Är själv statistiknörd, så nu kastar jag verkligen sten i glashus men jag tycker nog att om man inte grejar att springa en runda utan tekniken är man slav under den :-)
Här är några av anledningarna till att inte släppa klockan som jag stött på, det finns förstås betydligt fler:
"Det är roligare om man kan se hur det gått efteråt."
"Jag blir sporrad av att kunna jämföra med tidigare pass!"
"Det är ett verktyg för att kunna hålla koll på min träning och se förbättringarna."
"När jag springer med klockan taggar jag till!"
"Mina löprundor sparas för framtiden per automatik när jag springer med klockan, så jag kan återvända till de bästa senare."
Jag hyser inga illusioner om mitt förhållande till tekniken, jag kör med samma ursäkter och förklaringar. Det närmaste jag kommer att springa utan teknik är att jag sätter på klockan när jag ger mig ut, och stänger av den när jag kommer hem så får jag statistiken över passet ändå. Där emellan tittar jag inte på den, utan går på känsla. Det är, i mina ögon, fortfarande att vara slav under tekniken.

Foto: http://www.dcrainmaker.com/ - bästa stället för klockrecensioner.
Om man tycker det är negativt är det kanske läge att göra något åt det, är man nöjd och tycker det är kul finns ingen anledning att ändra något. Varför laga något som inte är trasigt?
Men om man hamnar i det läget att rundan känns bortkastad för att man inte kunnat mäta den på längden och tvären, då kanske förhållandet till tekniken ska omvärderas. Dessutom kan ju i alla fall jag undra om det verkligen är löpningen som är rolig om rundan inte känns inspirerande eller lockande utan all teknik?
Borde inte löpningen vara rolig i sig själv om man med handen på hjärtat svär på att man inte är teknikslav?