Anna Karin D

Holger Danske Strandvejs Marathon

Det finns en saga om den danske Holger, en legend indränkt i blod,  späckad av förvecklingar, ond bråd död och några  hjältedåd.

Besvärligt och hårt var det då, för mycket länge sedan. Nuförtiden är det lite mindre besvärligt att leva, vi riskerar inte ofta halshuggning och sådant men just idag är det ändå lite hårt: vi ska strida mot motvind och slask. Fatta tunga beslut om lämplig klädsel. Göra skoval.

Plast eller inte plast i skorna. (Det lutar åt plast.)

Iallafall: vi befinner oss nu i Helsingörs Badmintonhall. Där är ganska glest befolkat och det visar sig bero på (får vi senare reda på) att 400 av de drygt 600 anmälda till Holger Danske Strandvejs Marathon/halvmarathon snöat fast någonstans på Själland, där snökaoset varit än mer kaotiskt än på svenska sidan.

Loppet ska bli av. Vägen är löpbar. Snöröjningen har jobbat.

Tävlingsledaren klättrar upp på en sarg vid en målbur (jag som fått för mig att badminton spelas över ett nät, ack så fel man kan ha) och ger nogrann men för mig obegriplig information. Danska är ett svårt tungomål.

Marathonloppet får en ändrad rutt som innebär 2x halvmaran,  annars går loppet enligt plan, men det är nåt med en container och så är det ju foldekoppen. 

(P, som har det lite lättare med förståelsen pga sin skånska härkomst, tolkar).

Foldekoppen är en hopvikbar kopp, typ scoutläger, som erhålles med vatten i vid första vätskekontrollen. Koppen viks sedan ihop (ja, alltså utan vatten i) och stoppas i lommen/fickan (fickan?? Här förutses att samtliga deltagare bär kläder med rejäla fickor, typ jacka) för att vid nästa vätskekontroll vecklas upp och hållas fram mot passande vätskefunktionär för påfyllning av passande vätsketyp. Osv.

Jag bestämmer mig för vätskebälte. Foldegrejen verkar krånglig. Men miljömässigt perfekt förstås. Dessutom bestämmer jag mig för två tröjor,  klubblinne över, jättekorvigt, jacka att slänga av, mössa (gul och ful) och buff. Vantar. Inga plastpåsar i skorna,  nej, där går gränsen, jag har ändå gjort ett stilmässigt avsteg beträffande jackan.

Till starten är det 400 meter. Det blir min uppvärmning. Det har slutat snöa! Gatan är rätt slaskfri dessutom. Det är däremot inte trottoaren, där vi ska hållas, men det är ok. Helt ok. Vi radar upp oss på en smal trottoar utanför en annan rad, av villor. Det blåser snålt, men snett bakifrån. Det är tur att vi inte är så många, det blir ändå en ganska lång människoorm, och det finns ingen startmatta. 

Halvfjers, helfems, tresfjärs, tre o tyve,  korsotvärs, tre , to, et....GÅ! Ropar startern. 

(Danska räkneord är inte att leka med).

Vi springer längs kustlinjen mot Hornbaek, en dryg mil bort. Strandvejen, alltså. En mil med hygglig sidvind/medvind, fast sådant känner man ju aldrig. Villagator som är plogade, slasket ligger i tjocka högar på trottoaren och cykelbanan så där går ju inte att springa, men bilisterna visar hänsyn. Stranden. Vågor, vind, bryggor, utsikten mot Mölle på svenska sidan sundet. Lite läckert är det. Tänker på en sommardag i sommarbris just här. Måste vara fint. Ganska lätt känns det dessutom vilket nog beror på vinden i ryggen...... men jag kollar inte klockan, den är en bisak idag. Det har jag bestämt mig för.

Blåsten, vågorna, havet, villorna, slasket. Pölarna. Sextio nyanser av grått. Glest mellan löparna, glesare blir det. Det händer inte mycket. Det är lätt att förlora sig i sig själv, lätt att tappa fart.  Men det gör ju ingenting. Tid är ju bara en siffra, liksom ålder, eller.....?

Det funkar fint utan dobbar och plast. Snöfallet har upphört. Jag möter maralöpare på väg åter, de startade en timma före oss. Vilka kämpar, klubbkompis P ligger i täten, ser pigg, snygg och oberörd ut. 

Lite närmare vändpunkten möter jag täten på halvmaran. C och M ligger fint till. Ser snygga och pigga ut. Jag piggnar till och får lite fart på benen ett kort tag. Fast nu längtar jag till vändpunkten, nu vill jag hemåt. 

 Och, utanför en livsmedelsbutik i Hornbaek, händer det, och vänder det. Ganska plötsligt och jag håller på att missa hela tillställningen, vilket ju hade varit fatalt. 

 Vinden blir med ens intensivt väggartad. Vilken skillnad. Jag har ingen rygg som läar, alla potentiella ryggar håller för hög fart och försvinner i fjärran. 

Usch så jobbigt! Fy och blä. När jag kommer imål ska jag rasa ihop i en hög och inte springa på evigheter. Flera år minst. Typ till jul. Vätskebältet skumpar och snurrar och är allmänt till förtret. Jag dricker ju ändå inget. Släpar runt på meningslös dövikt!

Jag dricker lite ändå.  Och tar en gel. Det hjälper föga. Jackan har jag inte heller blivit av med, det blåser ju som sören!

Nej, jag är slut som löpare. Finito, aldrig mer, soffa och pepparkakor. Lite gym kanske för att undvika tantdallret på överarmarna. En och annan cykeltur. 

Möter P, som går fortare än folk springer. 

"Det är jobbigt" gnäller jag när han fotograferar. "Helvetiskt långt till mål. När jag kommer i mål ska jag....."

Men sedan tar vinden tag i rösten och mig och jag får slå mig fram ett tag längs stranden tills nästa villarad läar något. 

Soffa.....pepparkakor.....lussekatt.....vila, trött, kämpa...orkar inte....vill gå....men tänk nu positivt människa, du springer ju, du ville ju detta, du har längtat, skärp dig....ett steg till...det gör inte ont! 

Så ser jag plötsligt pelaren utanför badmintonhallen, det är 400 meter kvar och jag ....spurtar inte. För jag är för trött. Men jag kommer över mållinjen, rasar ihop i en slaskhög, som en slaskhög, svär lite på svenska och de danska funktionärerna skrattar lite och ger mig en medalj. Efter ett tag känns det mesta rätt bra ändå och jag sneglar på klockan och ser att det är en helt godkänd tid jag lyckats prestera efter rådande omständigheter. Tycker jag.

Men nu är ju tiden inte viktig utan bara ett relativt och luddigt utformat begrepp samt en dålig mätare på lycka, det har jag ju kommit överens med mig själv om. 

Så kommer hjältarna i mål: mara-P, som sprungit snabbare än nästan alla män och kvinnor,  och så min P, med plastpåsar i skorna har han gått hela sträckan i ett mördande tempo. Jag är så imponerad. Jag är så glad. Jag är så trött. Jag är så trött på löpning. Jag är så nöjd. Men trött.

Vi dricker buljong, äter bröd, dricker kaffe, tuggar kaka. Gillar Danmark, danskarna, broderfolket.

P föreslår en taxi till färjan.

.....

(Efter många dagar kommer resultatlistan i ett mail. Min tid (och alla andras) är närmare en minut för lång! Vad nu? Protest! Krig mot Danmark! Uppror! Tiden är ju för farao det VIKTIGASTE, det hjälper inte med aldrig så mycket buljong och hygge, jag vill HA rätt tid! 

Vilket jag får tillslut, i ett nytt mail. Nu råder för tillfället fred.)

2015-11-30 12:01.


Kommentarer till blogginlägget


Vapenvila mellan landsbröderna :-) Holger och danskarna vilar ut, de gjorde ett underbart jobb, var supertrevliga och till sist fick vi rätt tider. Nästan, inte på diplomen :-)
Jag kan tillägga, plastpåsarna prasslade i skorna och var onödiga.
Tycker du har på pricken har återgett en helt galen underbart bra dag i grannlandet. Detta äventyr kommer vi ihåg länge! :-)
2015-11-30