En FunBeat-användare

Du är inte inloggad på FunBeat.

För att titta på den här personens träningsdagbok och profil så måste du logga in på FunBeat.

24 vändor i tyskt fängelse.....

I helgen har jag gjort något jag aldrig trodde jag skulle få uppleva, jag har tillbringat en dag springandes i ett tyskt fängelse. Marathonguiderna ordnade en resa till Darmstadt och ”Justizvollzugsanstalt Darmstadt – Fritz-Bauer-Haus”. Det är ett tyskt säkerhetsfängelse där internerna för tionde gången ordnade ett marathon, ”Knastmarathon”. Ett antal externa löpare är välkomna att delta tillsammans med interner både från det fängelset och från andra fängelser i Tyskland och internerna ordnar allt runt tävlingen och står för vätskekontrollerna, tidtagningen etc etc. Vi var över 30 svenskar som klev på planet mot Frankfurt i lördags morse för att sedan i en hyrd buss ta oss till hotellet i Darmstadt.

Halv sju på söndagsmorgonen gick vi loss på hotellfrukosten för vi hade en slottid då vi skulle bli insläppta på fängelset och den var 08:30. Till fängelset var det en liten bussresa och fulla av förväntan och lite spända blev vi avsläppta utanför den stora fängelseporten.

Undrar vad som väntar oss därinne.....

Först skulle internerna från andra fängelser släppas in, vi fick vänta på vår tur.

Nu började en rigorös säkerhetskontroll. Några i taget blev vi insläppta i ett rum där vi fick lämna ifrån oss mobiler, pass och värdesaker. Ett armband sattes fast runt våra armar och vi blev tillsagda att INTE ta av det eftersom det var vår biljett ut igen…. Efter den proceduren gick dom igenom och röntgade våra väskor och vi fick gå igenom en metalldetektor. Vi förflyttades sedan till ett rum med bänkar där vi fick sätta oss med väskan mellan benen och händerna i knät och in kom en narkotikahund och nosade igenom oss efter knark. Även hunden bedömde oss som ok så efter det öppnades dörren in till livet innanför murarna.

På fängelsegården var det liv och rörelse och dom var i full gång med att förbereda loppet. Vi fick kaffe, mackor och dricka och vi fick våra nummerlappar och en personlig lopptröja med namn och startnummer tryckt på framsidan. Dom flesta valde dock att spara sin tröja och sprang med den vanliga nummerlappen istället. Musiken skvalade över området och alla var glada och förväntansfulla.Allt kändes toppen, det var bara ett orosmoln, avsaknaden av moln. Solen bakade skoningslöst på oss och det var inte mycket till skugga, det skulle bli varmt förstod vi. Riktigt varmt….

Innan starten berättade speakern om det stora gänget från Sverige som var med, något som han upprepade flera gånger under loppet. Vi blev verkligen uppmärksammade, det var jättekul. Klockan 10:10 gick starten och vi var iväg. Banan var en rundbana på ca 1,7 km och den slingrade sig runt omkring på fängelsegården. Först en sväng förbi ”avdelningen för tungt kriminella” där de som var för tunga brottslingar för att få vara med hejade på oss med ett högt gallerstaket som avskärmning. Sedan tillbaka förbi startområdet där vätskekontrollen var och iväg en raka där de inte lika tungt kriminella stod som publik och tjoade och hejade på oss. Därefter kom något jag snabbt döpte till ”dödsrakan”, ett skoningslöst spikrakt och brutalt hett parti längs fängelsemuren. Runt ett hörn där dom så passande placerat en dusch och ett svampkar tillsammans med en fängelseorkester som spelade sambarytmer. Underbart! Sedan kom en liten krok då man sprang nästan fram till målområdet innan man vände och gjorde en sväng runt en byggnad – innan det var dags för dödsrakan igen tillbaka mot varvningen.

Eftersom jag förstod att det bara skulle bli varmare och varmare sprang jag på i början. Och visst tog värmen ut sin rätt. Jag vräkte vatten över i mig varje gång jag passerade ett vattenkar, duschade varje gång jag passerade duschen och drack så småningom vid varje varvning. Allt salt gjorde att det sved i ögonen och på kinderna och det kändes som det brann under fotsulorna. Det var nästan 30 grader varmt i skuggan – och det fanns ingen skugga så hur varmt det var bland betongen vet i tusan. Det var även helt vindstilla innanför de höga murarna kändes det som, men fan den som ger sig så det var bara att streta på. När jag hade en 7-8 km kvar började jag få kramp i ena skinkan men sjukvårdstältet hade så fiffigt langat upp muggar med magnesiumdryck och det, tillsammans med den otroligt entusiastiska publiken hjälpte och piggade upp. Det var också så himla roligt att vi var ett så stort gäng så hela tiden mötte man bekanta och kunde ge varandra allt ifrån ett hejarop till en tumme upp beroende på ork och lust – sakta men säkert åts de 24 varven upp och jag kunde rassla in över mållinjen med några minuter till godo till 5-timmarsgränsen. Något jag är otroligt nöjd över med tanke på det skoningslösa vädret, mina sista två maror har verkligen gått i extremt väder – från ett par grader, storm och hagel till tropisk hetta.

När alla gått i mål kunde vi duscha och byta kläder om vi ville innan vi fick kaffe, mackor och dricka i en stor sal och där höll man tal och hade prisutdelning. Klasserna var damer, herrar och interner och de tre bästa i varje klass fick pris. Så kul att en av oss kom tvåa i herrklassen och en kom trea i damklassen.

För att summera loppet så var det något av det häftigaste jag fått vara med om. Det är svårt att beskriva hur det kändes att få vara med därinne. Att springa förbi hus med gallerförsedda fönster där man såg skuggor röra sig vid fönstren och höra hur dom som inte var ute ropa och heja från sina celler. Att springa förbi det stora gänget interner som stod längs banan och vrålade ”Go Kristina from Sweden”, att se deras glädje när det faktiskt hände något i deras säkerligen brutalt monotona vardag. Det kändes lite tudelat att springa förbi stället där de tungt kriminella vistades i något som jag associerade med en apbur, men dom tjoade och hejade också och det gjorde att det kändes lite bättre. Det fanns ju ett skäl till att dom inte kunde vistas med oss…. Loppet var otroligt välordnat, vi saknade absolut ingenting. Vi fick gott om energi, avkylningsstationer, kanonbra musik, supertrevliga funktionärer, härliga sambatoner etc etc. Det var tråkigt att man inte fick fotografera där inne för jag har så otroligt många bilder på min näthinna som jag hade önskat att jag kunde föreviga och visa er, men det fanns en officiell fotograf som plåtade massor och det kommer bilder så småningom. Jag förstår att man inte ska fotografera och lägga ut vilka bilder som helst från ett fängelse.

Efterfest i Darmstadt. Alla är lite möra efter dagen så det blir inget nattsudd - däremot riktigt mumsig mat.

Arrangemanget får av mig 10 kofotar av 10 möjliga, jag kommer aldrig glömma vad jag fått vara med om. Så får ni möjligheten – ÅK DIT!

2016-05-23 22:27.


Kommentarer till blogginlägget


Vilket äventyr! Vad skönt att du kom hem igen, var du inte nervös bland alla interner?
2016-05-23



Ja det var ett riktigt äventyr, tänk vad man kan få vara med om. 😊 Det var lite spänt innan vi kom in, vi som aldrig varit där visste ju inte vad som skulle vänta oss. Men det var absolut inte nervöst där inne. Dom var hur juste som helst och det myllrade ju av plitar överallt dessutom. Inget kunde hända oss.
2016-05-23



Häftigt! Jag hade missförstått allt (i vanlig ordning ...) och trodde att det var ett nedlagt fängelse och alltså att det var den fysiska miljön som var speciell.

Vilken upplevelse det måste ha varit? Hur många interner sprang och hann ni prata något med dem? Känns som att en sån där grej borde vara bra för dem. ...
2016-05-24



Det är tydligen väldigt bra för interna att få engagera sig i projektet. Det var 24 som stod på startlistan och 12 som gick i mål enligt resultatlistan. Det var svårt att veta medan man sprang vilka av dom som sprang som var interner. Jag växlade bara några allmänna ord med funktionärerna. Kompisen Ulla gick och pratade lite med en intern som var med på loppet. Internerna som var funktionärer tog sin uppgift på största möjliga allvar och var otroligt vänliga och hjälpsamma.
2016-05-24



Att organisera och delta i något normalt betyder nog världen för internerna och kan vara nog så viktigt för de som snart närmar sig frisläppning att få uppleva lite organiserat kaos när de ska frångå fängelserutiner och försöka återuppta ett normalt liv.

Så gav det mersmak? Ska du springa igen och bli återfallsförbrytare? :P
2016-05-24



Så häftigt! :-D
2016-05-24



Det tror jag också Christian. Man har inte bestämt ännu om det blir något mer lopp men om det blir och livet är med mig så ska jag absolut dit igen. Hoppas vi blir ännu fler svenskar som drar iväg dit tillsammans om det blir något mer lopp för det här unnar jag alla att få uppleva.

Ja Sylvia, det var verkligen ett minne för livet!!!
2016-05-24



Hur i hela friden lyckades du hitta det där loppet? Imponerande att orka så många varv på en rundbana också.
2016-05-24



Jag är bekant med ett par som ordnar marathonresor runt om i Europa, det var dom som hittat loppet och fixade resan.

Jag brukar bli less på rundbanor, men det här loppet var så speciellt. Så märkligt, att det inte gick att bli less. Jag sög i mig varje sekund, överväldigad av det faktum att jag befann mig där.
2016-05-24



Du har redan svarat på de flesta av mina frågor till andra här ovanför, så jag vill bara lägga till: Vad ballt! Häftig grej, helt klart.

Nu fick jag lite minnen från mina år i Kalmar, där det lokala fängelset hade ett korplag i fotboll. Av förklarliga skäl spelade de bara hemmamatcher... :-)
2016-05-25



Ja Berit, det var riktigt ballt. 😊

Hahaha! 😄
2016-05-25