Rolf Öhlén

I fäders spår för framtids blånaglar

Prolog

"Var dag har nog av sin egen plåga" säger Jesus(Matt 6:34).

 Det stämmer rätt bra men när man ligger i en våningssäng ien stuga vid Åmåsängsgården och väntar på en tre mila färd med vetskap om att jag denna säsong åkt 2,1 km på Hågestaön och ingen styrke - eller konditionsträning efter jul kommer tankarna på att i år kanske det blir första gången jag bryter.

Förberedelser

Vi kommer iväg till bussarna strax efter åtta. När jag gåromkring på startområdet känner jag hur min högra vrist värker. Jag hoppas det bara är när jag går jag känner av den och inte när jag står på skidorna. Efter visst besvär hittar jag min startfålla (det finns ingen liten skylt) och spänner på mig skidorna. Jo då, värken fortsätter. Nåja, jag får väl se hur långt jag tar mig.

Starten

Starten går. Jag skidar framför startsnörerna, sedan stannarjag enligt min vana trogen på sidan. vilar på stavarna lätt framåtböjd ochväntar på att startfältet ska hinna iväg. En bekymrad funktionär kommer fram och undrar hur det är fatt. Jag förklarar att det är en medveten taktik.

Oxbergs kontroll

Strax innan jag kommer fram till Oxbergskontrollen hinnernästa startgrupp i fatt. Med tanke på träningen skulle det vara lagom att kliva av här. Men nej, jag fortsätter framåt. Det är fina spår. Jag ser mig om och tar in omgivningen. Det är vackert.

 En bit fram står några i en backe vid ett vindskydd och en lägereld. Jag frågar om korvarna är klara. De skrattar och säger att jag får komma tillbaka i morgon.

 Efter Gopshus kommer en brant utförslöpa. En bit ner är det en knyck. Det verkar finnas spår men finns de kvar efter knycken eller är det rodelbana? Otränad och svaga ben. Jag går ner. Tyvärr är det fina spår. En funktionär undrar om det är att åka skidor. Jag stannar för att förklara, tappar en skida som glider ut i spåret, När jag sträcker mig fram för att ta fast den ramlar jag. Funktionären skyndar över spåret för att hjälpa mig men jag är uppe och har fångat skidan när han kommer fram. Sedan fortsätter jag att gå.

  I en annan utförslöpa sitter en äldre dam i en vilstol. Jag frågar om hon vill byta med mig. Hon skrattar och säger att hon inte tror det.

 Hökberg

I Hökberg tar jag av mig skidorna, fyller på med blåbärssoppa, vatten och bulle, Jag sätter mig på en bänk. När jag fikat klart går jag på toa och sedan fortsätter jag. Så kommer ännu en utförslöpa, Jag frågar funktionären som står där om det planar ut efter kurvan och om det finnsspår. Hon svara nej så jag tar av mig skidorna och går ner.

 Jag fortsätter åka.Nu är det drygt. Bortsett från en energibar jag åt på tok för sent i startfållan och två förpackningar enervit har jag inget med mig. Jag får kliva av spåret och vila på stavarna ett par gånger. Benen börjar ge upp. Där det förut hade funnits extra kontroller var det tomt. Tack och lov har Svenska Kyrkan, Mora församling sin kontroll med både vatten och blåbärssoppa.

Solen tittar fram. Där det är öppen terräng blir spårenmjuka, Det går segt att åka.

Efter 20 km tar jag min sista enervit. Som jag räknat ner.Kilometern fram till Eldris gåt fort.

Eldris

I Eldris tar jag av mig skidorna, vilar, fikar och lättar påtrycket. Kliva av eller fortsätta? Värken i vristen har börjat ge med sig menben och naglarna klämmer in i köttet på stortårna.

Benen värker. Men vad klåen, 9 km kvar. Tar orken slut ärdet bara att vänta på skotern. Med tanke på de utmärkta spåren vore det den skandal att kliva av, i synnerhet som speakern säger att det är få som klivit av och att det är ca 700 åkare som är på väg in till Eldris.

 Jag tycker det är lugnare i spåren i år. Inte lika många som hinner i kapp från senare startgrupper åker aggressivt. Ibland har jag långt till både framförvarande och bakomvarande. Det är lätt att kliva av spåret och sedan kliva in igen. Jag får ta ett par mikropauser.

 I en utförslöpa ser det ut som det är sönderplogat. Jag tar av mig skidorna och börjar gå men ser sedan att det är fina spår. Jag tar på mig skidorna, kollar bakåt och kastar mig utför backen.

Upploppet

När det är 5 km kvar känner jag att jag borde klara det.Fast med ca 1 600 meter kvar får jag stanna och vila på stavarna innan jag fortsätter. Det här är den näst jobbigaste sträckan, Spåret går intill den plats där vi ska duscha och byta om. Jag kastar avundsjuka blickat på dem som är på väg till och kommer från ombytet.

Moraparken, Nu är det inte långt kvar. Uppför näst sista backen, Sista utförslöpan, uppför sista knixen, in på upploppet och där ser jagklockstapeln. Jag möter Gustav Eriksson av ätten Vasa och säger att vi är här nu så nu kan vi marschera mot Stockholm och upplösa unionen. En bit längre fram ser jag grabben som står och hejar. Innan målportalen stannar jag, ser mig omkring, tar in det som händer runt omkring innan jag med ett vrål skidar in över mållinjen.

Epilog

Jag lämnar in chip, åker buss till prästholmen och hämtarmin packning. Nu börjar den värsta sträckan: att gå med hala skidpjäxor och utmattade ben den långa vägen till duscharna. Jag kommer dit, duschar , tar massage både för rygg, axlar och ben innan jag stapplande återvänder till min packning och byter om.

 Jag tar bussen tillbaks till målområdet där grabben väntar. När frun och min vän som startat i ett tidigare startled och åkt på 3:58 är samlade går vi och äter innan vi utmattade ramlar in i stugan. Nu återstår endast den sedvanliga nagelömsningen på mina stortår som efter detta äventyr brukar blåna och så småningom trilla av.

2016-02-26 22:02.


Kommentarer till blogginlägget


Heja! Bra kämpat. Men kanske träna lite, lite mer nästa år? Du är redan anmäld antar jag?
2016-02-26



Grattis Rolf! Den mentala styrkan hade du i alla fall :-) och tre mil klarar inte alla;-)
2016-03-28



Yep. Jag är anmäld och jag har börjat träna. Det var väldigt bra förutsättningar i år.

2016-04-01