Sandra Ehlers

Att längta bort eller tillbaka

Inrutade rutiner i vardagen ger mig ofta stor tillfredställelse. Jag känner mig snabb, effektiv och duktig när jag vet vilken dag jag ska packa vad i vilken väska och om det blir morgon- eller kvällspass på gymmet.
En rutin är på topp ett par månader efter att den myntats, oumbärlig för att effektivisera vardagen.

Sedan, efter ett par månader till kommer den välbekanta känslan av att "jag vill inte mer, jag är trött på det här" och hela ens tillvaro ter sig plötsligt som outhärdligt förplanerad och inrutad. Längtar efter ett helt spontant liv på resande fot, med mycket äventyr och få aningar om morgondagen.

När väl semestern kommer (alltid för sent...) och jag reser iväg, börjar jag dock genast sträva efter fasta vanor. Trots att jag inte kan leva med rutiner, så kan jag inte leva utan dem. Vad är det med mig? Misslyckas jag med att slappna av, eller är det bara något hos oss människor, att vi söker tryggheten? Känner alla "unga vuxna" som jag gör nu?
Kommer jag hålla på så här resten av mitt liv; skapa rutiner, bli av med dem 4 månader senare, skapa nya osv? Jag undrar om det finns fler därute som är som jag, och isf hur de gör för att orka med, för att inte tråkas, för att inte ge upp med vardagen.


Kopplingen till träning kan verka högst indirekt idag. Får skylla på att jag haft för få vilodagar på senaste och därmed har försatt mig i ett ovanligt melankoliskt tillstånd. Om det inte gått över i morgon, så gör det iaf garanterat det när jag får åka på längre Sverige-besök om ett par veckor.
2008-07-03 20:11.


Kommentarer till blogginlägget