Anna Karin D

Och HUR funkar detta?

Nu är det gjort. 

Nu har jag sprungit de sju och ett halvt varven på banan. I strålande sol, i värme. 

Visst är det ljuvligt vackert ute? Denna djupblå himmel utan ett moln. Den ljumma vinden, fåglarna som sjunger i stämmor. Rapsen, som fått sitt startskott. Fälten lyser. Gult är vackert!

Lugnt. Lugn. Jag är lugn. Jag har kontroll över mitt liv och det är sommar. Sommar inuti, utanför.

Det är oerhört kul att springa bana, har ni tänkt på det? Man kan springa några sekunder snabbare än man trott och plötsligt raderas minnet av tiden före loppet. Det nollställs! Hur känns olust? Ångest, obehag? Kan inte minnas att jag kännt något i den vägen på sistone...?

Världen är ju så vacker och människor är snälla. Alla är så glada, unga gamla. Vi är en familj.

Allt är möjligt och så undrar jag om det inte finns någon mer spännande bantävling att anmäla sig till?

......

Öööh....vänta nu......Varför skrev jag så? Vad hände här?

Vad är det som händer? Varför byts olusten ut - inte bara mot lättnad att eländet är över - utan mot lust? Att göra om...?

Är det kemi? Biologi? Trolleri? En  psykologisk glömskefunktion, för mänsklighetens överlevnad basal......som det där att "glömma" hur ont det gjorde att föda barn....?

Jag fattar ingenting. 

Femtusen meter? Jodå. Ska bli jättekul. 

(Eller. Återvänder minnet och förnuftet om några dagar?)

2016-05-06 05:33.


Kommentarer till blogginlägget


Hehe, känner igen det där. :-) Förmodligen trolleri.
2016-05-06



Tror också det! Min pre-raceblogg var visst övergnällig. Påminde någon mig om.... :-)
2016-05-06



Hm, Jag ska springa en halvmara om exakt 1 ½ timme. Hur bra idé var det här då? Nervös, ont i kroppen, olustig ...

Varför springer man tävlingar???
2016-05-07



Om ett par timmar har du svaret! Då vet du varför.....och börjar leta efter en ny jättekul halvmara!
2016-05-07



Ja, nu sitter jag här glad i soffan med kaffe, kexchoklad och resorb efter ett lopp som jag faktiskt är nöjd med. Märkligt. :-) Det gick relativt lätt först 12 km och sen var det ganska slitigt, men ändå på ett okej sätt. Jag behöver nog bara träna lite mer. (Det var världspremiär på Umeå Halvmarathon - ett mycket trevligt och fint lopp.)

Något som också är märkligt är hur det mentala fungerar. Jag värmde upp i 11 minuter och orkade knappt springa 1,82 km i 6:07-tempo och tänkte hur ska det här gå. Och sen sprang jag 21 km i 5:49-tempo utan att klaga alltför mycket.

(Se så smidigt jag förvandlade en kommentar på ditt blogginlägg till ngt slags personlig krönika. Förlåt! Men jag får väl skylla på post-raceendorfiner.)
2016-05-07



Jag är glad över din racerapport och dina endorfiner! Och att vi är fler som funkar på samma sätt, kan vi någonsin förstå detta fenomen?
Är det bara endorfiner och kemi det handlar om?
Grattis Ingmari!
:-)
2016-05-07