Anna Karin D

Motivationsförlust!

Efter genomfört Lidingölopp har jag gradvis, sakta med säkert, tappat motivationen. För det mesta, men för träning i synnerhet. Jag har väldigt svårt att hitta någon mening i det jag ägnat en rätt stor del av min fritid åt de senaste åren.

Det är helt enkelt inte kul längre. Och handen på hjärtat - kul....är det kanske aldrig att springa. Eller? Möjligen njutbart när vädret och naturen visar sig från sin bästa sida och när benen känns lätta.

Eller, möjligen på en väldigt kort och snabb intervall. Då kan det kännas lite kul!

Annars är det nog mest känslan efteråt man vill åt. Avslappningen och euforin, att vara lite hög. Drogkicken.

Planering givetvis, projektet och utmaningen - att träna mot ett mål, en tävling, och sedan genomföra. Ger (eller har tidigare gett) en viss tillfredsställelse och trevligt förväntanspirr. 

Var tog det vägen?

Jag kände knappt någon lycka efter att ha gått i mål efter trettio fruktansvärt jobbiga kilometer på Lidingö. Trots att jag tränat mot det målet i ett och ett halvt år, jag borde ju gråta glädjetårar! Jag var mest sur och grinig.

Gör en paus! Skriker förnuftet. Men. Nu har jag, för en tid sedan då jag fortfarande såg ljust på löpning och tillvaro anmält mitt intresse i klubbens satsning på Terräng SM. Om tre veckor. 

Jag måste ju träna då! Här kan man inte komma i Björnstorps ädla kostym till Uddevalla och lufsa runt som en simpel motionstant! Som en skam för klubben.

Så - jag springer. Glädjelöst och med lite ångestnoja - var gör det nu ont någonstans och ska det bli värre? Kroppen vill inte, den protesterar. Och kicken uteblir.

Men. Allt kan ju inte vara roligt här i livet, eller hur? 

Frågan är bara : VAD är roligt? Egentligen?

(Ber om ursäkt för denna övergriniga blogg. Ha överseende, tanten är grinig! Och bloggen behövde skrivas.)

2015-10-10 06:49.


Kommentarer till blogginlägget


Fåfängligheters fåfänglighet, allt är fåfänglighet.
2015-10-10



Man ska ju få en dipp när man är klar med ett långsiktigt mål som marathon eller LL. Dessutom är det nyttigt att träna och jag tror du skulle deppa än mer om du inte tränade alls.
2015-10-10



Sådan kan hösten vara. Ses på andra sidan! :-)
2015-10-10



AnnaKarin, det är som om du skrivit ner precis mina känslor för löpingne de senaste åren. Har väldiga problem med varför? och vad ska det vara bra för? Har inte kommit på svaren, men ändå fortsätter jag ju att springa uppenbarligen...
2015-10-10



Och ibland ÄR det ju kul :)
2015-10-10



och det är inte kul att inte springa...
2015-10-10



Roligheten i det hela beror nog väldigt mycket på vem man frågar...
2015-10-10



Visst är det nyttigt. Men nyttighet har aldrig varit en bra drivkraft för mig tyvärr. Tack för era kommentarer! Lotta- skönt att fler känner som jag! Känner mig mindre konstig då...
Att inte springa/träna alls är inget bra alternativ, vet att inget blir roligare då! Men kanske på ett annat sätt...Jag vet inte... Ola! Hösten är som vackrast nu, löpvädret perfekt...det borde locka mig. Det Stora Mörkret är ännu inte här.
2015-10-10



Rätt vad det är vänder det och det blir roligt och meningsfullt igen! Men en paus är kanske inte fel, kanske vad både kropp och själ behöver ibland. (Hälsar hon som envetet springer vidare på trasig fot, fast det inte alls är kul...)
2015-10-10



Med så sjukt långsiktigt enskilda mål drabbas man lätt av "Lundakarnevalsdepression", där folk laddar inför en karneval som äger rum vart fjärde år och sen helt plötsligt är den över...

Istället för att sätta upp ett nytt LL som mål, sätt upp som mål att du ska kuta. Dvs nästa mål är att du nu inte ska sluta med löpning. Släng GPS-klockan i soffan och stick ut i skogen.
2015-10-10



Fram tills dess att du skrev om Det Stora Mörkret tänkte jag att jag skulle föreslå reflexlöpning som ett avbrott från rutinerna...
2015-10-10



Klokt av ovanstående person! Du har ju tävlat väldigt mycket i år och det är tungt att hela tiden ha ett mål, en press att prestera. Är övriga livet också fyllt med krav och förväntningar kan det lätt ta bort glädjen...som sagt, bry dig inte om tid och distans på ett tag, spring på känsla, var med på de tävlingarna som du gilla, bry dig inte om andras förväntningar. Det är svårt, man vill ju prestera som "förr", jag vet! Jag har legat väldigt lågt i år med tävlandet och det har känts bra men nu vill jag komma igång igen-:)! Gör annat ett tag och din glädje till löpning hittar du snart tillbaka till!
2015-10-10



Staffan! Ska förklara: brukar inte ha så långsiktiga mål. Mest bara kortsiktiga, helst inga alls... Men, jag bestämde mig förra året, i mars, för att genomföra LL 30, en gång i livet. Jag anmälde mig, ett halvår innan. Sedan fick jag hälsporre och fick skjuta upp starten ett år...ja, så blev det som det blev... Rådet med GPS och klockan är inte fel. Har själv tänkt så. :-)
2015-10-11



Helena och Majvi: ja, någon förändring måste till.
2015-10-11



Självklart är det kul med mål, LL är ju ett spännande mål! :-) Gäller bara att man anpassar målen efter rådande omständigheter och förändringar i livet (dagisbaciller och andra trevliga saker), och att man reset:ar sina pers med jämna mellanrum... :-) Känns inte rimligt (iaf för min del) att hålla jämna steg med mitt 25:års-jag. Mitt mål nu är försöka komma i samma form som jag var i för tre år sedan och att fortsätta med löpning även efter att löparboomen lagt sig i Sverige.
2015-10-11



Hur gick det?
2015-11-27



Jag reste till Uddevalla, sprang Terräng-SM, det gick halvbra, men jag blev gladare! Sedan kändes löpningen lite kul nån vecka för att sedan gå i stå....Så jag sprang en halvmara i Helsingör, i snöblask och halv storm! Det var i lördags, blogg på g... Nu tar jag lite paus, tränar annat, vilar mer... Så kommer kanske inspirationen med ljusets återkomst?
2015-11-27



Om Du hör till dem (oss?) som kan variera motoriken lite (löpning ställer ju relativt lite krav därvidlag) så tycker jag att Du kan dansa Dig genom vintern istället för att riskera liv och lem på "vinterväg".
2015-11-27