|
Att fysiken styr våra öden och äventyr i idrottens underbara värld är nog väl känt bland de flesta människor – vi har nog alla känt tyngdlagen inverka på skivstången eller friktionen saknas i motluten på längdskidorna. Det är tungt sådana gånger och man förbannar då oftast fysiken – både den universala och den egna. Tyngdlagen kan man inte göra mycket åt, men den egna fysiken kan man alltid i alla fall försöka förbättra. Försöka var ordet…..för när mjölksyran bränner i låren när man cyklar uppför de brantaste uppförsbackarna eller man kippar efter andan under se svettigaste intervallerna i löpspåret, då känner man sig billig och som ett fysiskt vrak. Efter de stunderna kan man översköljas av två känslor, på en bra dag känner man att ”fan vad bra jag är som fixade den där kräkjobbiga skiten”, men på en dålig dag så drabbas man av det stora tvivlet…..det där som lämnar en tröstlös och apatisk, vilket senare övergår i grym prestationsångest. Jag är vid prestationsångesten nu, utan att ha genomlevt ett riktigt kasst pass de senaste dagarna. Den erikssonska prestationsångesten beror istället på Vännäs halvmarathon och Östersund halvamarathon i kombination. I Vännäs sprang jag tio minuter snabbare än mitt ursprungliga tidsmål för Östersund, vilket lett till att jag sedan dess känt att jag borde springa ännu snabbare i Östersund, med tanke på att jag hunnit träna mer fram till den 26 juli. Denna tanke har gnagt i mitt undermedvetna länge och gjort att jag mer och mer tänkt överge tanken på att springa i Östersund, av rädsla för att springa långsammare än i Vännäs. Otroligt löjliga tankegångar, särskilt om man håller i åtanke att jag är född långsam och således bara kommer att följa min förutbestämda fart, dvs den långsamma. Prestationsångesten grundas också på känslan av att vara ”ur form” (som om jag någonsin varit ”i form”, haha), jag känner mig otillräckligt tränad och det känns som jag har tankarna på annat håll än Östersund.
I övrigt ska jag inte klaga.
2008-07-22 19:19.
|
