Anna Karin D

Långpass och tankefel

Långpass är bra av ett flertal olika anledningar. Förutom de där ni såklart känner till om att träna motorns uthållighet, stärka och vänja strukturer typ senor vid långvarigt och monotont jobb och fixa till fina mitokondrier så brukar de - åtminstone för mig - funka fint som en rensning och omprogrammering av hjärnkontoret. Som en typ av terapisession under muskelarbete kanske man kan säja?

Envisa destruktiva tankar skrumpnar, krymper, förvandlas. Olösliga problem blir i högsta grad lösbara.  Det värsta tänkbara blir inte speciellt besvärligt längre. Och rädslor omklassas till spännande utmaningar. 

Vet inte hur det går till, men det funkar. Varje gång. Nästan.

Nu kan man inte långpassa varje dag, det är nackdelen med den här strategin.  Man blir trött i ben och fötter, sliten. Riskerar att bli skadad om terapisessionerna blir för täta.

Dagens långpass - ja, jag har sedan jag gick på semester för 2 och en halv vecka sedan plågats av dystra tankar på att den snart är slut. Och att det då är ett år till nästa.... tankarna har cirklat runt jobbet, lätt ångest och panik över det faktum att jag måste stå ut med det, en känsla av panik och fängelse, strypsnara....

Ja, jag vet, det är ju helt knäppt att tänka på det nu! Lev i nuet för sjutton, skärp dig, du är ledig, njut!!!!

...men dagarna går ju så fort, vad gör jag av dem, snart låses jag in igen....

....och så nätterna, tankar, panik. Skärp dig!!! 

Så idag tänkte jag att ett långpass skulle vara rena medicinen. Den första milen gick segt, lösningarna ville liksom inte dyka upp, andningen tung. Men under andra milen lossnade det lite, kom in i det där sköna tillståndet där benen springer av sig själva, som om de tillhörde någon annan, själen frånkopplad och liksom fri från kroppen, tankar kommer, tankar flyger, ostyrda, ackompanjerade av andetagen. En slags meditation.

Sista fem kilometer en trötthet och ömhet i underben och fötter, störde frikopplingen. 

Nej, det funkade inte fullt ut idag. Jag lever inte i nuet, har inte hittat glädjen i ledigheten och pirret i magen, lusten och frihetskänslan. Himlen är inte blå. 

Kanske är det därför? Vädrets fel?

I Wales, långt borta från vardag och verklighet, glömde jag jobbet. En hel dag!!! Och till och med på natten.....

HUR omprogrammerar jag mig nu? Jag har en och en halv vecka ledigt kvar, innan fotbojan klickas på igen. Jag vill vara ledig!

Långpass verkar ju inte funka.......

2015-07-28 13:44.


Kommentarer till blogginlägget


När jag började läsa trodde jag långpassen var lösningen på allt och jag bekymrade mig att jag inte kört något sådant sedan slutet av maj. Men nu kan jag andas ut, det var inte lösningen...

Du kanske sprang för snabbt. Kanske är det inte längden utan farten som är medicinen?
2015-07-28



Om jag sprang snabbt så hade alltså jag fått min fix? Men det fick jag inre, så alltså sprang jag för långsamt... :-)
Nä, jag sprang inte för snabbt, jag höll mitt lagomtempo utan att kolla några klockor under passet. Jag låter kroppen styra.
Men jag har märkt att det kan funka som terapi att köra ett väldigt hårt pass också, då behöver det inte vara långt. Man njuter inte under tiden, men efteråt är världen vacker.
Så - det finns hopp för dig även utan långpass!
2015-07-28



Åh, jag känner helt och fullt igen mig i allt som du skriver! Vi får väl vara tacksamma för att långpass funkar nästan varje gång, eller åtminstone ibland...?
2015-07-28



Kunde inte låta bli att kommentera efter att ha läst dina ord, Anna-Karin, som berörde mig och tar mig friheten trots att jag inte känner dig, om det är OK? :-)

Får känslan av att du är där du inte vill vara? Eller inte är där du vill vara? När du skriver fängelse, strypsnara och fotboja...har du möjlighet att ändra din situation så gör det! Det är aldrig försent! Kram!
2015-07-28



Alla har vi våra olika sätt att få ro och glädje i kropp och själ. Mitt specialsätt är att åka till Sandskogens IP i Ystad och dra på tävlingslinnet! Där trivs jag och träffar människor jag tycker om både på och utanför banorna. Sedan har jag andra metoder som funkar också... men det är en annan historia.
Vad gäller ditt jobb har jag ingen universallösning. Semesterdagar kan vara både grå och trista och springa snabbt iväg ibland, men att tänka på ledighetens slut redan när den påbörjas - då är det något som behöver förändras innan du gjort alltför mycket våld på dig själv.
2015-07-28



Ja, löpningen och framför allt långpassen är verkligen terapi och ett sätt att rensa och sortera tankarna. Hoppas verkligen att du också kan hitta lösningar och möjligheter till förändring. Du är verkligen värd att lägga din tid på något som känns positivt och meningsfullt och att få erkännande och uppskattning för det!
Kram
2015-07-28



Känner verkligen igen mig i mycket av det du skriver.
2015-07-28



Tack för alla era fina kommentarer ! Skönt också att läsa att det finns andra som funkar som jag. Det värmer...
Om mitt jobb kan vi väl säga att jag inte riktigt är rätt kvinna på rätt plats. Men det är en långtradig historia.
Jag borde ta en fight, göra nåt, men som den fegis jag är väljer jag att fly (springa från...)
2015-07-28



Vädret spelar en stor roll! Jag vet att det inte tjänar någonting till att gå omkring och vara besviken över en sådan sak som vädret, men i år är vi nog många som känner att vi har blivit snuvade på det där som, för en stackars nordbo, är de bästa av alla ting. Solljuset och värmen. Som vi så innerligt väl behöver att få fylla på med. Jag sörjer bittert att vi - jag och min man - inte en endaste gång fått cykla ut till havet med den stora kylväskan fullproppad med godsaker, för att där bada och plaska, kasta boll, ligga i solen i flera timmar, läsa roman och lyssna på sommarprataren, och sedan komma hem solbruna och sandiga, trötta av all havsluft och sol, men så lyckliga... Och redo att steka pannkakor inför morgondagens färd till stranden.

Vinterhalvåret är tungt. Mörkt. Väckarklockan som ringer alldeles för tidigt. Stressfyllda situationer på jobbet.

När man var barn var sommarlovet tio veckor långt, och solen sken nästan jämt. Själva ordet "sommar" har för mig en smak av något så outsägligt ljuvligt och löftesrikt...

Men man får väl gilla läget. Det kommer fler somrar...
2015-07-28