Rolf Öhlén

Doublé

Lördag 6/9. Kl 3:00 ringer väckarn. I natt har det inte blivit mycket sömn. Caroline höll mig vaken till 22:00. Jag följde hennes matchi US Open. Wozniacki alltså. Jag gjorde det via liverapporteringen från US Opens hemsida och så dröjde det till ca 23:30 innan jag kom till ro.

 Jag äter frukost, packar matsäck och prylar. Det är dimmigt ute. Jag kör mellan 50 och 70 beroende på siktförhållandena. Lottningen gjorde i bort i går. Jag ska sitta i kraftledningsgatan.

 Efter Undrom lättar dimman. Jag kör förbi grannlagets jaktstuga. Det lyser genom köksfönstret. Grusvägen får bilen att skaka. Ingen bilradio. Jag vill ha det tyst på väg ut i jaktmarken. Vid ett vägskäl svänger jag vänster. Vid nästa vänster.

 Bilen klättrar uppför en lång backe. Vänster igen en bit upp, förbi ett nybyggt pass upp till ett gammalt där jag tar höger. Det går lätt nerför och vägen svänger. Jag kommer till vändplanen, slår av motorn och går ut.

 Jag sträcker på mig. Första gången jag var här var jag gråtfärdig. Jag hade ont i ryggen, kunde knappt gå och hittade inte vägen till passet. Jag tar på mig ryggsäcken, greppar geväret och ger mig av. Det är mörkt.

 Jag kliver uppför slänten med lavar och mossor in i skogen där stigen börjar. Jag mer anar än ser den i det svaga gryningsljusetsom suddar ut färgerna och klär in allt i olika nyanser av grått. Första gången jag var här fick jag krypa långa sträckor.

 Jag får känna mig fram med fötterna men håller ändå på att snubbla på en låg, smal stubbe dold i det halvlånga gräset. Stigen slingrar sig mellan stammar och stenar. Så går det neråt och jag ser en öppning en bit fram mellan träden.

 Det är ledningsgatan som börjar. Jag stannar och pustar ett slag innan jag fortsätter. Jag spanar för att se om jag kan upptäcka någon älg men får vara nog glad om jag kan upptäcka stigen.

 Jag kommer ut i ledningsgatan och följer den. Jag vadar genom grön rött bärris, kliver över murkna stubbar, stockar och lavbeklädda stenar. Jag kommer till en backe där det går brant neråt. Längst ner rinner en bäck. Jag kliver över den och fortsätter uppåt. Halvvägs upp stannar jag och vila.

 Jag kommer upp till första tornet. Det var här jag sköt min första älg. Det var den gången jag hade så ont i ryggen att jag fick släpa mig hit. Så fortsätter jag. Marken sluttar svagt uppåt. Högst upp på krönet står nästa skjutstol. Den används bara när det är en passare i kraftledningsgatan. Nu är den inom skotthåll både från det passjag passerat och det jag ska till. Jag håller jag mig till den andra sidan av ledningsgatan.

 Nu går det neråt. Längst ner i backen tar jag ut riktmärken i terrängen och stegat upp till tornet. Jag går över ett surdrag med vitmossa och starrgräs. Jag får ta en omväg runt en av gräs överväxt rishög. Så kommer jag till tornet och ser att det inte går att sitta i. Golvet är murket.

 Efter lite experimenterande med stolsryggsäcken ställer jag stegen som lutar mot tornet rakare och använder den som ryggstöd.

 Jag börjar med att fika, Det dröjer cirka tre kvart innan jakten kommer  igång. Det är mulet. Marken går i rött. Det var här jag satt själv med gevär första gången. Tre djur gick över men jag skötinte. Det var här jag några år senare sköt min första kalv.

Solen stiger men skyms av molnen. Den hittar en lucka och en kort stund sprids en behaglig värme. Så går solen i moln igen.

 Fåglar kvittrar. Ett skott ekar. Jag hör inget anrop så jag utgår att det är något av grannlagen. Jag reser på mig. Sätter mig. Spanar. Lyssnar. Väntar. Jag får anrop på radion. Det kan vara på väg älg åt mitt håll.

 Mellan stammarna ser jag så småningom något röra sig inne bland träden. Två älgar, ko med kalv. Jag väntar. De kommer ut urskogen, jag siktar på kalvens högra bog och trycker av. Den faller.

 Kon snurrar om, tittar på sin kalv som ligger där orörlig. Det skär i hjärtat. Hon vänder om och fortsätter ut i ledningsgatan. Jag siktar, skjuter men kon fortsätter. Skjuter igen. Den faller, skakar på huvudet. Reser sig igen. Jag skjuter. Den faller slänger lite med huvudet och blir stilla.

 Det gör ont men det blir i alla fall ingen plågsam väntan på avlivning för djuren, inget besvärligt eftersök. Min första doublé.

 Efter tag kommer hunden och efter ytterligare väntan kommer hundföraren. Han ska lära mig att ta ur kalv och ko men nästan det första jag gör att skära mig på buköppnaren.

När vi är klara avbryts jakten. Vi samlas vid grillplatsen, fikar och hämtar de älgar vi skjutit. Det tar lång tid. Vi drar hem kon och kalven samtidigt. De får följas åt på den sista färden.

2014-09-06 20:56.


Kommentarer till blogginlägget