Anna Karin D

Löften

Jag lovade visst mig själv och omgivningen för en tid sedan att lägga ner bloggandet. Det kändes inte meningsfullt. Eller, det kändes inte kul. För någon.

Nu bryter jag det löftet, för löften är till för att brytas, eller hur? Som nyårslöften. Hur många av alla giva sådana överlever januari? Det är liksom det som är grejen med nyårslöften, annars hade man ju inte haft något att gräma sig över mot slutet av det så att säja lite misslyckade året. Ingen anledning att ånyo ta sig i kragen, ingen anledning att den 30:e och 31:a december se fram emot nästa år då allt ska rättas till. För då! Jä-ar! Ska det äntligen hända grejer och det känns fint.

(Den 1a januari har man förstås inte någon större lust att starta upp det utlovade projektet för man är för trött. På måndag blir bra. Måndagar är bra nystartsdagar. Kanske...om vädret tillåter.)

Ok, till saken!

Som de flesta andra såhär års funderar jag över det gångna och lurar även på det nya. Det är lite kul ändå att åtminstone tänka på att tänka i nya banor och i detta forum givetvis då särskilt beträffande nya fysiska utmaningar. Som, i mitt fall, nog är rätt intimt förknippade med själsliga diton.

Nu blev det kanske lite tilltrasslat och småflummigt! En sak i taget:

Året som gått har varit relativ förskonat från skador. På mig alltså, på min kropp. Jag har tävlat på i stort sett alla distanser från 400 meter på platt men lutande bana inomhus till 30 km i absolut ickeplatt terräng. Jag har satt en hel hög med klubbrekord, vilket enbart beror på att jag är ensam tävlande kvinna i K 55 i år och inte på något annat, typ att jag skulle vara en duktig löpare. Jag är bara en ganska envis löpare.

Jag har genomfört det långa Lidingöloppet, äntligen, ett mål sedan ett par år. Förra året sprang jag en mara. 

Nu har en viss känsla av .....

.....likgiltighet infunnit sig. Till och med en lätt olust.

Vad mer finns att utmana sig själv med? Jag blir inte snabbare, jag blir bara äldre och skörare. Jag hör inte till dem som njuter av att samla på starter i ett och samma lopp, jag tröttnar, det blir rutin och därmed tråkigt.

Kroppen, och då ffa mina fötter, protesterar allt som oftast mot löpningen. Jag känner inte samma glädje, inspiration och motivation längre, något dog efter genomfört Lidingölopp. Vissa löppass känns, om jag ska vara ärlig, mest som en liknöjd axelryckning. Jag får inte ens alltid den sköna tillfredsställelsen och kicken efteråt.

Men jag kan inte, vill inte, lägga ner! Då skulle jag bli odräglig, än mer vidrig mot mig själv och omvärlden! Ett monster! Se upp, ta betäckning.

Jag vill alltså hitta ny inspiration, jag vill framför allt hitta min egen glädje. Var ska jag leta?

Att bli nöjd för att man genomfört något som man egentligen inte gillar för att man tror att det gör någon annan glad eller för att kanske kanske få lite lite beröm (för man är ju bekräftelsenarkoman) håller inte.

Något måste ändras helt klart. Men hur, men vad....

Jag funderar vidare.

(Beträffande blogglöftet så blir det kanske brutet åtminstone en gång till. Kanske. Men jag lovar ingenting.....)

2015-12-31 08:23.


Kommentarer till blogginlägget


Vissa löften är helt ok att bryta :-)
2015-12-31



Spring med löpglad hund! Mer "hopp o lek" i skogen :)
Gott Nytt År!
2015-12-31



Det var ju ingen av dina läsare som ville att du skulle hålla det förra löftet! Men var du ska leta efter inspiration och glädje, det vet jag tyvärr inte. Swimrun verkar vara det stora just nu (säger jag bara för att det var väldigt aktuellt för mig just idag).
2015-12-31



Jag vet vad du ska göra! Gå en crawl-kurs och sedan kör du triathlon. Cykla och springa är du ju redan grym på! Eller så skippar du crawlkursen och kör triathlon ändå!
Och lova att du fortsätter blogga!!😄
Gott Nytt År!
2015-12-31



Tack och gott nytt år alla. I morgon känns allt säkert bättre! Då har ju det nya året börjat.
Sara: finns det kurser i att stå ut med simglasögon?
2015-12-31



Som Eva säger, dina läsare ville inte att du skulle sluta. Bra att du lyssnade på oss!
2015-12-31



Man kan träna mycket (om man vill) men ändå inte tävla (om man inte vill)! Det känns som en sån fin insikt jag kommit fram till 😃
2015-12-31



Ja, Lotta. Känns ibland som en press att tävla, man är ju trots allt med i en tävlingsorienterad klubb. Men det är ju faktiskt JAG som bestämmer...
Leif - tack! Betyder mycket. :-)
2015-12-31



Tävla skall man göra för att det är roligt, något som förgyller vardagen. Därmed inte sagt att det nödvändigtvis är roligt varje steg under själva loppet :-)
Kanske ekotrail Österlen eller Österlen trailrun kunde vara något som hjälpte till med att hitta glädje och inspiration? Eller så planerar du själv en helg med etapper där du gör stopp vid trevliga matställen, bor på något litet b&b och pausar vid sevärdheter eller helt enkelt där andan faller på?
Bloggandet skall du i vilket fall som se till att fortsätta med :-)
2015-12-31



Börja med rullskidor Anna-Karin! Lund har många flacka parti runtomkring. Blir en ny utmaning. För mig iaf :)
2016-01-05



Säger som Helena! Fortsätt blogga. Det är så trevlig och intressant läsning :)
2016-01-05



Rullskidor+jag=ytterligare en patient på ortopeden?
Tack Anna! 😃
2016-01-06



:)
2016-01-06



Nejdå. Man kan ramla men du kommer att stå bra. Tänk på vad bra det är för balansen ;)
2016-01-23