Rolf Öhlén

Att bo i en dröm

Jag bor i en dröm.Åtminstone för en sportfiskare. Från enplansvillan på Rödstaringen 93 ser jag ner mot Ångermannabron, den senast byggda bron som kom till för att avlasta stadskärnan i Sollefteå från genomfartstrafiken mellan jämtland/Norge och Ångermanlands norra kustland. Den gamla bron går nedanför kraftverket nerströms nya bron.

 När jag var här var i samband med en medeltidsmarknad så slog vår medeltidsförening från Anundsjö  upp sin paviljong på gräsplanen mellan gamla bron och kraftverket. Jag hörde plask i älven och vände mig om men såg ingenting. Rätt snart såg jag dock att det var laxar som var på väg uppströms.

 Närmast kraftverket och ner till Stadsparken är det Nipstadsfisket som gäller. På sträckan kraftverket och en bit nerströms är endast flugfiske tillåtet. Längre nerströms får spinnspö användas och sedan tar nedre älvfisket vid i vilket också ingår sjöar, tjärnar och åar i Sollefteås omnejd.

 I snart två år har bott här men ännu har jag inte blött en krok. Varför? Tre anledningar är förklaringen.

För det första är jag snål. I Skorped kostade ett årskort 200 kronor, här kostar det 600 kronor. Minst fyra veckor på sommaren befinner jag mig inte ens här. Nu har dock den ekonomiska sidan ljusnat när frun fått klart med ersättning från försäkringskassan.

 För det andra har jag inte kommit åt min fiskeutrustning. Än har vi inte kommit i ordning efter flytten. Det är kaos i hus och garage. Nu har jag dock rensat så pass att jag fått fram den fiskeutrustning jag har i källarförrådet. Nu är det garaget som det behöver röjas i.

 För det tredje är det drömmen. Att försöka fånga en dröm kan få den att glida undan, ibland  förvandlas den till en mardröm.

 Inspirerad av Hans Lidman ville jag helst gå eller cykla till fiskevattnen för att i hans anda få uppleva vildmarkens tjusande äventyr. Jag vet inte hur många gånger jag gick från torpet i Gideå över Björnberget ner till forsen vid Gissjöns utlopp,

 Så många spännande möten med vilda djur som i Hans noveller blev det inte, mest med knott och mygg.  Väl hemma efter dessaturer dinglade fiskeväskan tom och drag- och flugaskarna hade stora luckor. En gång också knivfodralet.en minnesvärd tur. 

 Jag halkade på en sten i samband med att jag skulle byta fluga. Då sparkade jag till kniven jag lagt på stenen så den flög långt ut i forsen och själv drullade jag i det skummande vita vattnet.

 Väl på torra land samlade jag ihop mina sorgligt drypande våta persedlar. Solen var på väg ner. Bryta fisket? Nej, jag tog av mig i bara mässingen, lade kläderna på en solbelyst sten och fortsatte fiska.

 Någon gång kunde det hända att jag fick med mig en eller ett par skapliga harrar men det var undantag  mer än regel.

 Medan vi bodde i Järvsö fick jag av klasskamrater höra om ett bra öringställe där en bäck rann ut i Ljusnan. Naturligtvis ville jag dit och prova. Hur ta sig dit? Följde jag älvstranden skulle jag väl kunna hitta den. Att gå, cykla eller be att bli skjutsad på vägen tyckte jag var osportsligt.

 Särskilt långt hann jag inte gå förrän min väg hejdades av en översvämmad äng i vårflodens spår. Det stank av gödsel. Den sträckte sig en bra bit upp.

 Gå runt? Det var på tok för långt tyckte jag. Så djupt kan det inte vara. Jag vadar ut tills vattnet når stövelskaftet och så får jag se hur långt jag kommer.

 Snart skvalpade vattnet vid stövelkanterna. Rätt vad det var rann det över. "Äsch, då kan jag lika gärna fortsätta till rockkanten, det måste ju vända snart." Till slut stod jag med iskallt gödselvatten upp till hakan och trevade försiktigt med foten framåt. Då stötte jag på högre mark och så kom jag upp på andra sidan men dyblöt och iskall så det vara bara att vända hem.

 Listan kan göras lång på missöden och äventyr som krossat drömmar och självförtroende. Jag är kanske ingen riktig fiskare. Jag har kanske inte rätta glöden, tålamodet och intresset att dag efter dag, timme efter timme utröna vilka vatten, vilken tid på året och dygnet, vilken väderlek och vilka beten som är bäst. Men jag har fisket i mig från barnsben.

 Innan jag själv kunde hålla i metspöet fick jag sitta i mormors knä. Morfar var sportfiskare och drog med mormor, barn och barnbarn på camping med fiske.

 Min första dokumenterade fångst är när jag är två år och med trumpen min håller upp en hornaspigg, Jag har fått mig omtalat att jag var sur på mormor för att hon inte ville laga till den.  Sedan dess har det blivit fler och större fiskar.

   

 Men en dröm kan inte förverkligas om man inte prövar. Jag har vant mig med tanken på priset. Jag har hittat mina fiskeprylar i flyttröran. Drömmar är till för att levas.

I morgon ska jag kontakta kyrkoherdens gubbe och höra om jagkan lura iväg honom från hus, fru och barn på en liten fisketur innan jaglämnar frun och Sollefteå för semester på torpet. Han har pratat om det sedan jag flyttade hit. Än har det inte blivit av men nu har jag inget att skylla på längre.

2015-06-11 23:08.


Kommentarer till blogginlägget


Äntligen! Önskar dig all lycka med fiskafänget. Får du inget har du i alla fall kommit dig ut på en fisketur. Hoppas det blir många fler.
2015-06-11



Fy 17. Jag skulle bo vid älven :)
2015-06-12



Härlig berättelse!!
2015-06-13