|
Just nu känner jag mig så i valet och kvalet. Funderar allvarligt på att lägga ultralöpningen på is ett tag och försöka hitta glädjen i vardagsträningen istället. Det är helt enkelt för kul att springa långt så löpningen på 2-3 mil blir beige i jämförelse med över 5 mil. Låter jag helknasig? Ja, det kanske jag är, men hur ska jag annars hitta tillbaks till min glada vardagsträning? Nu har jag sprungit över 5 mil 2 ggr inom loppet av 2 veckor och nu känns det inte som något speciellt - nu vill jag över 6 mil för att bli tillfredsställd. Och jag VET att det inte heller kommer räcka så speciellt länge för att göra mig "hög". Men så kan jag ju inte hålla på - jag kommer gå sönder......
Det är därför jag härmed förkunnar att jag har allvarliga planer på att ta mig själv i nacken och under några månader förbjuda all löpning över halvmaradistansen. Allt för att jag egentligen älskar min kropp och vill att den ska må bra. Och min kropp mår allra bäst av en allsidig träning i form av löpning, styrketräning, boxning, klättring, yoga etc etc. Och allt det orkar jag inte med om jag ska hålla mig i trim för att klara dom riktigt långa distanserna utan att krokna fullständigt efteråt.
Ta det här inlägget för vad det kanske är - som Sebastian skrev kanske det är "Ultra-blues" som spelar för mig idag. Alltså den där djupa deppigheten som kan komma efter ett riktigt långt löppass. Vad vet jag - imorgon kanske det känns annorlunda.
Känner mej så vilse i dimman - hur f-n ska jag göra?????
Nej, nu ska jag torka mina tårar och gå hem och steka lite pannkakor tror jag. Det j-a bredbandskortet ligger ju på landet så datorn hemma är obrukbar - jag är förpassad till 7 Eleven för att kunna kommunicera med omvärlden.
Suck....
Hälsar en stukad "Fia-Lotta"
2008-07-08 12:27.
|
