Kristina Sörensen

Den här veckan är det hög tid för inskolning. Nästa vecka börjar jag jobba igen och därmed drar min träning igång på allvar.

Under de senaste 3 veckorna har jag tränat extremt lite. Första veckan var jag justerad efter ultrapasset Hornstull-Järna (knäproblem) och sedan kom värmen. En hetta och torka som förpassade mig till rabatterna och vattenslangen på kvällarna - mina hundratals rosor krävde mammas odelade uppmärksamhet (tillsammans med grillen och gärna ett gott glas rödvin därtill)! Någon morgonlöpare är jag inte och kommer aldrig att bli. Att ställa väckarklockan på semestern bara för att kunna springa - där går gränsen för min fanatism!

Nåja, helt inaktiv har jag inte varit. Första veckan (då vädret medgav fysisk aktivitet, men knät inte ville springa) ägnade jag mig åt hårt slit i trädgården. Jag jobbade med att ta bort skog och omvandla det till rabatt istället. Spett och korp var redskapen - att sätta en spade i vår mark är bara att glömma. Klonk..... Dom två sista veckorna har jag sprungit lite kort ett par gånger i veckan i alla fall, men sista veckan lyckades jag med konststycket att ramla baklänges rakt in i en nedklippt hasselbuske med skrapsår på hela baksidan som följd. Såret i nacken blev infekterat så därefter satt jag och surade i skuggan - oförmögen att vare sig träna eller bada några dagar. Jag hade tur inser jag så här i efterskott - det var vassa stammar jag landade i och jag hade lika gärna kunnit bli spetsad.

Men nu är alltså träningsvilan över för den här gången. Jag går in i min sista semestervecka och det är dax att öka på träningen igen för att vara igång på allvar nästa vecka. Idag ska jag gå till gymmet och springa. Ja, jag kanske är galen - men det är mindre varmt där än ute helt klart och jag gillar inte att springa i 30 graders värme.

Mitt välmående är långt mer viktigt än träningen i sig - den har inget egenvärde. Det är för min skull jag tränar, för att jag ska må gott och trivas med livet. Jag tränar inte för ett speciellt mål - jag tränar för livet. Och för att det ska hålla hela mitt liv måste jag lägga upp den så att jag mår gott och så att det håller i långa loppet. Och jag inser att jag faktiskt mått riktigt, riktigt gott av den här vilan - även om jag led fruktansvärt i början (men man vänjer sig märkte jag).

NU är det alltså dax - in i löparkoma min sköna höna!!!!!