Per Månsson

Klara, färdiga, gå!

Nämen stopp där, så där brukar man väl inte säga? Klara, färdiga, spring ska det vara.

Jo, så har jag hört det i trettio år. Vi ska springa. Men inte nu längre, inte jag, för jag kan inte springa längre. Jag har sprungit färdigt. 

Vi är vid sjön Ramnasjön, mitt i centrala Borås. Det är lördag vid lunchtid och regnet hänger i luften. Det samlas stora skaror (hm, allt är relativt), det ska bli svenskt veteranmästerskap i gång. Fem kilometer, fyra varv runt sjön. Där står trettiotalet erfarna herrar och damer som säkert har gått hundratals tävlingar. Och så står jag där, jag som ska debutera. Har aldrig varit i närheten av en gångtävling tidigare. Denna märkliga idrott där vi ska ta oss fram nästan, bara nästan så fort man kan. Jag menar det går ju fortare att springa.

Varför står jag nu här på startlinjen då? Jo, tidigt i somras så väcktes en annorlunda idé i  min skalle - varför inte ställa upp i en gångtävling. Jag hade ju snabbgått hela vintern och våren, med eller utan stavar. Skulle kanske testa hur fort jag egentligen går. Satte mig och kollade på internet, hittade Svenska gång och vandringsförbundet. Dom hade en länk till inbjudan, där stod det VSM i Borås 5-6 september.

Samtidigt som första träningspasset genomfördes på idrottsplatsen undersökte jag vad som krävdes för att starta. Jo, en klubb som var med i detta förbund. Men inte mer. Det funkade med samma kläder och skor som när jag sprang. Jag betalade medlemsavgiften i Malmö AI och fick genast bekräftelse på att jag var ny medlem. Kollade upp att det inte fanns kvar på klubbdräkt. Nädå, ta du det du har hemma blev svaret. Senare (läs på startlinjen) fick jag det bekräftat, gångare tar det de har hemma. Här köps det inte nytt varje dag inte.

Mitt projekt var igång, det var sjösatt. Coach hade jag på nära håll. Anna Karin och jag la upp träningen tillsammans. Jag gick och hon filmade. Inledningsvis såg det inte bra ut. Kantigt och stelt. Men plötsligt en dag berättade AK att hon sett en kille i parken som gick med armarna här uppe sa hon och visade. Och han hade kortare steg och hög frekvens på armpendlingen. Jag testade genast och fann att det här fungerar ju bättre. Glad antog jag den nya tekniken och såg snabbt fram emot nästa pass när jag skulle träna igen. Och jag gjorde väl framsteg, så sa i alla fall coachen, så det tror jag på. Men så var det här med tekniken igen.  Dom svänger ju med höfterna så himla mycket, går det fortare då - frågade jag AK. Det ser bara tokigt ut, inte naturligt alls, svarade hon. Jag provade lite men kände mig mest som en modell på catwalken.  

Hur svårt kan det vara tänker du. Det är ju bara att ta det ena steget efter det andra. Ha, trodde du ja. Jag läste på om hur rätt gångsteg skulle utföras. Teori är en sak, praktik en helt annan. Hur som, jag tränade på. Det blev test på såväl tusen meter, det dubbla och lite till. Varvtiderna blev förbättrade så det här skulle nog gå som en dans.

Jag får nog kolla upp reglerna lite innan jag åker till Borås tänkte jag. Visste väl ungefär så mycket som normalsvensson gör, att du hela tiden måste ha markkontakt. Men en kompis som visste bättre varnade mig för det där med den sträckta knäleden. Klarar du det, blev hans fråga. Ajdå, ska benet vara rakt, tänkte jag. Undrar hur jag ska klara det. Detta var en vecka innan det var dags. Inte mycket att ändra på så att säga. Det får gå som det vill, jag åker upp och går det fortaste jag kan.  

Med cirka en månads specialträning så stod jag då där på startlinjen i Borås och undrade vad jag hade gett mig in på. Ensam från Skåne. Alla de andra kände varann sedan hundra år. Minst. Jag kusinen från landet ungefär. De pratade minnen och varvtider medan jag koncentrerade mig på hur tekniken skulle vara. Alla var dock väldigt vänliga och trevliga. Frågade vem jag var, hur jag hade hittat tävlingen och liknande. Gav mig goda råd och tips, hejade på mig, sa att det såg bra ut. Hmm, undrar det.

Starten gick och vi lydde. Första varvet var ungefär som vid en löptävling brukar vara. Alla intar sin position, alla tänker att hen ska jag försöka passera o.s.v. Ut på andra varvet passerar jag en domare, ingen reaktion, skönt tänkte jag. Men nästa han hade mörkare blick, han hade sett något hos mig och pekade med en gul rund platta med ett V målat på. Jag hann inte gå långt förrän nästa domare dök upp och även denna tyckte jag skulle ha en ny platta pekandes mot mig. Markkontakt hade jag, sträckt knä var det värre med sa domaren. Jäklar tänkte jag, två varningar, på tredje tar dom mig av banan var min tanke. Snart såg jag Anna Karin stå bredvid banan och filma. Heja, heja, det ser bra ut, ropade hon. Jag svarade buttert att jag hade två varningar och ligger risigt till.

Jag hann väl passera några domare som förmodligen råkade titta bort när jag passerade, men snart kom ”gångbödeln” som skulle döda min entusiasm över min nyfunna idrott. Ny gul platta visades för mig och det var kört tänkte jag. Diskad in min första tävling och de redan efter två kilometer. Svor och första tanken var att gå av banan. Fortsatte dock att gå, tänkte de har nog en veteranregel som säger man får ha fem varningar innan diskning. Tempot sjönk, tekniken kanske blev bättre för inget mer hände på sista varvet. Nedstämd nådde jag målet. 

Förklarade för Anna Karin och sa något om att jag nog struntar  i morgondagens lopp. Började diskutera med tävlingsledaren som upplyste mig om reglerna. Aha, det visade sig att man fick ha en hel massa plattor. Det var först när flera domare tyckte samma sak som man fick en röd prick på en tavla när man varvade. Och först när det på denna tavla fanns tre prickar var man diskad.  Glädjen återkom, jag var inte diskad, jag skulle få min tid, vara med i resultatlistan och guldmedalj. Gott! Härligt! Mungiporna pekade uppåt igen. Upprymd gav jag min segerintervju till coachen. Adrenalinet pumpade.

Dagen efter var det dubbla distansen. 10 000 m på bana. Ryavallen i Borås låg öde och en kall vind blåste in från norr. Total avsaknad av publik och endast de mest entusiastiska gångarna ställde sig på startlinjen. Ja, vi t.o.m. fick vänta in stjärnan i gänget som dröjde. Kan ju knappast vara av nervositet som han som sista deltagare ställde sig vid startlinjen. 

Jag hade före start frågat domarna om regelverket. Hade mina aningar om att dagen kunde sluta illa. Kunde de inte göra undantag, jag kan ju inte sträcka på benet, medicinskt omöjligt, mekaniskt fungerar inte detta. Men de var obevekliga. De kunde inte ta sådana hänsyn. En sista bön från mig lät - kan jag inte få gå färdigt så jag får en tid.

Starten gick och redan på tredje varvet hade en röd prick kommit upp på den där hatfulla tavlan. Det pekades med plattor och goda råd ropades till mig. Vid två kilometer kom även andra röda pricken upp. Helt klart risigt läge för mig. Sänkt tempo och full koncentration på tekniken var min tanke. Jag ska ha min tid efter 25 varv. Nu inträffade det oväntade, grymhet vändes till vänlighet och överseende. Domarna förvandlades till statister och tavlan fick aldrig fler röda prickar.  Jag måste plötsligt ha hittat en fulländad teknik, för efter sjuttio minuter kunde jag äntligen korsa mållinjen och motta Anna Karins varma segerkram. 

Genast infann sig glädjen, ruset och tillfredställelsen att ha genomfört min andra gångtävling. Jag hade vunnit mot alla mina motståndare – domarna och reglerna. Med stela ben fick jag strax efteråt även motta min andra guldmedalj. 

Examen på mitt gångprojekt är genomfört. Nu åker vi hem för att hitta nya videoklipp på Youtube. Här ska slipas på tekniken, jag ska visa dom. Eller så får gångarna ha sina tävlingar och jag går det fortaste jag kan på någon löpartävling istället. Där får man gå eller springa utan att någon tycker det ser rätt eller fel ut. Gångsporten har gett mig ett minne för livet. Jag kommer aldrig att glömma helgen i Borås.

2015-09-12 08:01.


Kommentarer till blogginlägget


Sådär, nu har vi minst 2 st förbundsbanmätare som är framGÅNGsrika i gång.
2015-09-12



Tack för att du tog mig med på det här äventyret! Du är modig...
Jag är en usel gångcoach, men nu vet jag betydligt mycket mer än jag visste innan helgen i Borås (där det alltid regnar..)!
2015-09-12



Kul med bloggande även från dig! Låter definitivt som ett minne för livet.
2015-09-12



Tack alla!
2015-09-12



Leif: Ja, jag trodde Birger också skulle vara med. Tror vi hade hamnat i samma klass.
2015-09-12



Vill bara säga att även jag har läst, med stor behållning. Dessutom gratulerar jag till medaljer och till visat mod.
2015-09-13



Mod och rakade knän! Eller var det raka knän?
2015-09-13



Tack Eva!
Leif: Aha, jag skulle haft rakat knäna. Tänk att Boråsdialekten ska vara så svår att förstår :-)
2015-09-13



Tack för inspirerande läsning! Kul att du tog mod till att vara med på VSM i gång-:) ser svårt och tufft ut. Tar nog sin tid att bli fullfjädrad i detta lite märkliga sätt att förflytta sig snabbt framåt! Grattis till debuten!
2015-09-13