Marie-Louise Karlander

Hjärnspöket höll sig undan i Motala

Då var första tävlingen avklarad. VM i Motala min första långdistans. (Vill man läsa racerapport får man leta det i min kalender eller under tävlingen) Det var en otroligt häftig upplevelse både loppet och inramningen. Så klart finns det alltid saker kunnat göras bättre, men trevligt var det. Vädret var på vår sida, Motalaborna lika gästvänliga som vanligt. Fantastisk publik, säkert många anhöriga också och inte bara folk från Motala. Det man slås av att man fortfarande, fastän sporten växer, är väldigt hej och du med alla, oavsett nationalitet, tävlingsnivå och ålder. Helt plötsligt känner man Nya Zeeländare, japaner ( de var bara för söta), amerikaner och alla önskar varandra lycka till innan och peppar varandra under loppet.

Mitt hjärnspöke syntes inte till, vilken tur, tänk om jag hade varit tvungen börja med frimärkssamling puh.. nä jag fortsätter nog med triathlon ett tag till. Mina bråkande hälben med hälsenorna hörde inte heller av sig glädjande och förvånande. Däremot var det de längsta 5 km jag sprungit mellan 25-30 km på avslutande löpning. Man kanske ska börja träna med en 2kg potatissäck på varje lår då man springer, för det var så det kändes.

Man hinner tänka mycket och komma i olika sinnesstämningar, men jag tappade aldrig humöret eller önskade ens kasta in handduken någon gång. Njöt av loppet hela tiden på olika sätt. Längtade i mål sista 8 km men njöt hela vägen, gav funktionärerna en applåd vid sista depån och det var uppskattat, tog ingen vätska där, nära mål. Vilka arbetstimmar som är nerlagda för ett sådant arrangemang. Innan man gnäller alltför mycket tycker jag man ska tänka på det. Orkar jag brukar jag försöka tacka funktionärer på sista varvet då jag kör lopp. Publiken var väldigt lättflirtad på upploppet och speakern med. Jag tackade Motala och de var med på noterna. 

Nu går mitt tävlingståg vidare norrut, först Skellefteå Södra, som vi från Schtaan kallar den ort en del kallar Umeå och senare i juli Västerås. Motala var min första triathlonklubb, vi hade ingen i Skellefteå, så det var ju lite hemmaplan för mig, även nästa helg är snudd på hemmaplan.

Tävla är kul..man vinner alltid om inte ära och medaljer, så upplevelse och nya och gamla vänner.

2015-06-29 12:34.


Kommentarer till blogginlägget