Anna Karin D

Några timmar på en idrottsplats

Några damer i sjuttioplusåldern hivar iväg diskusar med grace, elegans och kraft i ena ändan av gräsplanen, den skuggiga delen, vid första kurvan.

Annars råder total stillhet på Lunds Centrala idrottsplats denna tidiga sommarmorgon, sensommarmorgon, sistasemesterdagenmorgon.

Himlen djupt blå, träden gröna, banorna röda, de välkända husen, den nötta läktaren flagnande gula. Klara färger, men för mina frihetsslutsmelankoliska ögon belagda med ett blekbrunt dystert filter. 

Aningen svalt att cykla dit, men snart varmare, för varmt kanske, eller inte.

Intervaller är min plan, mitt uppdrag och utmaning och lätta skorna finns i min ryggsäck.

När jag värmer upp dyker ännu en kvinna upp och börjar en sakta lunk runt idrottsplatsen. 

En pösig 80-talare, en sådan där prasslig sak i syntetmaterial, ett vindfång utan like, färgfält i omatchade kulörer. Ni ser dem framför er, eller hur?  Overallerna. Man kunde köpa dem på postorder, Halens eller Ellos. 

Man kan inte köpa dem nu, men jag har sett dem fortfarande bäras av det lite äldre gardet, de som sparat i garderoben. Varför slänga?

Kvinnan lunkar på, varv på varv, samma tempo, en slags harmonisk envishet.

Jag tänker fult och elakt att hon kanske kommer att vara i vägen för mina snabba intervaller, jag som ska maxa, löpa på RIKTIGT i mina tajta tajts i alldeles för kort modell, mitt slimmade linne som jag bär i tron att jag har kropp som en 25-åring och med mitt batteri av lätta skor i olika modeller och färger.

Jag ångrar mina tankar ganska omgående. Vad ger mig företrädesrätt? Min modernare outfit? (Som jag har för mycket av, ett desperat försök att bevara en flyende ungdom?) Damen är säker på sin höjd tio år äldre än jag.

Efter min första tusing ropar en nyanländ man på väg mot omklädningsrummen:

"Vackert löpt! Du har fin teknik!"

Det där plockar bort det trista sepiafärgade filtret med ens, färgerna klarnar, solen lyser skönt och jag tackar och suger girigt i mig. Jodå. Det känns fint. Jag har inte för mycket kläder, inte för tighta och korta tights. Jag springer vackert! Jag är stark! 

Efter ytterligare en uppsplittad tusing snör jag på mig spikdojorna och påbörjar nya stegringslopp. Damen med prasseloverallen verka ha lunkat klart och gör några gymnastiska övningar av obestämd art, bålrullningar. Jag tänker att det måste vara varmt i de syntetiska tygmassorna.

Och plötsligt sätter hon fart mot mig. Stoppar mig. Jag som....ska stegra...

Hon har några frågor. Rätt många. Om hur mycket jag tränar, men mest av allt, hur jag äter. Vilken diet? Jag är ju så smal, hur har jag lyckats gå ner...

Ett ganska märkligt samtal utspelar sig. Och jag ger det tid. Det handlar om frukt, ris. Fyra kilon som ska bort. Om potatis, är det ok? Och knäna då, går de inte sönder av så mycket löpning? Om jag äter frukost, och vad? Jag får redogöra detaljerat. Hon är mycket brydd över det faktum att jag äter frukost innan jag tränar, och att jag sedan, när jag är klar, äter IGEN.....blir jag inte tjock? Själv blir hon tjock om magen. Och blodtrycket, det måste hållas i schack! 

Jag försöker få ner det hela till en lustfylld och kravlös nivå: rör på dig (hon lunkar tio varv, 4 ggr i veckan, det är väl toppen tycker jag...) och njut av maten, jag äter ju allt (fast helst inte fläskkorv och rotmos. Inte leberknödel heller, jag gjorde det en gång och det var ett stort stort misstag. Och så har jag ju väldigt svårt för tjockskurna revben med dallrande mellanfett. Men det säjer jag inte just nu. Det blir för detaljerat. Vill ju ändå avluta mitt pass innan jag kallnar helt...). Så nyper jag lite i fettvalken ovanför mina tights. Jag är inte perfekt!

Tillslut frågar hon hur gammal jag är och jag är ärlig. Det visar sig att hon bara är fem år äldre än jag. 

Jag ursäktar mig med tilltagande stelhet, skaderisk och sådant och joggar mot startlinjen för att ge allt vad jag har i tvåhundra meter.

Hör hennes "Lycka till " när jag drar iväg. Vackert kanske, jag vet inte, men jag låtsas. 

Har jag gett henne någonting? Ett råd på vägen, en insikt, en inspiration? Nja, jag vet inte.

Vi har alla våra alldeles  speciella morötter och drivkrafter.  Jag tänker på det återstoden av passet. Vilka är mina, egentligen?

Klarare färger och coolare själ?

2015-08-09 13:35.


Kommentarer till blogginlägget


En diskussion man verkligen inte förväntar sig en söndagsmorgon på CIP!
2015-08-09



Vilken fantastiskt härlig söndagsläsning! :)
2015-08-09



Helena: nej, verkligen inte, kände mig inte helt förberedd på kostrådgivning! Men det oväntade är ganska upplivande!
Karin: Tack!
2015-08-09



Leberknödel, hur kom du att tänka på det? :-)
2015-08-09



-:)) tack, detta fick mig till att småle hemma vid köksbordet! Tror visst jag har en sådandär prasslig sak i gömmorna här hemma!
2015-08-09



Leif: råkade ut för det under en semesterresa i Österrike. Har aldrig ätit något så obehagligt. Det var all time high i äcklighet!
2015-08-10