Fredrik Winberg

Jaaaa!

Jag klarade det! Inte bara att komma runt halvmaran, vilket för en knapp månad sedan inte alls kändes säkert, när låret krånglade så jag knappt kunde gå. Men jag uppnådde även säsongens högt ställda mål, nämligen att ta mig runt på under 2 timmar! Så - förutom Maria och barnen, som låter mig komma iväg på en massa träningsrundor och stöttar med hejarop och goda tips - så har jag Peter Crammer, naprapat i Viksjö, och Anders Szalkai, som skapat träningsprogrammet på Marathon.se, att tacka för denna framgång! Helt klart har träningsprogrammet förbättrat väldigt mycket, även om jag undrar om jag ens gjort hälften av passen i det. 

Tyvärr har Maria varit sjuk och vaknade med feber, så hon kunde inte vara med och springa. Tråkigt :-( Men då fick jag moraliskt stöd och hejaklack längs vägen! Svärmor och svärfar med brorsbarn var inne också. 

Förutsättningarna kunde knappast ha varit bättre! 17-18 grader i luften, i princip strålande sol, folkfest och löparfest i sta'n. Nya men insprungna skor. Testat kompressionstights, gillat det, men såhär i efterhand kan det vara värt att till en annan gång om det är lika varmt kanske satsa på shorts/korta tights och kompressionsstrumpor i stället, för det blev ganska varmt. Linne kunde faktiskt ha övervägts, i stället för t-shirt. 

En fråga som malde i tankarna en lång tid innan var; hur lägga upp loppet? Jag minns inte hur långt det blivit som längst i år, är det 16 eller 18 km? Och det var innan låret krampade ihop. Skulle jag orka hela vägen? Och hur lägga upp loppet för att orka? Gå ut lugnare för att vara säkrare, men riskera att missa tiden? Eller satsa och riskera att krokna och komma in på dålig tid? 

Intressant också att man känner sig själv så dåligt, för när väl starten gick blev det ganska självklart...

Hamnade läääängst bak i startgrupp E, så det var lögn att komma igång när skottet gick. Det tog en liten bit förbi startlinjen innan det kunde bli fråga om något vidare löpsteg. Sedan var det trångt längs hela vägen. De båda farthållarna, 2.10 och 2.00, var betydligt längre fram, och försvann utom synhåll ganska snart. Sjutton också, får försöka hålla tempot själv då, på något sätt. Tog ett mellantidsarmband från farthållarnas tält när jag hämtade ut nummerlappen, och det visade sig nu vara ett bra drag - det blev det jag gick på! När starten gick fanns det inte så mycket annat att göra än att hålla ett allmänt tempo som de flesta runt omkring, och när känslan var väldigt bra redan i början blev det självklart att försöka lägga sig på 5.40-tempo, för att klara sub 2. Visade sig att jag missade första kilometern med omkring 20 sekunder. Tog inte igen något på nästa, förlorade lite ytterligare, tror att jag som mest, runt 4, 5 någonstans, var uppåt en minut över mellantiden. Men. Döm om min förvåning när jag vid om det var 7 eller 8 km plötsligt sprungit in hela tappet och låg någon sekund eller ett par före! Glädje! De första 7-8 kilometrarna kändes jättebra, och därifrån blev det inte svårare. Svackan kom först efter 14 km, och bara det är ju fantastiskt, den brukar alltid komma mycket tidigare. Nu var det Söder Mälarstrand som blev första prövningen. Så. tung. 

Lite ny bansträckning, och många arbeten längs vägen gjorde att den långa stycken kändes himla trång. Nu var jag dessutom långt bak i en sen startgrupp, gör väl inte saken bättre. Om man kanske kan hamna något längre fram nästa år kanske det blir lite lättare. 

Vill minnas (eller det vill jag egentligen inte alls, men jag har för mig ;-) att de sista 3-4 kilometrarna förra året nästan kändes som i slow motion och var riktigt hemska. Den sista kilometern nu var benen riktigt stumma och det kändes inte som om det gick att komma upp i steget alls och få någon form av fart i steget, men det visade sig på "upploppet" vara till väldigt stor del mentalt. Med målgången i sikte gick det att anlägga en ganska ordentlig spurt. Om man skulle kunna hitta de krafterna och sprida ut dem över sista kilometern går det nog av vässa tiden lite till.

Blodad tand, nog ska jag springa nästa år också! Det här är verkligen ett favoritlopp (om man nu kan tala om det, hur många olika lopp har jag egentligen sprungit...?)

Och törs man ens knysta att börja fundera lite på en riktig mara...?

2014-09-16 21:44.


Kommentarer till blogginlägget