Anna Karin D

Fåglar och långpass, en måndagssaga

En fågel hade bajsat ordentligt och grundligt på min bils nytvättade motorhuv när jag kom ut i morse. Jag upptäckte det då alltså, och av omfattningen av förödelsen att döma måste det ha rört sig om en albatross. En albatross som fått i sig något mycket olämpligt.

Det kändes olycksbådande på något sätt, allt detta fågelträck på det blanka röda, på min stackars lilla försvarslösa Aygo! 

Men nu backar vi tillbaka lite denna måndagsmorgon - varför stod jag ens vid bilen? Jag, den inbitne cykeljobbpendlaren?

Jag vaknar och kollar på väckarklockan, den visar halvfem. Det är alldeles för tidigt att gå upp tillochmed för mig, så jag ligger kvar, dåsar väl till ett tag, ganska länge kanske, hinner drömma något konstigt som vanligt.  Väntar på att väckarklockan ska kalla upp mig som den brukar vid halvsex. Det dröjer, så jag kollar igen. 

Halvfem.

Bra, då kan jag.....nej, men vänta nu, här är något lurt på gång! Något stämmer inte, det inser även min sömntröga hjärna. 

Öppnar istället mobilen. Klockan, den pålitliga och korrekta, visar fem över halv....SJU!

Jag börjar jobba sju. Jag ska vara på jobbet sju, omklädd i sjukhuskläder, inflexad, matlådan placerad i kyl, kammad, påläst och fräsch!

Febril aktivitet bryter ut.  Febril, men kanske inte helt konstruktiv är aktiviteten. Frukosten går  ordentligt bort. Hugger en banan, skalar. Tack o lov att jag brett mina förmiddagsfikamackor igår. Bara att ta lådan i kylen. Kloka jag. Tuggar banan medan jag vaskar av mig hjälpligt och borstar tänderna....gör jag inte. Det går också bort.

Svårt att borsta samtidigt med bananätning. 

Plånbok, cykelnyckel....ah, nä, det tar för lång tid! Jag kör. En dag, det får miljösamvetet tåla. 

Ut i hissen, trycker på "hit", trycker på "E",  Möter min hålögda men lätt stirriga blick därinne i spegeln medan den sega hissen sakta knirkar sig neråt. Något är fel. Ser jag inte lite VÄL blek och hålögd ut? Sjuk, liksom?

NEJ! Glömt sätta på ögon. Färg alltså, herregud, såhär kan jag inte se ut en måndag! Vad ska folk tänka?

Hissen får knirka sig lååååååångsamt upp igen, det är ingen racerhiss vi har skaffat i vår bostadsrättsförening! Det är en tålamodsprövande sak. Man hinner tänka över både det ena och det andra här i livet på väg upp eller ner. Man hinner bli arg, stressad och frustrerad en morgon som denna.

Man kan gå också, i trapporna.

Men det gör jag alltså inte, står i hissen och svär lite istället.

Sätter på lite hafsig mascara och ögonbryn, ut igen, nu springer jag nerför trapporna och ut till bilen och .....var är bilnyckeln? Den har jag inte med mig. Däremot har jag med mig min träningsbag med ouppackade träningskläder, de är från igår. (Jo, de är tvättade. ) 

Varför har jag tagit den med mig? Är jag helt förvirrad? Måste ha gått på rutin: bilåkning = träningspass på gång.

Nu håller jag på att få ett mindre nervöst sammanbrott, släpper träningsbagen, in i huset igen: hissen, fem trappor upp, knirk, knirk, lååångsamt, in i lägenheten, väcker en trött son, inte glad blir han då, far runt, hittar inte nyckelj-ln, svär lite, bråkar lite med den stackars oskyldige sonen, hittar nyckeln i badrumsskåpet. 

(???)

Ja, och sedan står jag alltså där vid bilen med nyckel och bagar av olika slag och ser denna skändade motorhuv. Olycksbådande.

Kvart över sju flexar jag in på jobbet. Okammad och med noll koll, men med matsäck och en träningsbag.

Det går ganska bra att jobba trots allt, jag får ordning på mig själv och dagen och när jag slutar min tillfälligtvis förkortade arbetsdag får jag en spontan ide. 

Den är inte dum alls, tänker jag när jag drar på mig kläderna från träningsväskan: löparskorna, linnet, shortsen. Inte dum!

Kör ut till skogen. Börjar springa. Trots att det är måndag. Det är varmt, blåsigt, mer än blåsigt, men skogen läar. Läar och skuggar, det funkar att springa i lugnt tempo trots 23- 24 grader. Jag låter benen sköta sitt i ett behagligt tempo medan tankarna får komma och gå, kopplar loss hjärnan från kroppen och struntar i planer, klockor och annat. Känner att stressen rinner bort. Svettas ut stressen!  Man hinner tänka väldigt mycket under dryga två mil som det visar sig bli. Man hinner få struktur på tillvaron och man hinner faktiskt också tänka på några nya och spännande projekt. 

Idag funkar långpassformeln! Idag är det läkande! Medicin! 

Mot slutet tar värmen ut sin rätt. Eller åldern, eller det faktum att en himla massa nätter ägnats åt meningslöst grubbel på sistone, eller...ja, strunt samma. 

(Det kan vara albatrossens fel också. Det olycksbådande och ohämmade bajsandet.)

Något tar ut sin rätt hur som helst och jag är lite matt och stolpigt öm i fötterna de sista kilometrarna. Jag tar ändå en sista kilometer - brain over body - på pin kiv. 

Halvmara!

Och nu är jag duschad, mätt, tandborstad, hyggligt fräsch, kammad och har för tillfället rätt bra koll på läget och livet tycker jag.

Tack till min dåliga väckarklocka. Men i morgon behöver du inte överraska mig.

(Tisdag 06:15: den ringde...i rätt tid)

2015-08-18 06:06.


Kommentarer till blogginlägget


Anna Karin, fler måste få möjlighet att läsa om albatrossar och annat som finns i Skåne, det vet du att jag tycker. Kan du inte anmäla dig till stafettbloggen, åtminstone? http://springlfa.se/kategori/bloggar/
2015-08-18



En väldigt läsvärd saga du skriver, som alltid!
Vilken morgon och vilken tur att väckarklockan ringde idag.
Hoppas inte fler albatrossar har flugit över parkeringen inatt. :-)
2015-08-18



Åh, vad härligt att din, till en början, kaotiska dag blev så bra till slut. Så exakt och roligt skrivet, känner precis igen det där när man är stressad, far runt jättesnabbt, men utan att det blir något vettigt gjort. :-)

Risken för albatross-bajs är för övrigt ganska stor även vid sjukhuset. En arbetskamrat fick efter nattjobb skrapa ut ett hål med isskrapan på sin totalt bajs-täckta vindruta för att kunna ta sig till närmaste bensinmack och tvätta bort resten...
2015-08-18



Sara! Då vet jag under vilka träd din arbetskamrat parkerade.....
2015-08-18



Tack allihop för uppmuntran! Blir glad av att ni gillar det jag skriver! Tack för tips, Eva. Kanske ....
2015-08-18



Du skriver fantastiskt målande och inlevelsefullt! Man riktigt känner hur du känner! Lyckligt och bra avslut på dagen-:)
2015-08-18



Vad bra du skriver!! Roligt att läsa om din dag som startade så kaotiskt men hade ett lyckligt slut :-)
2015-09-08



Kul Maria Pia att du också har hittat till Anna Karin D. För hon skriver alldeles underbart, både om löpning och om livet.
2015-09-08



Tack snälla...!
:-)
2015-09-08