Anna Karin D

Sol, sår och trailfundering

  • I semesterns sista skälvande vecka, innan fängelset tar vid och bojan klickas fast vid vristen igen, for P och jag till Kullaberg. Sommaren drog dessutom igång, aningen sent kan tyckas faktiskt, den borde kanske ha fått tummarna loss lite tidigare. 

Men det ska jag inte gnälla över. (Att gnälla över väder är ju annars ett tacksamt och outsinligt sätt att få ur sig alla tänkbara frustrationer, väder är ju liksom aldrig riktigt perfekt. För kallt. För varmt. Lagom varmt, fast inte bra till banlöpning. För blåsigt. Lagom svalt för banlöpning, fast för kallt till bad....etc etc.)

Vi for alltså till Kullaberg, kom dit strax före tio vilket visade sig vara en tid då tyskar och andra Kullabergssugna människor satt framför frukostbordet och tuggade cornflakes och bratwurst. 

Vi var nästan allena. Det var mäktigt. Klipporna, havet, blå himmel, en ensam segelbåt och frånvaro av vind. Frånvaron gällde också solkrämen, men det tänkte jag inte på då. 

(Det tänker jag på  nu.)

Vi klättrade ner. Vi klättrade upp. På en klippkulle, vi hade vidunderlig utsikt. Vi klättrade mer, kors och tvärs, till en grotta, upp igen. Vi kravlade, tog spjärn i kvistar och rötter. Det tog sin lilla tid, men vi kände oss smidiga och unga och glömde bort artros och nedtrampade fotvalv och väldigt roligt kändes det, äventyr liksom och jag började grunna på om trail ändå inte vore nåt att satsa på framöver. 

Googlade på Kullamannen Trail när vi fikade. Mycket sugen. Äventyr. Natur. Lera, sten. Bergsget. Klätter. Utsikt. Sånt. Vyer, hav. Mystiskt. Mytiskt.

(Drömmer. Mig bort från monotona varvtider och pers och f-n och hans mosters prestationsångestar).

Stärkta av mackor med extra allt ad modum P, drog vi ut på tur nummer två, nu hade folket, som bestod av en stor andel tyskar, vaknat och kommit loss från frukosterandet. Barn, föräldrar, hundar etc klängde runt lite varstans. Vi klängde loss mot silvergrottan och inspirerad av mina traildrömmar tog jag fart över en liten taggig buske. Skutt. Benet drog iväg och jag skrapade upp underarm och armbåge, blodvite. Pinsamt.

P gick rakt in i en lågt hängande trädgren och skrapade skalpen. Blodvite. Svordomar. 

Nere vid vattnet var det besvärligt värre, stenarna runda och förrädiska,  gångarten blev inte snygg. Jag beslöt mig för att doppa fötterna.

Alger är hala, vet ni det? Jag hade glömt det.

Samma arm. Salt i såren. Alger i baken. Fler svordomar.

Men havet svalkade fint och plötsligt mindes jag att det går att BADA på sommaren, men nu hade jag ju inga badkläder förstås så det får bli en annan gång. Varmt och svettigt klätter åter till högsta punkten, FYREN, fler tyskar och imponerande utsikt över land och hav.

Det får väl bli nåt trailande någon gång ändå, tänker jag, (fast inte fullt så tvärsäker).

Någon lightversion kanske. Lagomäventyr.

2015-08-03 18:46.


Kommentarer till blogginlägget


Jösses vad roligt vi hade bland klipporna. Ok, det gjorde ordentligt ont i huvudet men hjälm på nästa gång. :-)
Idag fick jag sett Kullaberg från ett annat håll.
Ja, hoppa på trailer. Testa något i höst.
2015-08-03



Åh vilken härlig utflykt. Kullaberg är så fint och det är ju så kul att klättra omkring!
2015-08-03



Så roligt och inlevelsefullt du skriver! Det låter lockande med trail tills jag kom till slutet...he en fin sista semestervecka!
2015-08-03



...och du gjorde det igen. Skrev en underhållande och medryckande blog.
2015-08-04