G-man Edenro

Ultravasan 90

Ja, vad skall man säga egentligen? Av en anledning höjd i dunkel till och med för mig själv sprang jag alltså de nittio kilometrarna från Sälen till Mora i lördags. Jag hade fram tills kära frun hämtade ut sin nummerlapp i fredags aldrig ens haft en tillstymmelse till tanke på att springa det här loppet. Varför gjorde jag det då?

Gamla tankar på ett äventyr att springa från Mölndal till Åmmeberg (vår stuga ligger där), ett intressant möte med en belgare med väldigt stort hjärta, samt historiens vingslag. Låt mig bena ut det här lite.

Jag har aldrig ens tänkt tanken på att tävla på långa distanser förut. Jag har aldrig sprungit längre än 43km i Vålådalen, för 9 år sedan. Jag har sprungit ett långpass sedan Manchester maraton i april. Ett. På 27km.

Vad jag däremot har tänkt är att jag någon gång vill göra ett löparäventyr. Springa till landet. Det skulle bli ca 40km/dag under en veckas tid. Som en slags inre resa, en själslig upplevelse med känsla av att leva och vara fri. Tankarna på detta äventyr har kommit och gått under ca 6 års tid. Det har aldrig nått fram till mer än att jag funderat lite på det och sedan kommit på någon briljant idé om att jag måste tugga asfaltsintervaller för att uppnå 2:48 på maran. Det där sista har ockuperat förstaplatsen på löparrelaterade tankar under de senaste fyra åren.

Jag har alltid vetat att jag är uthållig, och har en tålig fysik. Alternativt har jag ett ekonomiskt löpsteg, eller både och. Högst oklart vilket. Om jag springer sub maximalt (långsamt) kommer mitt pannben fram i rampljuset. Det finns olika pannor. Det finns syrapanna, sådana som kan springa med syrahalter upp över öronen. Sedan finns det uthållighetspannor. Jag vet inte hur alla uthållighetspannor fungerar, men jag kan förklara hur min funkar. Jag har en förmåga att frikoppla tankarna och låsa in mig i en bubbla. Jag tänker, men fäster ingen uppmärksamhet på tankarna. Det är som ett hav av tankar som flyter omkring och studsar mot bubblans väggar. Där kan jag stanna länge. Där finns ingen tid och inga känslor. Där finns bara en vacker tystnad och vakuum. Hit hittar jag lättast om jag springer långsamt. Och där har ni förklaringen till att det gick så bra som det ändå gjorde i lördags. Men var sak har sin tid. Vi har inte kommit till loppet än. Måste berätta om belgaren först. Han har stor del i att jag sprang överhuvudtaget.

På tåget till Mora träffar vi alltså Peter från Gent, Belgien. Han berättade att han var ute på ett löparäventyr och höll på att springa från Gibraltar till Åre. Hade först varit tänkt att han skulle ta sig till Nordkap, men diverse omständigheter gjorde att slutdestination istället var en väns hotell i Duved. Han hade en cykelvagn som vägde 60kg och denna drog han runt med en ryggsäcksele. Om han blev inbjuden hos folk sov han gärna där, annars tältade han. Just nu hade han tagit sig till Habo. Han hade blivit inbjuden till att springa ultravasan, så han skulle möta upp ett holländskt gäng och springa. Den här Peter var en varm människa med stort hjärta. Lite tragiska händelser i livet gjorde att han tänkte efter och frågade sig själv: när är jag lycklig? Svaret var -när jag springer. Så han tog fram kartan, kollade lite och bestämde sig för att sätta igång att springa. Inga konstigheter, bara springa och göra sin inre resa. Detta möte gjorde att jag igen började tänka på att bara springa, långt. Enkelt. Vackert. Frihet.

Väl framme i Mora var det fokus på kära frun. Detta lopp var hennes mål. Jag var med för att stötta och supporta henne. Vi sov på Best Western och åt en riktigt god burgare till middag. Det bodde en hel del utländska löpare på hotellet och i restaurangen blandades folk från Schweiz, Tyskland, Danmark och Holland. Under middagen blev jag lite avundsjuk över alla löpare som förberedde sig för att springa. Mest avundsjuka över den spända förväntan, inte på själva loppet. Nittio kilometer? Tack, men nej tack.

På fredagen när vi går där mot målbågen och är på väg för att hämta fruns nummerlapp tänker jag på hur vackert det här är, så mycket historia som vilar i dessa marker. Då slår det mig! Men varför inte? Det är ett äventyr, bra med kontroller, så man slipper väska. Bara att springa. Eller? Vädrar dessa tankar med kära frun och frågar hur hon känner för det. Det var inte viktigt för mig att springa och jag ville inte på något sätt ta hennes resa ifrån henne. Hon bara skrattade och sa: ja, varför skulle du inte göra det? Det är inga problem. Tja, svarade jag. Det är ju väldigt långt, men någon gång skall jag väl testa att springa längre än ett maraton.

Sagt och gjort. Jag surfade in på startplatser.se, ringde en kille och köpte en plats för 400kr. Bytte namn för 200kr och sedan hade jag också en blå påse. Kändes kul och upplyftande. Struntade fullständigt i planer och förberedelse. Ja, förutom åt att hänge mig i en orgie av chips och godisfrossa. Men det är ju givet. Mot nya äventyr!

Svärföräldrarna anlände till Mora och vi åkte till min frus farbrors stuga i Venjan (mellan Sälen och Mora) där vi kunde husera. Mina svärföräldrar är fantastiska. Dom ställer upp och supportar och tycker det är kul när jag och Anne skall springa. Svärfar har en stark koppling till dalarna, så jag är ganska säker på att han såg fram emot det här loppet.

03:00 på lördagsmorgonen går reveljen och vi masar oss upp ur sängarna. Dricker en kopp kaffe och sedan åker vi iväg mot Sälen. Anländer vid 04:15 till startområdet. Det är lite småruggigt ute och kroppen är lite morgontrög. Vid 04:30 går vi iväg till starttältet. Anne möter upp vår klubbkamrat Else som också skall springa. Vi träffar även den långspringande belgaren. Han skrattar åt mig när jag säger att han hade en del i inspirationen som ledde mig till startlinjen.

Vid 04:45 går vi in i startfållan. Jag tittar runt lite för att se om jag kan se Joey, som jag hade kontakt med under fredagen. Och där var han. Min tanke var att springa med honom ett tag så man får lite sällskap, ja om han inte drar iväg för snabbt då. Det försäkrade han mig genast om att så kommer inte ske.

Precis innan start dundrar Jon Henriks jojk ut över startfältet. Det är vackert. På riktigt. Jag får ståpäls och blir alldeles lugn inombords. Jag känner mig trygg och avslappnad. Tänker lite snabbt på vad är planen egentligen? Tja, 10km per timme borde vara rimligt. Sedan dör man väl vid 60-70km och så får man gneta vidare. Ja, det är en plan god som någon. Inget att fundera mer på. Allt jag skall göra nu är att behålla denna känsla som jojken gett mig och inte tillåta hjärnan att tänka negativt. Det är viktigt att hålla sig positiv, det är det som avgör i slutet. Det är jag helt övertygad om.

Tre, två, ett, iväg! Starten går och det är inte direkt någon som knuffas. Det är mer som ett lämmeltåg som lämnar gräsplanen i maklig takt. Jag startar inte min klocka, utan bestämmer mig för att bara ha den för att veta tidpunkt på dagen och ha ungefärlig koll. Kilometertider känns ovesäntliga. Jag skall vara ute och springa länge, det räcker så.

Jag och Joey masar oss upp för långbacken i maklig fart. Halvvägs upp vänder jag mig och och ser de tunga dimbankerna nere i dalen. Det är vackert. Vi lallar vidare mot Smågan och vid 5km är jag tvungen att ta en kissepaus. Joey springer vidare och jag ser honom en bit före mig. Väl i Smågan kommer jag ikapp honom. Jag dricker lite sportdryck och han står och sms:ar sin fru. Jag fortsätter att springa och han hojtar att han kommer efter. Men här lämnade jag Joey bakom mig och såg honom inte mer under loppet. Det kändes både bra och dåligt. Hade varit kul att ha sällskap, men det är rätt skönt att vara själv också. Fram till Smågan har det mest varit väg och i slutet lite fin stig och spänger. Passerar 10km på ca 57min. Allt känns bra. Springer om en hel del folk. Förundras över att så många har väskor på sig i ett lopp där man får dricka var 4-5km och mat varannan mil. Funderar på om det är min orutin eller om det verkligen behövs väskor. Kommer inte fram till något vettigt mer än att det verkar onödigt. Mellan Smågan och Mångsbodarna var det stiglöpning som gällde. Det var finfina stigar och en del spångar. Böljande stigar är trevliga. Man springer och måste koncentrera sig var man sätter fötterna. Det gör att man kommer in i sin bubbla och bara trixar fram. Man följer framförvarande löpares fötter och bara flyter med. Det var en hel del löpare som hade lite mindre talang för just stiglöpning. Men alla var trevliga och frågade om man ville passera mellan spångpartierna.

I Mångsbodarna tog jag en tugga pannkaka. Bluäh, äckligt! Föll mig inte alls i smaken under löpning. Tog lite banan och blåbärssoppa istället, det var godare. Bara att trampa vidare. Nästa anhalt Risberg. Lallade iväg glad i hågen, och upptäckte ganska snart att dom fina stigarna nu var tämligen ofina, milt sagt. Det var blött och klafsigt mest hela tiden. Tjompade några gånger, men då var jag redan så blöt, så det var inget att bry sig om. Tänkte positivt och blev tillfreds när jag insåg att det alldeles säkert kommer bättre väg senare. Jag passerade en hel del löpare i allt klafs och nu började det bli lite glesare mellan grupper av löpare. Väl framme i Risberg stod svärföräldrarna och hejade. Svärfar sa att jag går som en klocka och kommer inom 1min av predikterad tid enligt sms-servicen. Anne var tydligen 4min efter mig vid Mångsbodarna fick jag meddelat. Hmm. Det var inte bra. Hon skulle nog tagit det lugnare tänker jag och skänker henne en tanke om hopp att hon skall orka hela vägen. Tackar för mig och springer vidare. Mina stopp är ca 1min uppskattningsvis.

Jag lallar vidare och ser fram emot att få lite fin stig eller någon mysig grusväg att springa på. Det skulle ju bli bättre. Man kan säga att tji fick jag. Mellan Risberg och Evertsberg var det ännu mer myrar och blött klafs. Till och med värre än tidigare. Valde att skratta åt det och bara klafsa på. Nu började det vara väldigt glest mellan löparna. Mot maratonpassering! Springer själv nu och ser några löpare då och då. Det är ganska behagligt. Jag är där i min bubbla och tänker inte på någonting. Ser en blå Asics-båge som förmedlar att jag nu har sprungit maraton. Tänker att jag känner mig otroligt fräsch och inte ens stel i musklerna. Tycker det är lite intressant och kommer fram till att det måste vara för att man springer på så varierat underlag. På den där bågen står det också att nu minsann är du ultramarathoner. Fruktansvärt fjantigt tycker jag. Alla dessa epitet man skall ha på allting. Jag är jag och just idag valde jag att springa långt. Jag vägrar placera mig i ett fack som skall definiera min löpning. Trams. Känner att jag har en liten energidipp och inser att jag måste stanna och äta ordentligt i Evertsberg. Muskulärt känns det som jag är ute på 10km återhämtningsjogg. Fascinerande. Skrattar lite och tänker att ja, ja, så känns det nog inte efter 60km. Kommer fram till Evertsberg och träffar återigen svärföräldrarna som nöjt konstaterar att jag kommer precis i tid. Vid denna kontroll stannade jag några extra minuter. Tryckte i mig en halv tallrik pastaskruvar med nån ostsås. Fick tvinga i mig, för egentligen var jag inte sugen på att äta. Tog en banan, ett par muggar blåbärssoppa och några sega råttor. Sen iväg igen. Nu med sikte mot Oxberg. Nu skulle det väl ändå bli lättare löpning, det skulle ju gå nedför. Men terrängen var fortsatt klafsig och spängerna var dåliga. Nu hade jag dock fått upp mina energidepåer och jag klafsade glatt vidare.

Just efter jag lämnade Evertsberg hamnade jag i rygg bakom ett par killar, framför dem låg en tjej och ca 100m framför dem sprang en Schweizare i orange tröja. Killarna framför mig var ganska lustiga. Dom babblade om kilometertider och den ene verkade vara ledaren, han hade tagit på sig rollen som kung ultra. ”nu ligger vi lite fel på kilometertiden denna kilometer” ”Aha, då måste vi ta igen det på nästa”. Kom igen vafan. Just nu springer ni i ett träskland. Ni har sprungit 47km. Varför är sekundrarna så viktiga? Väldigt märkligt beteende. Nu börjar en mystisk sekvens som handlar om farbror i grön jacka. På ca 2km avstånd, fyra gånger mellan Evertsberg och halvvägs till Oxberg stod han. När han såg de två killarna på ca 100m håll började han tokvråla. WUUOOOÖÖÖÖÖUUUH! Och vinka med båda armarna. Okey. Vi ser dig, vi är bara 5 löpare här. Tredje gången hade jag fått nog av killarnas kilometertjat samt farbror gröns tjut, så jag gick om och sprang ifrån dom. I samma veva passerade jag även tjejen. Farbror grön var lite jobbig med sitt tjut, men till hans försvar skall tilläggas att han var trevlig och uppmuntrande när man passerade. Jag passerade honom ytterliggare fyra gånger innan jag kom i mål. Två gånger fram till Oxberg och han sa till mig att jag såg oförskämt stark ut för att ha sprungit så långt. Tack för det svarade jag. Det går ganska bra, har inga svackor och känner mig fräsch i kroppen.

Schweizaren ligger kvar där framför mig. Ibland försvinner han bort och ibland kommer jag närmare igen. Befinner mig på ett mycket behagligt ställe. I mitt huvud råder totalt lugn, kroppen är helt oskadd, jag har inga muskulära problem, jag har inte ens en minsta tendens till stela muskler. Det är ett mycket behagligt ställe. Passerar 55km och senare 60km. Förundras över att det kan kännas såhär enkelt när man sprungit så långt. Sedan kommer jag till Oxberg. Dricker blåbärssoppa och ger mig av igen.

Är på väg mot Hökberg. Mitt minne sviker mig angående underlaget, men jag tror att det var blandat klafs och fina vägar. Kilometerskyltarna har en lugnande inverkan på mig. Längst upp står det hur långt det är till nästa kontroll och under står det med stora siffror hur långt jag sprungit. Fokuserar på en kontroll i taget. Tänker att jag inte skall bry mig om antal kilometrar kvar, det är som det är och det är långt. Bättre att fokusera på hur långt det är till mat och dryck. Hur långt är det då? Det måste jag kolla på nästa skylt. Lufs, lufs, framåt, framåt. Hurra! en skylt. Oj Cool precis nu har jag sprungit 63km. Men, hur långt var det till Hökberg då? Snillen spekulerar. Bra Goran. Uppenbarligen behöver man minst 200 högskolepoäng för att komma ihåg att läsa skylten. Ja ja. Jag får väl se på nästa. Hmm. Jag har inte sett nån skylt på ett tag, undrar när det kommer en? Kolla, där är en! 65km. Måste ha missat en skylt. Det är ju rätt häftigt, jag har sprungit 6,5mil. Hur kan det inte kännas nånstans? Muskler och leder känns likadana nu som för 40km sedan. Men vänta lite nu...GORAN! du glömde kolla hur långt det var till Hökberg. Ha ha! Det var ju lite lustigt. Det gör inget. Jag är på ett vackert ställe i mitt inre och även fysiskt. Det är verkligen vackert i Dalarna.

Någonstans här kommer jag ikapp ultraräven med det finskklingande namnet. Han känner jag igen från diverse tävlingar i hemmatrakter. Tänker att det är ju kul med någon att prata lite med. Han var väldigt trevlig, men efter några minuter saknar jag min inre tystnad och frid. För var det något ultraräven kunde, så var det att prata –oavbrutet. Det var en lång ström av upplysningar och hur man springer ultra, 24h rekord och 48h rekord och olika ultralopp osv. Funderar på om jag skall säga till honom att vara lite tyst, men kommer fram till att det är ohövligt. Jag kanske skall dra av en fyraminuterskilometer. Nä, det blir ju lite muppigt. Ja ja, bara att lufsa vidare. När vi närmar oss Hökberg säger han att han skall ta ett toastopp och att vi syns sen. Han påpekar också att jag ser väldigt oberörd ut och jag har ett väldigt bra ultrasteg. Okey. Tack för det, det var snällt sagt.

Kommer in mot Hökberg. Ja! blir riktigt glad över att se mina svärföräldrar igen. Och NEJ! Där är Anne också. Jaha, då har hon brutit. Trist. Svärfar bara garvar och säger att klockan fungerar fortfarande. Jag har varit inom 1min för predikterad tid på alla stationer. Anne tittar på mig och säger att jag ser helt oberörd ut. Är du inte trött? Nä, jag är faktiskt inte det. Det är bara långt, men trött är jag inte. Inser att det är faktiskt sant och jag blir lika förvånad över detta själv. Hon säger att jag är på väg mot en fantastisk tid. Jag får då ett totalt känslosvall och tvingar genast tillbaks det. Tillbaks till den fina platsen i mitt inre. Skall jag lipa får jag fan göra det sen.

Äter lite snabbt och tar en mugg sportdryck, trodde jag. In i munnen kommer ljummen buljong. När man tror att något skall smaka apelsin och det smakar buljong blir man förvånad. Tänker att sportdrycken har blivit väldig konstig såhär på senare tid. Frågar vad som hänt med den. Får svaret att det är buljong. Jaha. Kan jag få blåbärssoppa istället tack. Tar med mig en mugg med sega råttor också. Tänker att det kanske är bra att tugga på längst med vägen.

Ut från Hökberg har jag sällskap av ultraräven med det finskklingande namnet, som bestämde sig för att han inte behövde ett toastopp. Han fortsatte upplysa mig om ultraloppsinformation. Inget fel i det och han var väldigt trevlig, men jag kände att nä, nu vill jag faktiskt inte lyssna mer. Jag vill softa i min bubbla. Nu springer vi på fina härliga vägar och förutom pratet är allt på topp. Efter nån km mumsar jag på en seg råtta och kommer ganska raskt fram till att jag måste nog björna nu. Tänker att, ja men det är ju perfekt! Då får jag vara själv sen. Tackar för mig och drar ut i skogen. När jag är färdig lallar jag vidare och har ultraräven och hans nya kompis ca 200m framför mig. Bra så. Mycket nöjd med de fina vägarna lallar jag vidare och fascineras igen över hur bra allt känns. Men vänta lite nu. Vad nära dom är nu. Det kan inte vara mer än max 100m. Jag kommer nog springa ikapp dem. Nåväl, då gör jag det och sedan fortsätter jag direkt. Heja på dem och önskar dem lycka till och fortsätter i min egen lilla värld. Oj, nu har jag sprungit 75km. Det är ju fan långt asså. Cool. Kolla! där framme är schweizaren. Häftigt. I det här skedet av loppet känner jag en stark känsla av kamratskap till alla som springer. Det känns lite fint. Kommer sakta ikapp honom. Där står folk och hejar, kul! Men, det är ju farbror grön. Han hejar på mig och berömmer mig för att jag springer riktigt starkt och igen får jag höra att jag ser helt oberörd ut. Det var värst. Tack, tack. Kommer ikapp schweizaren, vi nickar och ger varandra ett leende, sedan springer vi sida vid sida nån/några km, i total tystnad. Det är vackert, både våran gemenskap och tystnaden i skogen. Vi springer om massa 45km löpare. Och vips så är vi i Eldris. Vi dricker lite och jag är redo att lufsa vidare. Schweizaren står kvar vid kontrollen, jag kommer förbi och lägger handen på hans axel och säger ”are you ready, let’s go”. Han ger mig ett leende och säger ”no, not yet. I’m not really ready”. Önskar honom lycka till och lallar iväg. Allt är bara bra med mig och jag känner mig lycklig. Lallar vidare och inser att herregud, det är bara 8km kvar. Häftigt. Pratar med mig själv och säger till mig att inte falla för det lätta i att tro att man är hemma, stanna kvar i bubblan tills du är framme. Det är det enda som får existera. Kilometrarna tickar ner och den enda skillnaden är att dom känns lite längre än förut. Det är allt. Fysiskt och mentalt är allt likadant som för flera timmar sedan. Härligt, nu är jag i moraparken! Vad står det på skylten? 2km. Hurra! Men, där är ju farbror grön igen. Skoj. Hej på dig du! Han berömmer mig igen och säger att det är helt sjukt att jag ser likadan ut nu som för flera mil sedan. Jag skrattar och säger att nu är det inte långt kvar. Det sitter lite folk i parken utanför tält och hejar på mig. Jag hejar på alla och ler och för säkert femtonde gången hör jag ”han ser helt oberörd ut” Och nu blir jag lite stolt över att höra dessa ord. Det känns upplyftande.

Springer över en liten viadukt och sedan är jag upp på asfaltsrakan till mål. Underbar känsla! Sträcker ut och höjer händerna i skyn. Där står Anne och svärmor. Var är svärfar? Skall han missa min målgång? Aja. (det visade sig sedan att ha stod på en kulle och filmade mitt upplopp). När jag korsar mållinjen tar jag kepsen och kastar i marken. Det känns som ett värdigt avslut. Vänder mig åt sidan och ser ett helt gäng bli fotade (staffetlag). Anne hojtar på mig ”ser du inte vilka det är” Och där är mina närkeinspiratörer Jonas och Per. Dom har gjort en lysande insats på stafetten. Hejar på dem. Dom undrar vad jag har sprungit. Svarar att, jag sprang hela vägen. Men du är ju helt oberörd? Ha ha. Dom där orden. Igen. Ja ja. Tjata.

Jag känner mig lycklig och helt fascinerad. Det var så enkelt. Kan inte riktigt förstå detta. Det känns som att jag fått vara med om en fantastisk själslig resa i mitt inre. Hur jag än vrider och vänder på det där så är det precis så det är. För mig var det ingen tävling, bara ett fantastiskt, historiskt äventyr.

Fick ett sms från min klubbkamrat och vän Maria i fredags. Hon kan springa långt. Det stod: ”gråt om du vill, men klaga inte. Vägen valde dig, och du skall tacka”. Ja du Maria, vägen valde mig och jag tackar den av hela mitt hjärta. Jag känner mig hedrad och jag tror och hoppas att vägen är hedrad av min vandring.

Tack kära svärföräldrar för all support och stöd. Ni är verkligen de bästa svärföräldrar man kan ha.

Måste också rikta ett stort hav av kärlek till min fru vars optimism alltid lyfter mig. Din väg blev min väg, men vi går alltid tillsammans.

Tack alla ni som lyckats läsa ända hit utan att ge upp.

G.

Målgång: https://docs.google.com/file/d/0BzhVOBXLwDLJYTQ4Nm...

Statistik: placering 86 (24 i H40). Splits: 4:17 / 4:21

2014-08-27 15:05.


Kommentarer till blogginlägget


Fint! Tack för du delade.
2014-08-27



Tack! Det var så lite så.
2014-08-27



Helt otroligt härlig läsning!! Sitter och får gåshud här på jobbet. Man blir ju lite sugen, men än så länge så får maraton duga som längsta lopp för mig ;) :D
STARKT JOBBAT!!
2014-08-27



Tack så mycket. Kul att inspirera. Maraton är inte att förakta, det är det finaste.
2014-08-27



Kul med en komplett berättelse! Kul och inspirerande läsning! Själv var jag helt tom vid målgången...
2014-08-27



Fantastisk löpning, fantastisk löpning! Snyggt jobbat Goran!
2014-08-27



Jag menade naturligtvis fantastisk löpning, fantastisk läsning!
2014-08-27



Härligt! Bra jobbat :)
2014-08-27



Haha, du kanske måste ge upp dina marasatsning och springa långsamt och länge hädanefter? :) Är man kallad, så är man!

Skön stil.
2014-08-27



Tack för en härlig läsning. Jag återvände mentalt till supporterrollen och tänker lätt tillbaka på egna övningar i "fädrens spår". Mina ögon tårades då startskottet gick kl 05:00. Kan hända det var avundsjuka över att få ge sig iväg.
Tänker den stolte svärfadern och fotografen.
2014-08-27



:) Det känns vackert att vara utvald. Visst gör det?
2014-08-27



och riktigt bra skrivet. Tack.
2014-08-27



Inspirerande läsning. Tack!
2014-08-28



Tack skall ni ha allihop. Det var tveklöst en fascinerande resa.
Maria: nu förstår jag vad du menar. Det känns väldigt vackert att vara utvald.
Gunnar: Jag tänkte på det när jag sprang att du, om du hade kunnat, gärna hade varit med. Tack för all support.
2014-08-28



Underbar text och inställning, tack för att du delade den!
2014-08-28



Tack för att du delar med dig. Så inspirerande att läsa!
2014-08-28



Jag läste hela vägen och ville bara läsa mer......UNDERBART är ordet.
2014-08-28



Grymt bra genomfört och riktigt riktibt bra skrivet. Tack för inspirerande läsning.
2014-08-28



Tack så mycket :)
2014-08-29



Nästa gång får du fan skriva lite kortare - tar ju hela kvällen att läsa det här!
Nåja, osannolik och fantastisk resa du hade - och härligt bra du delar den, en rejsrapport att minnas :-) Underbara detaljer som buljongen/sportdrycken. Heja Goran! UltraGoran.

2014-08-29



En av de bättre "race reports" jag läst. Inspirerande, kul och välskrivet. Tack för den!
2014-08-30



Jag lovar Tomas! Nästa gång blir det kortare.
Tack skall ni ha för uppmuntran. Känns roligt att ni uppskattar den.
2014-08-30



Nej långt är ju bra!
2014-08-30



Bra (be)skrivet,kändes som man var med dig på resan. Själv håller jag mig till mina 2-hjulingar men alltid lika fascinerande att läsa om andras bedrifter. Imponerad är bara förnamnet :-)
2014-08-31



Coooolt!
2014-09-01



Man blir inspirerad. Tack!
2014-09-02



Tack själva! Kul att inspirera :)
2014-09-02



Bra skrivet. Många tankar under ett så långt lopp.
2014-09-02



Fin läsning.
2014-09-05



Tack för en fin R.R

Och grattis till en fin prestation.
2014-09-05



Tack för en lysande rapport från ett lysande lopp! Vilken naturlig fallenhet du måste ha för lång-gnet! Det ska ju liksom inte gå att hålla ihop i nio mil utan adekvata förberedelser, men ändå gör du det.
2014-09-09



Tack skall ni ha. Ja, det verkar som att långt passar mig bra. Har inte riktigt bestämt mig om jag vill göra om det. Tiden får utvisa det!
2014-09-09



Fan oxå! Nu måste jag börja springa.
2014-09-09



Topp, inte för att jag blir sugen på att springa.
Men verkligen inspirerande skrivet.
Grattis till en stor prestation.
2014-09-12



Grattis till en kanonprestation och tack för en grymt bra berättelse.
2014-09-13



Man blir sugen själv! Du kanske lämnar över belgiarens inspirationsfackla till någon annan nu :o)
2014-09-18



Otroligt vilka lätta steg du trippar i mål på. Furktansvärt starkt. Och en fantastiskt bra skriven R.R. - som absolut inte var för lång. Fortsätt gärna - både med långlöpen och rapporterna!
2014-09-18



Wow du är ju grym! ;) Fantastiskt att du klarade av det! Håller med om att det är en skön känsla man får i kroppen när man springer, man isolerar sig från omvärlden och bara går på automatiskt liksom. Cool upplevelse må jag säga :) Fortsätt så!
2014-09-24



För mig hade du gärna fått skriva mer, du skriver fantastiskt medryckande! Grattis till en kanonprestation och tack för att du ville dela med dig av den!
2014-09-24



Vad snälla ni är allihop! Det var värst vilket gensvar man får. Tack!
2014-09-25



Nästa gång bör du överväga att skicka in din RR till Spring (den nya tidningen), jag är helt säker på att du platsar där på alla sätt. Det är precis sånt här jag vill läsa om, inspirerande och upplyftande berättelser om löpning, upplevelser och spännande lopp.
2014-09-25