Anna Karin D

Tre och trettioblues

Jag läste någonstans någongång att människor föds och dör på småtimmarna. Dör, framför allt.

Det kanske inte alls finns några belägg för detta, men det har bitit sig fast i mig som en sanning. Åtminstone jag är inte alls till min fördel vid den tiden på dygnet. Kanske inträffar en ordentlig dalgång i biologiska kurvan någonstans efter 2, tänker jag? Organismen går på sparlåga, man är som skröpligast, man bör sova. Eller dö, om man befinner sig i det stadiet i livet.

Så att vakna vid halvfyra är ingen hit.  Och när hjärnan genast drar igång med att älta allt elände den kan uppbåda kan man verkligen fråga sig varför. Varför ska tillvaron stötas och blötas just då?  Dagens, gårdagens, hela livets sorger, misslyckanden och bedrövelser dras i långbänk.

Det går ju ändå inte att lösa problem eller finna konstruktiva lösningar på någonting alls så dags! Hjärnan är begränsad och förmörkad, men någon avstängningsknapp finns inte.

Tankeverksamheten har en tendens att haka upp sig också, vid den tidpunkten. Den maler om. Idisslar svart sörja. Runt runt, samma saker. Möjligheter demonteras. Utvägar spikas igen. Glädje är en bortplockad känsla. Förväntan och lust, vad är det? Allt tycks omöjligt.

I tisdags morse låg jag där bland trassliga lakan och tänkte destruktiva, meningslösa tankar om allt dåligt som hänt, som skulle hända och som skulle leda till någon obestämd och otrevlig katastof. Som en undergångsfilm i svartvitt...samma scener, om igen om igen, om igen. 

Halvfyra är det fortfarande mörkt. Kulet. Oro i kroppen, trassliga lakan. Omöjligt att komma till ro med denna tradiga film i huvudet, alla dessa omöjligheter. 

Igen. Det har hänt förr. Jag har en viss rutin av sådant här, och jag har en lösning som till och med en halvfyrahjärna begriper. Det är en slags flykt, absolut, men det funkar. 

Jag går upp, klär på mig löparkläder, mina skor. Och så sticker jag ut. Det behöver inte vara långt. Men många gånger går det fort, fortare än man kanske skulle ha trott att kroppen klarar så tidigt. Det är som om stegen och farten, ansträngningen, andningen gör gott. Läker. Ändrar. Möblerar om. Plötsligt gryr dagen. Filmen får färg, blir lite mer spännande och framför allt får den ett slut.

En grå gryning och regn i luften tidigt i tisdags. Ingen trafik. I början i en bubbla, en tankebubbla ganska omedveten om omgivningen, bara stegen mot asfalten, snabba, jo, det går ganska fort. Bubblan spricker efter ett tag och i fältet mot Råbylund i grådiset märker jag plötsligt alla ringblommor, en stilla livgivande färgklick.

Medicinen funkar, undanmanövern är lyckosam. 

Och tisdagen blev en vanlig dag utan större missöden. Jag överlevde arbetsdagen, förstås. Jag gjorde inte bort mig mer än vanligt. 

Riset kokade över, det skulle väl vara det iså fall?

2015-08-27 06:55.


Kommentarer till blogginlägget


Att ligga sömnlös och grubbla på allt möjligt känner jag igen. Men att vara så konstruktiv vid den tiden så jag ger mig ut att springa har aldrig hänt. Går du och lägger dig igen efter eller blir det att dagen startar väldigt tidigt?
2015-08-27



Lika bra att starta dagen! Men i tisdags kom jag inte ut förrän hslvsex, försökte i det längsta somna om.
2015-08-27



Du beskriver det så fint att jag blir sugen att prova en 05.00-jogg!

2015-08-27



Jag trodde alla svartvita filmer var försvunna.
Speciellt dom kusliga.
Som väl är finns de färglagda filmerna som livar upp, ger glädje och lust, precis som dina bloggar gör. :-)
2015-08-28