Rolf Öhlén

Hroduwulafars underbara resa genom Sverige v 127

 Brintbodarna. 1891 byggdes en järnvägsstation längs sträckan Vansbro-Morastrand. Året därpå öppnades sträckan Brintbodarna-Malung och Brintbodarna blev en järnvägsknut. 1934 lades den sträckan ner och 1969 stängdes huvudlinjen av inlandsbanan. Kvar finns stationshus, vattentorn, en godsvagn samt rester av vändskiva och lokstall.

 En bit norr om Brintbodarna finns en avtagsväg till Finnbodarna, enligt Björn Gidstam i boken ”Dalarna” (1987) ”Sveriges åldersomligaste by”. Under 1500- 1600-talen invandrade finnar till bl a Dalarna.

  När Venjanborna upptäckte att finnar bosatt sig i skogarna for de dit och högg bort knutarna på husen så de rasade samman. De ville inte bränna husen. De nyinflyttade framförde klagomål till prosten i Mora.

 

Prosten hänvisade dem att bosätta sig vid Gruvorna, som kallades så för att där fanns lertag. I de norra delarna av Dalarna är lertag ovanliga och därav ett gruvfynd.

  Av kyrkböcker framgår att tre bröder, Karl, Pekka och Johan flyttade till Finngruvan i vars norra ände ättlingar till dessa bröder ännu lever kvar. I mitten av 1900-talet hade byn ca 200 invånare. I samband med industrialiseringen har byn tappat befolkningsmässigt och 2013 var det 13 bofasta i byn.

Där riksväg 26 möter europaväg 45 ligger Johannisholm.

 1798 tog kyrkoherden och prosten i Venjan, Johan Leufqvist och löjtnant P. G. Engström från Finland initiativ till glastillverkning på Sandön i Venjanssjön. Ruiner efter denna verlsamhet finns kvar på ön.

  Anläggningen flyttades 1808 till Johannisholm intill Vanån mellan Venjassjön och Örklingen. Platsen är troligtvis uppkallad efter prosten. På Sandön hade man kvar vaskverksamhet för råmaterialet kiselsand.

 Glasbruket brann ner i maj 1817 men återuppbyggdes samma år.  Bortsett från bergsbruket och Grycksbo pappersbruk blev fabriken på 1820-talet den största i Dalarna och svarade vid den tiden för ca en tiondel av Sveriges hela glasproduktion.

 Tillverkningen bestod av fönsterglas, fönsterglas, taffelglas, grönt och vitt småglas, flaskor av olika former, bland annat stora blåsformiga kannglas för brännvin samt ”gnidstenar”, den tidens strykjärn, som var blåst glas, ihåligt liknande höghalsad flaska med kullrig botten. Gnidstenen användes att glätta linnetyg med.

  Arbeten skapades inte enbart genom själva glasblåsningen utan även utforsling och försäljning av glas från bruket bidrog till arbetstillfällen. Till bruket fick befolkningen även leverera mängder av ved samt aska och livsmedel.

 Liksom vid andra liknande industrier utvecklade man också ett ansenligt jordbruk, som med tiden kom att omfatta omkring 60 tunnland åker. Johannisholmsglaset åtnjöt stort anseende. Antalet arbetare vid själva bruket var ca 30 och antalet invånare i Johannisholm år 1840 var 104 personer varav 43 var barn.

 För barnen inrättades redan på 1820-talet en för den tiden modern växelundervisningsskola. Brukets ägare på 1850-talet, Lagerheim, lade ner glastillverkningen 1855 och sålde anläggningen till stora Kopparbergs Bergslag år 1856.

 Under 1900-talets första hälft bedrevs ett omfattande jordbruk på Johannisholm. Där fanns till mitten av av 1940-talet ett 20-tal mjölkkor och 6-7 hästar. Idag finns här ett Värdshus med konferensmöjligheter, stugby med stugor och lägenheter, camping, kanotuthyrning, bad och fiske. I början av juni har de sista 10 åren hållits en mycket populär dragspelsstämma.

  På bruket i Johannisholm finns ett litet kapell, Johannis Kapell, som invigdes i maj 1999. Kapellet är privatägt och har tillkommit bl a för de tyska scoutgrupper som ligger på sommarläger och varje morgon håller andakt.

2016-03-25 16:54.


Kommentarer till blogginlägget