Anna Karin D

En helt sjuk vecka!

Det började som en skakning på övre däck.

Nja, kanske inte skakning, snarare kittling. Och faktiskt inte på övre däck heller utan mer i halsen. Det var i fredags, i förra veckan. 

Denna lilla kittling visade sig vara början på något riktigt stort. Den visade sig bli starten på en vecka utöver det vanliga.

Lördag morgon: Kittlingen kvar. En del rethosta. Aningen matt. Inte direkt sjuk. VDM 1500m, veckans höjdpunkt, kvällens begivenhet, börjar kännas tveksam. Maxande i torr inomhusluft brukar inte vara halsens vän. Men jag vill ju. Jag bör ju. Jag har ju laddat, tränat, väntat....! I typ ett ÅR! Efter många för och några fler emot bestämmer jag mig slokörat för att det är klokast att ställa in. Istället lättjoggpromenerar jag i skogen. Känns helt ok. Nästan ingen hosta kvar på kvällen. Hm. Skulle kanske ställt upp. Ånger.

Söndag: Det var nog bra att jag inte ställde upp. Hade inte kunnat prestera nåt bra, vilket jag ville. Hostan kvar, väldigt diskret, men ändå. Huvudet lite tungt. Gymar med lätta vikter, går finemang. Möjligen lite mer hostande framåt kvällen.

Måndag: Katastrofnatt! Dundersnuva. Feber. Brännande kropp, brinnande slemhinnor, rinnande ögon, näsa, kliande.....Elände. Sjukanmäler mig. Bättre på kvällen, liten promenad. Sval luft mot elden i ansiktet.

Tisdag: Ännu större katastrof! Yrat hela natten. Märkliga febersyner, konstiga kläder och mönster, skrämmande mardrömmar (var är mina armar?) hetta, kyla, hetta kyla.... hostar, hostar. Huvudet dunkar.

Solen skiner. Jag kommer ingenstans på hela dagen, knappt till köket. Gräver drogad av paracetamol rester ur frysen, hemmasönerna micrar onyttig och konstig mat. Maten smakar papp. Bortasonens band har tävlingsspelning på kvällen på en skola i närheten, jag har lovat att komma och rösta på dem. Vacklar dit full av alvedon och halstabletter. Står i lokalen i dunjacka, halsduk och tröja och fryser. Musiken är fruktansvärd. Dödsmetall. Mitt huvud håller på att spricka, rämna. Är detta musik? Jag skulle erkänna vad som helst. Tortyr.

(OK. Sonens band spelar inte dödsmetall, utan bara metall, experimentell. Men de har mycket märkliga kläder. Som i mina feberdrömmar).

Hem, mer alvedon. Tuggar en macka, gjord av plywood.

Onsdag: Jippi! Inga mardrömmar! Åtminstone någon timmes sammanhängande sömn! Hopp finns. Hostan är dock enerverande. Orken nedsatt. Och mitt huvud.....aj, speciellt bakom höger öga. Kan det vara dödsmetallen som skurit sig in där?

Naproxen dövar något, jag bli lite mer levande. Maten smakar om inte metall, så bomull och tungan har en dödsäcklig beläggning. 

Går en långsam promenad, mycket skönt. Hopp finns.

Torsdag: bättre! Tror jag. Känns så när jag vaknar, tycker jag. Optimist är jag. Går en promenad, hostar hysteriskt, trånga rör. Har kontakt med jobbet. Mår förfärligt av detta, sten i huvudet, pang dunk, värdelös. Bottenkänning. Mår kass igen. Hostar oavbrutet. Ont i magen. Illamående. Borde inte åka med till Atleticum, men håller på att få ett nervöst sammanbrott hemma. Åker med P till Atleticum. Går. Joggar i lustempo. Hostan lugnar sig. Jag lugnar mig. 

Äter chokladpraliner. De smakar faktiskt choklad. Fantastisk choklad.

Fredag. Vaknat med jämna mellanrum under natten och har då, något förvånad, konstaterat att jag inte hostar. Eller brinner. Eller fryser. Så varför då vakna? Brottas under vakenperioderna med eländestankar kring jobbet. Mycket oproduktivt , inte det minsta immunförsvarsstärkande.

Går upp och hostar loss under några kräkfärdiga timmar.  Bättrar mig. Maten smakar mat, med bara en liten touch av masonit. 

Tvättar. I hissen har något parfymerat sig och hela det lilla utrymmet med något vaniljsöttkväljande, omöjligt att andas. Går i trapporna, 80 st. Upp och ner. Summa 5 gånger. Andas astmatiskt, svårt att få luft. Har mina lungor gått sönder? Klibbat samman?

På kvällen: känner mig nästan frisk! Hostar förvisso. Men det lär jag väl fortsätta med nån månad. Men annars...jo, jag börjar känna mig normal. Chokladen är god och jobbet har jag förträngt. Börjar tänka mig något lätt på gymet i morgon. Känns fint att tänka så. Magen känns fet och degig och utan spänst och överarmarna fladdrar rejält under hostattackerna. Känns bra att få börja göra något åt det igen, även om det bara är självbedrägeri.

Lördag morgon, idag. Alla hjärtans dag. Hur mår mitt hjärta? Av all hosta? Jag hostar ännu. Men, som sagt.....någon månad till.

Min tå värker. Det behöver INTE vara början på något alls.

2015-02-14 08:23.


Kommentarer till blogginlägget


När man är frisk uppskattar man inte normaltillståndet, för då är det ju som det ska vara.
2015-02-14



Sedan ska ju små tår aldrig förringas. *en som vet*
2015-02-14



Det blev inte något om Titanic. Det blev om dig och din djävulsvecka. En önskan att nästa vecka bättrar sig :-)
2015-02-14



Tår är viktiga!!!!
2015-02-14



Tår är jätteviktiga! Mina icebugs - som försöker äta upp mina tår om man gör misstaget att använda dem - har blivit placerade i skamvrån för att skämmas. Länge. Grundligt.
Du har haft en hemsk vecka, men skrivförmågan är tack och lov intakt. Skönt att du är på bättringsvägen!
2015-02-14