En FunBeat-användare

Du är inte inloggad på FunBeat.

För att titta på den här personens träningsdagbok och profil så måste du logga in på FunBeat.

Connemarathon, också har jag tänkt lite....

I helgen som var var det dags för en favorit i repris –Connemarathon. En sagolikt vacker bana i västra Connemara. Förra året gjorde jag ett lopp jag var extremt nöjd med, men en av oss nådde inte ända fram då och i år hade vi en deal. Jag skulle springa med henne och om hon bröt på grund av mes så skulle hon betala min resa.

Nu blev det inte bättre än att båda i mitt resesällskap var förkylda så istället för mara och ultra så bytte dom distans till halvmara, gåklassen. Jag velade och velade hur jag skulle göra, väderleksprognosen hotade med regn och blåsigt och banan är jobbig även utan de volangerna på tillställningen. Hursomhelst så såg vädret hyfsat ut kvällen innan så jag fattade beslutet att ställa mig på startlinjen för maran.

På morgonen travade jag iväg till bussen som skulle ta mig till starten uppe i bergen, Peter och Ulla skulle ta en annan buss till sin startplats något senare. Det regnade inte, men det blåste. 

Förväntansfulla löpare samlas vid bussarna i Galway

Starten går mitt ute i ingenstans, man blir avsläppt vid vägkanten där det finns en bil för att lassa in ombytet och bajamajor. Det var svinkallt och jag försökte skydda mig från vinden bakom en buss som inte åkt iväg ännu – det blåste så den gungade.

Det är morgon. Det är kallt. Det blåser. Alla längtar efter att få starta sin resa mot Maams Cross.

När starten väl gick kändes det toppen. Inget regn och den kraftiga vinden hade vi i ryggen. Jag flög fram kändes det som. Det började duggregna lite men det var bara skönt för det blev ganska varmt. Det skulle ändra sig……

Efter ca en mil svänger banan och vi ska upp över det första berget. Då brakade helvetet loss. Det började spöregna, det var uppför och vinden som föst mig framåt kom nu som en käftsmäll rakt i bröstkorgen. Det kändes som jag satt fast i ett gummiband bakifrån samtidigt som det nu börjat hagla. Jag hukade och drog upp buffen så gott jag kunde över ansiktet för haglet kändes som nålar. Det kom hela tiden kastvindar som ömsom tryckte mig bakåt och ömsom hotade att knuffa mig ut i vägbanan eller ner i diket. Sötebrödsdagarna var definitivt över och jag började fundera på hur i hela fridens namn jag skulle klara av att ta mig i mål. Jag var dyngsur och i och med att jag började bli tvungen att gå bitvis så blev jag kallare och kallare. Ett tag gömde jag mig i 4:30-gruppen för att få lite lä och värme men insåg att jag var tvungen att släppa den gruppen om jag inte skulle krackelera fullständigt – fokus fick till hundra procent bli att ta mig i mål. Jag lyckades lägga mig bakom två stora och stadiga irländare en stund, men dom kroknade så jag miste mitt vindskydd (jo, dom tog mig på slutet så det blev rättvist). Jag passerade en dam som stod framåtlutad som en fällkniv – frågade henne hur hon mådde och hon sa att det inte var någon fara, hon stod bara inte ut med blåsten mer. Hon fick en karamell och en klapp på axeln.

Vid halvmaran är den enda riktiga civilisationen längs banan och när vi passerade där hade jag sällskap av några löpare. Vi suckade tungt när vi såg reklamskylten – där ligger ett företag som erbjuder varma bad och bastu. Bara att titta bort och streta vidare, väl medveten om att det är efter halva som stigningarna börjar på allvar, det stiger från och till hela tiden. Jag såg flera bajamajor som blåst ikull. Några km från mål vankas ”Hells hill”, det berg som förra året i det fina vädret var det enda som gav mig en rejäl utmaning. När jag nådde dit i år var jag redan totalt urlakad. Höftböjarna krampade, jag frös så jag skakade och jag försökte hitta ett sätt att ta mig framåt utan att benen vek sig. Jag kunde inte springa normalt, jag kunde inte gå normalt, däremot hittade jag någon slags trippande variant som funkade. Stannade jag så krampade höftböjarna också eftersom jag då började skaka så mycket. När det var 2 km kvar såg jag målet på andra sidan typ en hed. Då ringde min telefon som jag hade väl inplastad i fickan. Kämpade som en galning för att fingrarna skulle lyda så att jag skulle kunna svara, men jag hann inte. Jag förstod att det var Ulla som undrade var jag höll hus – vi hade räknat ut att vi borde gå i mål ungefär samtidigt och jag förstod att dom undrade varför jag aldrig kom så jag slet av mig vanten och med stor möda lyckades jag ringa henne och hacka fram meddelandet ”jag kommer, jag fryser, jag har kramp – men jag kommer”. Sedan fick jag inte på mig vanten igen, fingrarna var som stela trumpinnar, så jag försökte skydda den handen med handledsskyddet jag hade istället.

Och kom gjorde jag – så småningom. Jag gick i mål och fick min medalj och min finishertröja. Helt slut och det tog ca 50 min längre tid än förra året, men jag har aldrig varit i närheten av att vara så stolt som jag var att jag grejade det. Det var den i särklass största fysiska utmaningen jag upplevt under min löparkarriär.

De sista stapplande stegen över målmattan. Det är fullbordat.

Och så var det det där med att jag funderat. Många av mina icke-löpande vänner frågar mig ”Men varför?” ”Varför utsätter du dig för sådant?” Och det har jag tänkt på och kommit fram till följande:

Jag lever ett otroligt bekvämt liv. Jag behöver oftast inte slita ont vare sig fysiskt eller psykiskt. Jag har ett bekvämt jobb som ger mig tillräckligt mycket pengar för att jag ska kunna bo bra, äta det jag vill äta, ha min bil som jag kan använda när jag vill, köpa en resa till värmen när jag blir less på det svenska vädret, regelbundet bli ompysslad av både min naprapat och min massör, köpa de kläder jag vill ha etc etc. Jag har min familj och ett stort socialt nätverk som ger mig trygghet. Jag riskerar alltså att bli mesigare och mesigare. Om jag aldrig får utmana mig riskerar jag att klara mindre och mindre utmaningar i ”vanliga livet” är jag rädd. Jag tror helt enkelt att jag kan bli lite bättre rustad för de utmaningar som livet kommer att ge mig. Om jag skapar lite utmaningar med jämna mellanrum kanske jag undviker att mesa ihop alldeles fullständigt? Att jag dessutom får en icke oansenlig dos endorfiner gör ju inte saken sämre.

Jag känner, alltså lever jag.

2016-04-14 12:09.


Kommentarer till blogginlägget


Din profilbild är från förra Connemara väl? Inte lite skillnad om man säger så :-)

Förfärligt väder, men jag kan förstå varför du inte ville vika dig. Mitt i galenskapen att springa i det där gräsliga vädret finns det en djupare logik som man nog måste vara löpare för att förstå.
Tuff brud :-)
2016-04-14



Ja det är den, då var det lite annorlunda förutsättningar. Tur jag sprang då så att jag visste vilket vackert landskap jag sprang igenom nu när det inte gick att titta sig omkring. :-)

Ja, man kanske måste vara löpare, eller ha liknande böjelser, för att förstå logiken i att inte vika ner sig eller att överhuvudtaget gå till start...

Tack! :-)
2016-04-14



Säger bara Stockholms maran 2012:). Bra gjort och utmaningar/mål mår man oftast bra av, om man inte tränar sönder sig hehehe.
Så imorgon blir det långpass med båda barnen i vagnen. Kanske blir det en Ultravasa i år istället för förra....?
2016-04-14



Vilken fighter du är, Stina! Imponerande :-)
2016-04-14



Tack!

Ja Stockholmsmaran var en rejäl utmaning, även om jag hörde av personer som sprang både den och Connemara i att Stockholmsvädret var en andeviskning. Men det är ju logiskt med tanke på landskapet i Connemara och landets placering..... Hur som helst så handlar det ju inte om att tävla i att åstadkomma "värsta utmaningen" utan att utmana sig själv i något som är lämpligt. Det finns djupare meningar med det än så i min värld. Det behöver inte vara löpning heller för den delen, man kan också göra något som endast är lite läskigt då och då. Tycker jag.

Heja dej, det låter som en rejäl utmaning tycker barnlösa jag....

Det tycker jag du ska göra! :-)
2016-04-14



Tusen tack Hans! :-)
2016-04-14



Inför Stockholm var åtminstone inte jag riktigt beredd på hur risigt väder det skulle bli så jag blev tagen på sängkanten lite faktiskt, då kändes det inte så bra. Man kan stå ut med bra mycket om man bara är beredd på det, men det låter som att ni blev rätt överraskade av hur taskigt vädret blev också? Alltså, inte bara att det skulle bli dåligt väder utan själva graden av dåligt? En nyttig djupdykning i konsten att leva i nuet på det hela taget skulle jag vilja påstå.
2016-04-14



Bra jobbat och grattis till att fortsätta när the going gets tough. Pannbensträning!
2016-04-14



Ja så är det nog, att det är lättare om man är beredd. Samtidigt kanske man inte skulle få uppleva alla utmaningar om man visste om dom i förväg? Kanske man skulle drabbas av "mes" innan och banga? :D Det kändes allt annat än bra för mig medan det pågick, men efteråt överväger den känslan graden av lidande.

Tack Lingling!!! :-)
2016-04-14



Så kan det nog vara, vissa saker kanske man mår bäst av att inte ha förhandskunskap om helt enkelt :D
2016-04-14



Hade jag vetat hur det kändes där uppe på de kala bergen och på de stora öppna hedarna i det väder som blev, hade jag aldrig trott jag skulle klara det. Vi kan mycket mer än vi tror, våra tankar begränsar oss många gånger så vi missar massor. 😊
2016-04-14



Vilken härlig läsning och så bra gjort! Grattis Kristina! :-D
2016-04-14



Fascinerande att läsa och klokt resonerat. Heja, heja!

Jag tänker också som så att allt annat blir lättare i jämförelse när man höjer ribban. Fjällräven Classic var på många sätt en utmaning för mig, bl.a. för att jag höll på frysa ihjäl på nätterna pga för kall sovsäck och också pga långa dagsetapper - 39 km som längst. Så alla dagsetapper som är kortare än 39 km känns nu lätta. :-)

Stort grattis!
2016-04-14



Tack Sylvia och Ingmari!

Hmmmm, tälta.... Där är jag en tvättäkta mes, jag gillar lyxiga hotell.... Kanske något jag borde ta tag i, jag kanske borde gå ut och lägga mig i skogen och sova någon gång, jag kunde ju börja på sommaren som invänjning. 😄
2016-04-14



Hörru fialotta... vad jag känner igen mig i sista stycket. Att ha förmånen att ha ett behagligt liv gör att jag gärna vill testa mig lite så jag inte blir för bekväm. Det var väldigt fint att läsa och jag förstår kicken. Tack!
2016-04-16



Jag älskar också lyxiga hotell, men kan lika gärna bo på superbilliga motell med tvivelaktig frukost längs med Highway 1. Allt för en annorlunda upplevelse. :-)

I övrigt håller jag absolut med om att man blir bättre rustad för, ffa mentala, prövningar när kroppen får lida med jämna mellanrum. Veckorna efter Skövde 6-timmars bet ingenting på mig på jobbet, som stundtals äter upp mig inifrån. :-)
2016-04-16



Tack för att ni läste och vad kul att ni känner igen er och förstår. 😊
2016-04-18



Kul att läsa en rapport från Connemarathon! Jag har aldrig sprungit en mara men OM jag gör det skulle jag vilja köra just denna. Inte för att jag kanske blev pepp av din berättelse ;) men mest av den fåniga anledningen att jag gillar connemaraponnyn och att jag aldrig besökt landet ifråga. Vilket man ju kan göra ändå men... Fantastisk kämparinsats!
2016-04-21



Tack! Du ska absolut INTE bli avskräckt av min historia i år, förra året var det en fantastiskt väder med sol och vindstilla. Och Irland i sig är jag i och med mina 3 maratonresor dit helsåld på! Jag har för utom då två gånger i detta lopp sprungit Waterford Viking Marathon i sydöstra Irland.
2016-04-21



ps. Jaaaa, connemaraponnyn är underbar och sådana såg jag. ds. Och miljoner får och nyfödda lamm. :-)
2016-04-21



Det här var kul att läsa. Och så håller jag helt med i resonemanget om utmaningar. Tror det ligger en stor risk i att vi lätt blir bekväma och lite lata eftersom allt är så tillrättalagt i alla lägen. Bra jobbat!!
2016-05-09



Tusen tack Åsa! :-)
2016-05-10