Anna Karin D

I det Långa Loppet

(.....eller: Konsten att nå ett mål.)

Efter femton sprungna kilometer känns det fortfarande lätt, tempot är lugnt och behagligt, jag ligger bra till tidsmässigt. Jag har kontroll. Jag tänker på hur det ska kännas där på målrakan, på fältet. Hur jag ska korsa mållinjen, äntligen, hur lycklig jag ska känna mig. Det är fint, en go tanke att bära med sig.

Lilla A hejar på mig, hon springer också. "Bara halva loppet kvar", hojtar jag positivt och optimistiskt. Piece of cake! Vi fixar det, A och jag, två debutanter. 

Sedan börjar Alla Backar. A studsar iväg i fjärran.

I bussen upp från Lund dagen innan har jag suttit och försökt låta bli att känna efter om möjligen halsen kanske börjat klia lite mer. Jag har släppt tanken efter ett tag, men det är bara för att vänster knä plötsligt börjat kännas ömt och märkligt. Jag har distraherat mig med nötätning och tankar på hur häftigt det kommer att kännas, där på fältet, just efter målgång och folkets jubel. I mål, efter sju sorger och åtta bedrövelser, hälsmärtor, snuvor, brännblåsor och sönderbitna tänder. Vilken lättnad, vilken glädje det ska bli. Det känns verkligen bra att tänka på det.

Vid lunchsnåret, tävlingsdagen, går jag mot starten på Koltorps gärde efter en oändligt seg förmiddag. Jag är placerad i startgrupp fem, tio över ett. Jag har tillbringat några timmar på ett kalt hotellrum, sett sega repriser av engelska Antikrundan och Idol. Tiden dras ut och förlångsammas och jag känner mig eländig, sömnig och frusen men utan knäproblem. På vägen mot Koltorp tänker jag på målgången igen, den sköna sköna, den goa känslan, glädjen över att ha klarat något utöver det vanliga. Jag minns Tokyo Marathon 2014. Hur stort det kändes, hur fullbordat, som en cirkel som slutits, allt det. Hur tårarna rann.

Människor. 

Överallt ett myller: ljud, dofter, färger. Musik, pepp, förväntan och febrilitet i luften. Jag i min bubbla. Overklig.

"Anna-Karin! Lycka till! Du klarar det, du är JÄTTEDUKTIG!" Det är B-M och B, de har sprungit klart. Så fint! Jag blir varm i hjärtat, tårögd. Tänker på hur det blir....

när jag är i mål. När jag HAR klarat det.

Startgrupp fem, BÄSTA gruppen!!!!! peppar speakern. Vi har loppets äldsta kvinna med just oss, hon är 81. Åttioett! Känslosamt för mig igen - hur ska det då inte bli när jag har gått i mål? Ser A i mängden, hon är fokuserad, gul tröja. Solen värmer. Linne, korta byxor, fuktigt gräs, ljud och ljus.

Det blir tungt mellan femton och tjugo, backarna tar inte slut. De tornar upp sig i en aldrig sinande ström. Det är nästan lika jobbigt nerför som uppför, det är brant, löpningen blir orytmisk och jag tappar mitt flyt och tempo, jag blir trött, jag blir feg. Jag börjar tycka illa om backar. Jag tänker på Skåne, utåt Staffanstorp, där är det plattare än platt. Som målgången....där jag ska springa, snart! Snart, snart, lycklig och fri, glad och rusig.

Men det blåser illa, där på skånska slätten, en ond motvind från alla håll. Det gör det inte på Lidingö, speciellt inte mot mål.

Backarna fortsätter sista milen, jag går uppför, jag springer nerför, jag går....mer och mer och tempot dalar och sluttiden blir väl inte så bra som den kunnat bli men det SKITER jag i. Nu gäller det att överleva. 

Jag tänker på målgången, den sköna känslan, segern...fast kommer jag dit? Knät gör lite ont, foten också.

Jag springer ikapp en klubbkompis och ropar falskt och hurtigt "Heja Björnstorp, nu tar vi sista biten". 

"Snart kommer Abborrbacken, säjer han mer sansat. Då får man GÅ. I allafall jag."

Fiskbacken är väldigt förfärlig, jag går förstås, undrar vad abborrar har i den här backen att göra. De mår definitivt bättre i vattnet. Jag mår definitvit också bättre någon annanstans känner jag, till exempel i målfållan, med medalj om halsen och bulle i hand.

Jag går uppför varenda liten knöl nu. Till och med knölarna i marken efter Karins backe får mig ur rytm. Min löpning har havererat, monterats ner. Jag är SÅ trött.

Men sista biten springer jag!

Målrakan, den underbara. Coach skriker, jag springer.

Jag är i mål.

....

.....

Jag känner. Ingenting. Tom. Slut. Färdig. Per kommer. Han har en ros, konstaterar jag. Det var ju snällt. Jag vill ha en banan. Jag vill hem. 

Jag får en tid av Per. Den är en minut för lång, jag bryter ihop. Något har blivit fel. A kommer, hon är jätteglad! Vi gick i mål nästan samtidigt. Hon är JÄTTEGLAD och härlig, jag är sur och deprimerad. Jag vill ha en bulle. Varför får jag ingen bulle? Per hämtar banan. 

Bara en straffminut får jag. J-a Lidingö.

Per fotar, bilderna visar en söt och leende A och en grinig tant, det måste nog vara jag. 

Jag mår inte bra! Förklarar jag. 

Jag får en bulle, jag kan inte äta den. Jag har ont i foten. Jag fryser. Jag vill hem! Var är mina kläder? Det är folk i vägen. Varför går dom i vägen? Jag är yr, jag raglar. Vem har gömt min överdragsklädespåse?

Vad har jag gjort för ont? SEXTIO sekunder! 

(Du har sprungit tre mil, din idiot. Du har klarat det!!! Fatta!!! Skit i minuten, det är oviktigt. Du skulle ju gråta glädjetårar! Lättnaden! Tänk, du är i mål! Flyktingar dör på Medelhavet for gods sake, skärp dig!)

Jaja, ok. Men...

Jag tuggar vidare. Om minuten. Om skorna, om bullen som jag inte tuggar på, om allt jobbigt folk som går i vägen. Vi vankar sakta sakta de fyra milen (= 500 meter) till hotellet, Per och hans gnällande tant som är jag, ett mentalt vrak, med en oäten bulle och en ros i vardera hand.

Var blev den av, den där känslan jag föreställt mig?, Lyckan, lättnaden, stoltheten?

Jodå. Efter lite mat, lite dryck, en lång varm dusch, mer mat, vin, present från min egen hjälte (Per) infinner sig välbefinnandet. Tiden känns inte lika viktig. 

Jag är i mål, det är jag verkligen. Men jag undrar fortfarande - vad var det som hände?

(Inte med extraminuten, det rättades till ganska snart. Heja Lidingö! Men med mig?)

2015-09-29 06:29.


Kommentarer till blogginlägget


Sjukt kul läsning (och jättebra sprunget och kämpat så klart)!
2015-09-29



Och det är väl här som det passar bra med en sån klämkäck fras om att "det är vägen som är målet" osv ;)
2015-09-29



Så är det. Vem kan vara lycklig hela loppet samt både före och efter?
2015-09-29



Härlig beskrivning! Känner igen mig...
2015-09-29



Nu lägger jag mig i. Om man försöker maxa sin insats tror jag inte man kan vara lycklig hela tiden. Men om man som jag satsar på att göra loppet till sitt egen lopp och disponera krafterna så kan man faktiskt känna sig nöjd före, under och efter loppet även om man har ett brett känsloregister. Jag tycker inte det handlar om naiv, infantil glädje utan en djup löpartillfredsställelse.
2015-09-29



Min egna teori är lågt blodsocker.... :-)
(det blev en stor stor skillnad efter blåbärssoppa, macka och CHOKLAD..)
2015-09-29



Under mina träningspass brukar jag bara dricka vatten. Under Lidingöloppet drack jag sportdryck på varje kontroll, cola en gång och kaffe när det erbjöds. Jag testade en bulle med 15 km kvar och den landade inte skönt i magen. Chokladbollen intresserade inte mig trots att sällan tackar nej till godis. Vilken energi tog du under loppet?
2015-09-29



Under träning: inget. Funkar bra utan blodsockerfall, men återhämtar mig långsamt och har svårt att äta. På lidingöloppet: en liquid gel från enervit . Inget annat.. Förmodligen en sockertoppning som sen sjönk till fotknölsnivå....
2015-09-29



Men. Jag är inte så bekymrad, tar det inte så allvarligt. Kroppen är märklig och man reagerar inte alltid efter plan...men det är ju spännande och såhär efteråt lite komiskt.e
2015-09-29



Tillfredsställelse och glädje, definitivt Anita! :-)
2015-09-29



Tycker du ska vara jättenöjd med din insats! Framförallt hade vi ju en fantastisk helg, det väger upp mitt dåliga lopp flera gånger om. Petra och jag konstaterade att vi nog har mest träningsvärk i magen efter allt skrattande! 😄☀️
2015-09-29



Visst är LL 30km en lång och mödosam färd mot…. just det, målet! Du kom dit, du gjorde en fantastisk insats. Mängder av småstrul på vägen, men du fixade det. Din plan är fullbordad.
Tack för härlig berättelse!

2015-09-29



Du underbara "gnällande tant", du förgyller tillvaron för många av oss med dina berättelser!
2015-09-29



Instämmer med Helena, fortsätt gnälla lite så vi får läsa fler bloggar!

2015-09-30



A-K. Jag instämmer med de andra, Dina bloggar är riktigt läsvärda och känns ärliga. Fortsätt så.
Jag missade att skriva det när jag reagerade på Leifs kommentar Vem kan vara lycklig hela loppet samt både före och efter?
Min erfarenhet är att ibland fungerar det så och ibland inte.

2015-09-30



Tack ALLA för era kommentarer! :-)
2015-09-30