Jakob Bökman

Tierra Arctic Ultra 2015 - Vidder, vyer och vackra landskap

Trots att vädret är så bra man möjligen kan önska sig i Kebnekaise Abisko är utsattheten påtagligt. I och med att vi tar oss från Nikkaloukta till Abisko och vandringsleden oftast verkar trampas i motsatt riktning möter vi betydligt fler vandrare än vi springer om. Det innebär också att vi kommer upp genom Tjäktjapasset söder ifrån, från den gröna sidan med solen och vinden i ryggen och passerar in i stenlandskapet ned mot Tjäktja och Alesjaure.

På toppen ändrar landskapet drastiskt karaktär, den kvarvarande snön på nordsidan kyler och vinden på toppen är märkbar. Jag har sällskap med Daniel som visar sig hålla nästan samma tempo som jag hela loppet igenom (utom på slutet då han solidariskt inväntar och lotsar mig mot mål trots att han har kvar betydligt mer spänst i benen). Vi springer direkt efter passets topp fel. Där är bara sten och snö och inget grönt och uppenbarligen har vi inte varit uppmärksamma på rösena, trots att vi på toppen pratat med tre yngre vandrerskor som pausat innan avslutande vandringen för dagen och innan de ska slå tält. De har  pekat ut leden de kommit på för oss. Snabbt korrigerat, men jag kommer att tänka på de nödstugor jag sett någonstans som bokstavligt talat varit fastkedjade i berget med fyra kraftiga kättingar - en i var hörn. Jag förstår att vinden kan vara besvärande. Och sikten liksom temperaturen kan naturligtvis vara väsentligt sämre. Det hade inte varit behagligt i och med att man är självförsörjande med måttligt med energi och värme för hela sträckan. Och de små höjdsdifferenserna gör skillnad den låga höjden till trots. Det är här på Tjäktjapassets topp och i dess nordliga del samt i den översta delen av Tarfaladalen som det är lite bistrare. Men i egentlig mening är bister inte rätt ord för dagen - vädret är alltså optimalt. Om det drar åt något håll under loppet är det åt det varma.

Jag är uppenbarligen inte präglad på naturen här. För femton år sedan var jag på Toulpagorni, Kebnekaise respektive Björlings glaciär i Tarfala, så det känner jag igen. Men i övrigt ser jag vida vyer, sluttande bergssidor, stup, lite snö - och något i huvudsak främmande och inte speciellt inbjudande. Det är ett "djävla berg" i ödemarken som jag inte bryr mig om, tänker jag någon gång. Inte så mycket känslomässigt eller värderande som konstaterande och kanske lite trött.

Förutom Tjäktjapasset är Dag Hammarskjöldsleden söder om Toulpagorni något av det vackraste. Det är en bred och jämn dalgång med fin rytm. Vi som springer den längre sträckan (<125 km + 2500 höjdmeter mot 107 km + 1500 höjdmeter) tar av upp över "sadeln" innan Dag Hammarskjöldsleden når traditionsenliga Kungsleden och Singi. Det är en avstickare som verkar vara klart väl värd besväret. Stigningen är hanterbar och på sadelns topp passerar man en fjällsjö likt en ytterligt fin utsikt. Det gör att vi inte når Singi utan nästa bebyggelse efter Keb blir Sälka. Generellt kan väl antas att stationerna inte är utplacerade av en slump. Dels skapar de lämpliga dagsetapper för vandring, men de ligger också så att de utgör pittoreska små enklaver. Min absoluta favorit baserat på mina treminuters-stopp utan att gå in i någon av dem är Alesjaure. När man kommer söderifrån har man stationen nedanför sig och ser den första gången på sex kilometers avstånd. Den ligger på en klippavsats på andra sidan en av ledens större broar som går över ett livligt vatten, som jag skulle tro borde benämnas fors eller till och med flod. Precis nedanför det rinnande vattnet breder en sjö ut sig. Vi har sen eftermiddagssol i ryggen och det är en märklig kombination av fjäll och illusorisk kustmiljö. Vid samtliga kontrollpunkter och stationer finns funktionärer som är de bästa. I och med att inget delas ut är det bara med ord och bemötande som de kan göra skillnad. Och det gör de. Mitt resesällskap som springer den kortare varianten stannade några minuter per station för att prata om nästa sträcka. Han var genuint uppskattande när han berättade om sina erfarenheter från funktionärerna. Han sa det säkert inte till dem. Det brukar man ju inte göra.

Strax efter Alesjaure station svänger den längre klassen av i en stigning upp på en vinterled rakt uppför bergssidan. Jag misstänker att det enbart är för att vi ska få fler höjdmetrar, ett tuffare lopp och rätten till tre kvalificeringspoäng hos International Trail Running Association respektive UTMB. Men här är det jobbigt. För första och enda gången i detta lopp hamnar jag i en situation där jag faktiskt sätter mig ned, endast delvis genom medvetet beslutsfattande och till resten beroende på trötthet. Utför denna avstickare är det sedan frinavigering på kompasskurs 70 grader ned till leden igen. Återigen är jag glad över sikten. Man tar sikte på det cirkelformade rengärdet. Det enda besväret här är en mindre fors som man ska över. Jag hittar ett ställe som är brant, där vattnet faller men också så smalt att jag kan hoppa. Daniel precis efter mig väljer en plats som han sa "var som mest knädjup". Jag vet inte vilket val som var säkrast.

Även Tarfala tidigt i loppet är i sig värt en kommentar, inte bara positiv dock. Uppför är det till en början, efter att man kommit ur skogen, vackert och fungerande löpning eller promenad. Här filmar de också från helikoptern och jag ser på en av videorna på Tierras hemsida att redan här har Daniel och jag hamnat i sällskap även om vi inte börjat prata med varandra ännu. Men efter att stigningen tagit slut, ungefär vid forskningsstationen, blir underlaget mycket besvärligt. Jag är för ovan vid detta för att det ska bli jogging. På extremt ojämt underlag tar vi oss bort till kanten av sjön och Isfallsglaciären för att vända samma väg ned. När vi kommer tillbaka till mer jämnt underlag igen hör jag någon bakom mig ropa glädjefyllt till någon annan angående lättnaden kring att kunna springa igen.

Långt senare - många timmar och flera tiotals kilometrar - är turen in mot mål i Abisko lite segdragen. De sista 30 kilometrarna är både korta och långa. De är korta i och med att mål börjar skönjas, men långa i och med att det spektakulära i landskapet nu är passerat och det är just målet som är målet. Väl i mål serveras ett glas saft och en skål tomatsoppa. Den öl som jag så när kunde känna svalkan och sältan av under eftermiddagens uppförsvandring när törsten var som störst är jag inte längre sugen på. Dessutom är det för sent för det, serveringen är stängd.

Efter en snabb bastu i Abisko tar det stora illamåendet vid. När jag hyperventilerar på en soffa kommer mannen från receptionen och frågar vänligt, men så bestämt att uppmaningen är helt tydlig och saken avgjord, om jag ska sitta upp eller sova. Efter att ha överlagt med mitt resesällskap köper vi biljett till jättetältet och är glada att vi tog med sovsäck. Han har sedan den tveksamma vänligheten att väcka mig i min djupsömn för att få den frukostbiljett jag hållit åt honom. Nåväl.

Kvällen efter, lördag i Kiruna, förnekar vi inte vår ålders gubbighet utan äter en ordentlig köttbit med bea, öl och vin på Ferrum och avslutat med ljummet norrländskt guld på vaniljglass. Det är trevligt och vi summerar våra erfarenheter. Själv hade jag ju ett tvivel under High Coast Ultra tidigare i somras. Denna gång var det också jobbigt, förvånansvärt svårsprunget och tog ungefär lika lång tid, men tröttheten var inte lika påträngande. Kanske var jag också omedvetet bättre mentalt förberedd just på grund av High Coast, men det är osäkert. När jag träffade mitt resesällskap (först efter vår avstickare till Tarfala och strax innan Alesjaure sedan efter vår extraklättring efter Alesjaure men innan Keiron) sa han att han var rätt klar med detta. Därför var det glädjande att han redan till middagen pratade om nästa års Arctic Ultra. Det är inte helt trivialt att sammanfatta vad det egentligen är som drar. Jag tycker att Murakami beskriver något relevant och besläktat i boken "What I talk about when I talk about running". Det klarar jag inte riktigt att göra eller återge. Mitt resesällskap pratar om upplevelse per tidsenhet, men konstaterar också att det nog skulle vara mer effektivt med kemiska substanser om det var det övergripande målet. Viktor Franckls symboliska bild av livet som en bok som skrivs och där varje sida innehåller något - för en gammal är alla sidor snart färdigskrivna, för en ung är det mesta oskrivet och blankt - är intressant. Och det är klart att en Arctic Ultra är en sida jag tycker är väl värd att skriva, men den hade ju också kunnat fyllas med något annat. Möjligen något helt annat.

För min del aktualiserar sig frågan kring UTMB, som ju funnits där hela tiden och varit en bidragande orsak till mina senaste två ultror. Efter två år med otur i lottningen till det loppet har jag nu en chans till tredje gången gillt. Det är ju, som jag uppfattar det, en helt annan nivå av utmaning. Men mina två CCC med olika sällskap har varit storartade upplevelser och är fina boksidor. Det vore ju synd att ge upp något som trots allt ger så mycket.

---

Jakob B 2015-08-09

2015-08-09 17:39.


Kommentarer till blogginlägget