Anna Karin D

Nånstans mellan fyra och sju

(Skrivet lördag, 7 november)

Jag sov lite väl mycket i torsdags. I fredags också i ärlighetens namn. Det beror inte på slöhet, arbetsbrist och allmän dekadens utan på nån typ av äcklig magåkomma som däckade mig ordentligt, gav mig feber och en mage ni inte alls vill höra närmare detaljer om samt alltså en stor dos sömn. Jag är dålig på det där med sovande i vanliga fall så det kändes inte alldeles fel måste jag tillstå. 

Men, det har sina konsekvenser. Natten till idag var jag liksom färdigsoven. Pigg och rask vid halvfyra. Ganska dumt, det är en okristlig tid att vara pigg och rask och skuttig på, dessutom smattrade regnet mot sovrumsfönstret. Varmt i sovrummet. Jag öppnade fönstren än mer och regnet smattrade frenetiskt, annars tyst...tyst. Och vädigt svart.

....

Halvfyra, och bara ett regn som distraherar. Vad gör man? Man tar ingen morgonpromenad, nej där går gränsen: inte så här års. Det är mycket långt till soluppgång.

Man låter istället tankar komma. Man ligger där och låter tankar komma, vrider och vänder på dem, låter dem gå igen. En del är befogade, andra ganska absurda. 

(Det gäller förstås att inte hamna i den negativa allt -är -omöjligt-spiralen. Den ska man passa sig för halvfyra på morgonen, för hjärnan är inte speciellt redo för nytänk och konstruktivitet så dags.)

Kakor, tänker jag på först . Tårtor. Jag har bjudit in två söner med respektive flickvänner om några veckor, yngste sonen blir 18. De har inte träffats! Jo, sönerna har förstås träffats, men inte flickvännerna. 

Herregud, hur ska jag bete mig? Jag måste ha ett manus. Jag måste öva repliker, jag brukar säja de mest imbecilla saker när jag är stressad! Konstiga grodor hoppar ur munnen och för att skyla över pladdrar jag än mer dumheter och dundrar fram med präktiga klavertramp! Jag sitter liksom bredvid mig själv, chockad, och hör mig prestera absurditeter på löpande band.

Per måste komma! Han är trevlig, vänlig, intresserad och kan konversera med alla om allt. Heja Per. Han får vara mitt stöd, hålla för munnen på mig om jag yrar för mycket. Sparka mig på smalbenet. Vi får komma överens om tecken. 

De får inte tycka att jag är en idiot. Jag ska inte prata politik. Eller om vad de ska jobba med, det kan verka dömande, som ett slags förhör. Och absolut inte om mitt springande, det är bara skrytigt. Och dömande. Präktigt. 

Jag skriver ett manus! Tänker jag, strax före fyra. Och så bjuder jag naturligtvis in sönernas pappa och hans trevliga fru, de är också sociala och normala och kan skyla över mina klanterier.

Pumpakaka? Tänker jag sedan och återvänder till kaktemat. Är alla pumpor slut nu, efter halloween? Det går nog med squashkaka också. Undrar om någon inte tål gluten? 

Muffins, absolut, men inte cupcakes. ÅNÄ!

Grönkål tänker jag sedan, apropå squash. Köpte jag igår, verkar vara inne igen. Minns när jag jobbade på hälsohem på 80-talet, grönkål var "the shit" där och då, bra mot allt, botade allt, fick dig att bli 100 år. Vi mixade gröna sträva drinkar till de svältande och frusna stackarna vid fastebordet. Ack. Då fanns inga SPA. 

Grönkål var inte the shit för resten av befolkningen utan förde en tynande och trist tillvaro som dekoration på julbordet. Men nu! 

KÅL är det nya svarta! Det är som skägget på alla unga män, jätterätt, jättehipstercoolt. Vi har skägg, källsorterar noga och äter kål.....

Vad ska jag göra med min inköpta grönkål? Muffins? Kanske lite vågat. Kålmuffins...? Undrar förresten om det är bra när man just genomgått magsjuka. Kanske inte. Jag väntar en dag.

Hälsohemmet, åttitalet......bilderna från förr och utmaningen på fejan: Fem gamla bilder på fem dagar. Jag gick verkligen igång på det, rotade bland bildhögar och album. Mindes. Men vad är det jag visar? Jo, det fina. Det vackra. Det normala, det lyckliga, det rätta. Inte bilderna på skuggan av mig själv, destruktiv, tärd, de jobbiga åren. Inte bilden av mig, utvakad och trött med tre småbarn, hålögd av sömnbrist. Inga separationer, ingen kaos och gråt.

Inte heller syns det hur mamma varje år, på varje husvagnssemester utbrast: Detta är SISTA gången vi åker på semester i denna konservburk! Den ska SÄLJAS! Med EN gång!! Den såldes inte, blev kvar i i 25 år, i efterhand hyllad.

Det kanske finns en mening med att sortera undan det där fula funderar jag i mörkret. Jag minns, men det räcker. Jag vill se det fina, alla vill se det vackra.  Jag har ett behov av det, att vara normal, att sortera undan skavankerna.

Sedan tänker jag på spurten. Den jag missade, i Uddevalla, på VSM. Där jag inte nådde riktigt ändå fram, men nästan. Bra, men inte jättebra. Och tänker att det är väl så det är med mig. Och det är ok.

.....

Jag somnade nog. För nästa gång jag tittar på klockan är den sju. 

Regnet har upphört.

2015-11-08 08:05.


Kommentarer till blogginlägget


Jag säger tack för något annat kan jag inte komma på att säga utan att trassla in mig för mycket om varför dina blogginlägg är så bra!!
2015-11-08



Och jag säger varför, varför blir jag så berörd? (och har jag någon enda gång kanske sagt att du borde skriva för en större publik?)
2015-11-08



Tack snälla båda! Jag hade tyckt att det hade varit jättekul om fler ville/hade kunnat läsa mina texter! Om om någon gillar det jag skriver blir jag förstås glad.
Men hur jag ska gå till väga ....har jag ingen aning om. Alla bloggar!
:-)
2015-11-08



Men få bloggar så bra som du :)
2015-11-08



Kan bara hålla med ovanstående! Fler borde få glädjen att läsa.
2015-11-08



Ni är så snälla! Värmer! Tack!! :-)
2015-11-08



Fantastisk läsning! Tack

Kan man låna in Per till intervjuer också?! Haha..




2015-11-08



Du skriver så bra! Håller med de andra, du skulle ha en blogg!
2015-11-08



Fast egentligen inte en blogg, utan skriva i tidning eller bok.
2015-11-08



Tankar kommer tankar går! Fint att du kan skriva ner dem så vi andra kan ta del av dem! En del känner man igen med ett leende på läpparna-:)
2015-11-09