Anders Lindgren

Race report Ironman Austria - som ni har väntat... Eeeeeh... :)

Så va det då äntligen (?) dags för en race report från Ironman Austria. Min första (men säkert inte sista eftersom det va gött sköj i all sin masochistiska charm) Ironman dessutom.

Jag har ju tidigare skrivit helt kort om mina första intryck http://www.funbeat.se/blogs/show.aspx?BlogPostingI... samt även listat lite tips till er andra first-timers http://www.funbeat.se/blogs/show.aspx?BlogPostingI.... Där det senare inlägget så klart ska ses i ljuset av att jag var just en first-timer och att tipsen därför kanske antingen är väldigt obvious eller rent av fel. Eller så kanske de hjälper någon.

Nedan därför en ren race report. Från 07:00 till 18:05. Varken mer. Varken mindre. Eller ja… från en kvart före start till en kvart efter målgång då kanske.

Ca 06:45

Står och känner mig alldeles förvånansvärt redo och lugn vid starten. Inte ens rädd för simningen längre. Har förlikat mig med tanken på att jag kommer att komma upp ur vattnet långt bak, men samtidigt inte det minsta rädd för sträckan som sådan längre. Tackar de 22 (och inte 24,6) graderna i vattnet för det eftersom man då tillåts slingra sig i sin våtdräkt. Och, i ärlighetens namn tackar jag även min hyfsat regelbundna simning sista veckorna. Inte så att denna simning gjort mig snabbare, men den har gjort mig tryggare.

Så där står jag alltså och tänker, underligt nog, inte så värst mkt på hela dan, utan bara en liten bit framåt. Det e så man måste ta sig an en Ironman. Annars blir det för långt och för överväldigande. Man kan liksom inte stå där på stranden och blicka ut mot sjön och tänka på hela dagen. Men ser ju inte ens se första rundningsbojen. Som bara ligger en dryg km ut. På en dag som ska ta en 226 km simmandes, cyklandes och springandes. Så man tänker än kortare än så.

Så huvudet är faktiskt fullt av lugn. Nästan ett oroväckande lugn kommer. Men ändå en skön känsla att veta att man är tränad nog att fixa det hela och dessutom ha en bra tid som mål. Trist dock e att Linda och Sixten inte kunde hänga med ända fram till strandkanten och kolla starten eftersom det var Hundeverbot inne på Strandbad där starten går. F ö det enda ställe i Österrike, världens kanske hundvänligaste land, där det är Hundeverbot känns det som.

Tyvärr har jag, i vimlet och våtdräktsmipplandet före start, tappat bort mina nyfunna vänner (Sofie, en stor idol och inspirationskälla på instagram (lanttolife) och blog www.lanttolife.se, Anders, Jonas, Daniel, Lisa och Matilda), som vi till delar träffat av ren slump, till delar via social media-koordinering. Men det gjorde nog inte så mkt för de simmade alla snabbare än mig så jag hade väl inte sett så mkt av dem ändå…

07:00

Det är ett hyfsat spektakel när 2200 simmare ska iväg samtidigt. (Egentligen är vi 3000 startande men proffsen samt 800 ”utvalda” (som det senare va kul att springa ikapp och förbi) gav sig iväg redan 06:45.) Men starten i Klagenfurt är bred. Väldigt bred. Det innebär sannolikt att jag simmar en bit längre eftersom som jag ställer sig längst ut till höger (jag andas vänster så vill ligga långt åt höger i fältet för att kunna se ngt) men det gör även att det faktiskt inte blir så där galet kaotiskt just i starten.

Det skulle dock bli alldeles väldigt körigt sista halvan av simningen men mer om det senare. Kom igång närmast underligt bra första 500. Jag hade tvingat mig själv att inte gå i allra sist utan mer liksom lite mitt-i-slutet där ute på kanten. Det gjorde att det blev trängre än jag egentligen känner mig helt bekväm med, men det gör också att jag tvingas hålla lite bättre fart (vilket jag vet att jag orkar) än på träningspass, samt att det blir lite tävlings-endorfiner som slår till. Ett par fötter i magen å ett par nävar i fejjan så klart men det får man ju räkna med. Inga avslagna goggles, inga (allvarliga) kallsupar och ingen luft tappad av magsparkarna.

Den där tesen med att ligga höger för att se bättre var det dock si och så med… Förvisso hade jag (antagligen) nästan hela fältet vänster om mig, men det spelar ju inte så stor roll åt vilket håll man andas för man ser ju inte ett skit ändå när man simmar ihop med 2200 andra människor. Haha. Verkligen inte ett skit ser man. Ni som simmat lite open water vet hur lite man ser i en stilla sjö helt ensam. Jag blir nästan överraskad varje gång jag inser hur begränsade intrycken är genom simgoggles som bara precis vrider sig över ytan. Och lägg sen 4400 armar och lika många ben som vevar runt och sprattlar så är det bara att inse att man inte kan göra mkt annat än att följa strömmen av våtdräkter framåt.

Ca 07:25

Simningen fram till första bojen ca 1,2 km ut har gått riktigt bra. För å va mig asså. Horder av folk framför mig så klart, men jag ligger före mitt eget schema. Förvisso lite stressad av att va så pass kass som jag är, men ändå nöjd med att ligga före plan. Fortsätter det så här så kommer jag upp tio minuter ”tidigt” ur vattnet.

Vid första bojen blir det rejält stökigt. Det blir som på signal… Alla ska ”ställa sig upp” i vattnet och bröstsimma. Jag förstår inte riktigt varför. T o m jag som är dålig simmare inser ju att det flyter bättre om man kör på som vanligt. Hur som haver. Jag tar ut en vid sväng och undviker värsta trängseln.

Även mellan boj 1 och 2 känns det rätt bra. Här blir det lite svårare att navigera eftersom jag hamnat rejält långt till höger inser jag efter ett tag och försöker ta mig tillbaka mer mot ideallinjen. Går sådär… Gör lite av ett ”C” på de ca 700 metrarna mellan första och andra bojen. Men jag håller nu faktiskt ändå en fart som är bättre än min mål-tid på simningen och jag är inte det minsta trött. Så jag tänker positiva tankar.

Ca 07:40

Hela stimmet vänder tillbaka mot land efter knappa 2 km simning. Och nu blir det high chaparal på riktigt. Vi simmar rakt in i morgonsolen som dels bländar, dels speglar sig i vattnet. Såg man skitkasst förut ser man nu… Tja… Absolut ingenting. Och då har jag ändå mörka simgoggles. Hela fältet (i alla fall i den delen av fältet jag befinner mig) tappar orienteringen helt. Navigeringen blir lika omöjlig som en fjärt sitter bra kvar i en våtdräkt. Vi simmar i en stor kaotisk grupp som ena stunden tjånngar i safety-kajaker till höger och sedan detsamma till vänster. Och då ligger inte dessa tätt direkt.

Det värsta är dock inte att vi simmar som yra höns… Det är att vi simmar som yra höns i otakt… Vilket innebär att vi inte korrigerar samtidigt utan först när vi simmat in i/över varandra. Ingen menar så klart ngt illa men det är ändå lite lustigt hur stressade och oförsiktiga (för att uttrycka det milt) en del blir trots att vi i den här delen av fältet är högst mediokra (om ens det) simmare.

Själv tappar jag rytm här och fokar på fel grejer. Försöker navigera alldeles för ofta och blir försiktig. Litar inte på några fötter framför (vilket jag säkert borde ha gjort) och hittar ingen nära till vänster (jag andas vänster, remember) som jag kan följa. Känner hur en del av den buffert jag byggt upp rinner iväg. Och det inte för att jag är trött utan för att jag har svårt att hantera navigeringssvårigheterna. Här har man mycket att lära.

Ca 08:05

Den så omtalade Lendkanal hägrar! Sista 8-900 metrarna av simningen i IM Austria går i en ca 10 meter bred kanal. Det e riktigt coolt att ha folk som hejar (även om man vare sig ser och hör så värst detaljerat) under open water-simning! Det känns även bra mentalt eftersom det ger en känsla av att verkligen vara inne på sluttampen av simningen.

Inledningsvis får jag värsta endorfinkicken! I ingången till kanalen ser man botten i det kristallklara grön-blå vattnet och det ger en underbar känsla av fart som man sällan får i simning. Jag kommer på mig själv att tänka att jag fan gillar att simma och att jag inte suger helt på det! I alla fall just där och då.

Men sen tappar jag flytet (haha…). Vet inte om jag underskattar hur långa de sista 8-900 metrarna av 3,8 km faktiskt är. Eller om jag ändå börjar bli lite trött. Den dåliga simningen mellan km 2 och 3 har kostat mig tid och kraft.

Detta i kombination med ett visst antiklimax i så motto att när man väl kommer in i kanalen är den inte alls lika kristallklar som den va när man testsimmade den för två dagar sedan. När över 2200 triatleter (ja jag ligger så långt bak i fältet…) rört upp vattnet i den grunda kanalen blir det mer än grumligt.

Nåväl; jag har viss rutin av att stänga ner systemet och bara nöta på. Nu väl i kanalen vet jag att jag kommer fixa simningen och jag är inte tröttare än att jag kommer hålla den fart jag har och därmed komma upp ur vattnet ca 7-8 minuter för plan. Trots en sämre andra hälft av simningen.

Ca 08:25

Ha! Där är den! Rampen. Jag tar ut den långa högersvängen rätt rejält för att slippa köa upp (det var nog lite overkill för det var inte så trångt i den här delen av fältet…) och tar nåra sista stilfulla (?) crawltag förbi stora Seepark Hotels uteservering som ligger på bryggan just där vi kommer upp. Helvete va folk! Galet kul! Och sen flerdubbla led hela vägen på löpsträckan in i transition.

Jag hinner tänka att ”fan va gött nu har jag ju i princip fixat det här! Cykla å springa kan jag ju”. För att i nästa sekund nästan skratta lite för mig själv och inse att huvvet e en underbar tingest att lura. Jo jag kan cykla och springa… Men kan jag cykla och springa 180 km plus 42,2 km i race-tempo? Just där och då är jag faktiskt ganska säker på det. En grymt härlig känsla att känna redan där och då att det kommer att bli en bra dag. Ok att jag redan då inte fattade hur bra (med mina mått mätt) det faktiskt skulle bli. Det var först mot slutet av cyklingen jag insåg att jag låg grymt bra till i förhållande till min race-plan.

Ca 08:30

In i transition. Löpningen barfota efter så länge i vattnet påminner mkt om att försöka kuta vid säg 22:30 på midsommarafton… Man känner sig gött upprymd men får liksom inte mkt till klipp i steget. Haha.

Jag har bestämt mig för att inte stressa i växlingarna. Trots att man gjort 10-12 triathlon och borde ha koll på växlingarna är det fascinerande hur man närmast går in i obsessive compulsive disorder-mode kring detta moment. Man kollar grejerna man lägger i växelzonen ca 523 gånger, man går igenom växlingsförfarandet i huvvet minst 825 gånger kvällarna innan och sisådär 247 gånger till den sista kilometern på simningen. Och ändå står jag där helt tom i bollen vid första växling. Haha. Intet nytt under solen.

Men jag har faktiskt varit bra på att memorera var min säck hänger (är ju säcksystem på IM till skillnad från många mindre race där det är transition vid cykeln) och har inget problem att hitta min påse. Det är ju dessutom inte så där överst många påsar kvar… Haha.

Men sen e jag inte snabb asså. Minns att jag hinner tänka att det ju e en jävla tur att det e ett så långt race så tiden i transition inte spelar så stor roll. Men beslutet att inte stressa hjälper mig. I takt med att man hittat benen och huvvet igen efter nästan en å en halv timme i horisontalt läge utan markkontakt börjar synapserna funka igen.

Och det är gott om plats. Går inte ens in i tältet utan byter om direkt där min säck hänger. Får till bra ordnung. Våtdräkt, goggles och simmössor i en hög till höger. Ut med resten på marken. Först smörja in ljumskar med ”Fire Protector” (nobelpriset till den salvan!). Och nej, det är möjligen ingen vacker syn att se ett gäng medelålders män stå i tights och gräva i sina skrev, men jag tror inte så många ser det eftersom funktionärer med ngt så när självbevarelsedrift sannolikt tittar åt ett annat håll. Och ja: det är separata tält för män och kvinnor.

Efter nämnda undergörande kräm på med ett par extra cykelbyxor. Detta är som att svära i triathlon-kyrkan. Dubbla blöjor är vekt! Men oj så skönt det är. 18 mil i en minimal tri-blöja lockar inte. Det funkar fint på kortare distanser men kändes inte det minsta aktuellt den här dagen. Skavet då undrar vän av ordning? Dubbla tights?! Ingen som helst fara. Med galet bra kvalle på båda paren tights sitter de som påsydda! Skinfit och Löffler ska få julkort av mig i år! Och självklart har jag testat det många gånger (läs: alltid) före.

Jag tycker en gel även om vissa säger att det är bättre att komma iväg en bit på cykeln före man låter magen börja jobba. Skit i det tänker jag. Jag vill känna att det nu e slut på det här evinnerliga simmandet och nu jävlar e det cykling och äta gels som gäller. Ner med ytterligare 12 (!) gels i ryggfickan. Nej jag åt inte alla men jag vet hur sjukt effektiva dessa är om man tappar modet så jag vill ha med mig några extra. Och jag har inget annat som tar plats i ryggfickan eftersom jag har extra slangar, verktyg, pump och bars redan på cykeln i ram- och sadelväska.

På med strumpor, skor, hjälm å glajjer. Tryck ner simgrejerna i påsen. Står där och kommer på mig själv med att tänka att det där gick ju alldeles för lätt. Vad har jag glömt? Ingenting. Resten är redan på cykeln inklusive dryck och cykeldator. Det här går för bra! Står där som ett fån och går igenom allt en gång till. Nej… Allt e verkligen som det ska. Fan va bra.

Ger min påse till en funktionär och säger ”danke” högt å glatt. Lubbar iväg på rätt stappliga ben. Nu inte så mkt för att det är simmarben längre utan för att det faktiskt i alla lägen är svårt att springa med cykelskor. Klipper klapper åt alla håll när vi stolpar mot våra cyklar. På den här nivån är det befriande få som kör med skorna redan på cykeln. Det är förvisso några sekunder snabbare, men kräver sin man/kvinna att bemästra och ser oändligt larvigt ut om man misslyckas. Inte minst när man kommer upp så sent ur vattnet.

Ca 08:35

Äntligen på cykeln. Jag är ingen jättefantom på att cykla men helt ok. Och jag vet att jag inte minst här bak i fältet är riktigt bra på att cykla. Med min dåliga simning kommer nog ingen att cykla om mig. Det är en ganska skön känsla. Som man, om man tänker till lite, egentligen inte alls vill ha eftersom den främst grundar sig i min mkt dåliga simning, inte så mkt i min cykling.

Nåväl. Upp på cykeln och iväg. Känner mig gött fräsch och skiter helt i de som sagt att man först ska känna sig för lite. Fan heller. Jag känner att benen är sugna på att cykla och har ingen lust att ge bort tid första 4-5 km genom att ligga och känna efter i lusiga 28 km/h eller så. Så nej; upp i race pace direkt.

Min plan är att försöka snitta 31,5-32 km/h. Eller rättare sagt… Det är min lilla dröm. Efter att ha cyklat slingan några veckor tidigare har jag insett att det kommer kräva rätt mkt att snitta över 30 km/h egentligen. Men någonstans tror jag ändå att jag ska hitta krafter att gå på stenhårt i utförskörningarna och ta tillbaka tid där.

Första delen är lättcyklad och man är rätt hög på att va på cykeln rent allmänt. Men trots att jag skiter i att ”väcka benen” på väg ut och går upp i race pace direkt är jag ju inte puckad. Jag sätter ju inte av i 45 km/h direkt utan lägger mig i rätt goa 36-37 km/h (vilket är tänkt fart för mig på den inledande delen).

Att i detalj försöka gå igenom 18 mil på cykel är inte bara rätt omöjligt. Det är sannolikt ytterst tråkigt också. Så det blir liksom lite mer sporadisk utfallsliknande rapportering från cyklingen.

Som möjligen är bekant är det förbjudet att ligga i vindskydd på de flesta triathlontävlingar och så även Ironman. Detta innebär att man måste ha tio meter till framförvarande samt att en omkörning får ta högst 30 sekunder. Du har 15 sekunder på dig att ta dig förbi framhjulet på den du vill om. Sen har den personen 15 sekunder på sig att släppa nämnda tio meter. Det säger sig självt att det blir nästan omöjligt att hålla denna regel till 100% med 3000 personer längs vägarna. Men det finns ganska många domare ute som håller koll på (så gott det går) uppenbart medvetet fusk. För mig är det inte aktuellt. Jag är så pass dålig på att simma jämfört med att cykla så det finns ingen jag vill ta rygg på och ingen orkar ta rygg på mig. Cyklade faktiskt förbi 800 (!) pers. Detta säger återigen, tyvärr, minst lika mkt om min simning som om min cykling. Haha.

Kommer igång riktigt bra på cyklingen. Och håller, precis som planerat, en mycket högre fart än de flesta runt mig. Så det är ut i omkörningsfilen direkt. Försöker se till att hela tiden gå in till höger så fort jag är klar med min omkörning för att inte va i vägen för någon bakom. Det gör gott för självförtroendet att det nästan aldrig kommer någon och kör om.

Efter ett tag börjar stigningarna dock. Rejäla sådana. Men också med riktigt sköna utförskörningar efter. Min taktik är därför solklar med tanke på att det stundar även ett maratonlopp någon gång i en, just där och då, avlägsen framtid. Lugnt uppförs och sen köra som en mungo på speed utförs. Jag vill för att smör i bregottfabriken inte gå på mig syra uppförs och jag vet att jag tycker det är närmast vådligt kul att köra utförs och att jag är rätt bra på det. INTE vila utförs! Ta tillbaka tid!

Alltså; upp i base-bar, eller ofta t.o.m. händerna på ”armbågskuddarna” när det blir brant uppförs och sen all-in och lite till utförs. Det var en taktik som funkade kalas. Och det inte bara för att jag gillar att cykla utförs och tycker mycket om fart. Utan kanske än mer tack vare att jag hade rekat banan tre veckor tidigare. Jag visste ju att det bara var tre ”blinda” ställen man behövde bromsa i nerförsbackarna. Allt annat utförs var antingen synliga kurvor eller kurvor som rätade ut sig innan man behövde bromsa. Och det visste ju jag. Så jag bombade på även i partier där man såg många andra sitta och filura över vad som komma skulle.

Jag minns även att jag prisade mina 50mm höga fälgar över de som hade säg 80 och 100mm denna dag. Oftast är 80-100 snabbare rakt fram men 50 är mer allround och tar inte alls lika mycket sidvind. Vilket det var på vissa sträckor. Kom in rejäla byar i takt med att det helt plötsligt började ösregna här och där.

Regnet ja… Kändes rätt skönt men det är klart att det gör att man blir lite mer försiktig utförs. Eller borde bli i alla fall… Jag kände fortfarande att jag hade bra koll och tryckte på rätt bra även i regnet.

På andra varvet (är alltså en 2x90km bana) rullade jag förbi Sofie och Daniel (och sannolikt även Lisa och Jonas som också simmade bättre än mig men de såg jag inte) och fick snackat lite. De såg starka ut och levererade även de bra cykeltider. Och Anders gneeeetade jag förbi på löpningen. Hehe.

Ingen race report från IM Austria så klart utan att nämna ”väggen i Rupertiberg”. Och ja den är rätt brutal. Tre kilometer lång och så brant på vissa ställen att man måste stå upp i lättaste växeln. Jag hade dock fegat och körde med 52/36 fram och 11-28 bak. För er som kan cyklar vet ni vad det betyder i ”band-bredd” på växlarna. Det var redigt skönt att kunna knixa in 36-28 kan jag säga. Inte minst andra gången i Rupertiberg. Rupertiberg är dock lite som Aborrbacken (fast då en miljon ggr längre) i så måtto att den har fått väldigt mkt uppmärksamhet men egentligen är långt ifrån ensam. Fan det e ju en massa uppförs! Överallt. Aldrig platt. I 18 mil. Men som sagt också sköna svepande utförs.

Att cykla 18 mil solo och veta att man sedan ska kuta en mara är lite speciellt. Ingen att ta vindskydd bakom och vila, ingen att tjöta med en bit ner i kön, inget bakhjul att bita sig fast i när det börjar gå tungt. Återigen blir det en rätt skojig hjärngymnastisk övning. Jag tar en mil i taget och räknar ner på de mest underliga sätt. Ibland känner jag att man har svårt att räkna å huvvet känns trögt. En tydlig signal att nu behövs en gel till.

Apropå energitillförsel har jag alltså med mig hela 12 gels och tre bars. Jag är tidigt på det klara med att detta nog är för mycket. Vilket jag har misstänkt hela tiden. Varje riktigt långt lopp jag gör slutar med att jag äter mindre än jag planerat men dricker mer. Och så blir det även den här gången. Baljar i mig oändliga mängder sportdryck för att hålla saltbalansen i schack i värmen.

Intressant nog inser jag runt mil 12 att vätskebalansen nog är rätt ok igen (för att sedan hoppa ut genom fönstret under löpningen men det tar vi senare). Från att ha pinkat exakt noll gånger första tolv milen måste jag stanna och pinka fyra(!) gånger sista sex milen. Haha… Där e ju fan min sub-11 J Neeeh… Så funkar det ju inte. Alla måste stanna å pinka då å då och det e inte mer med det. Men det kändes nästan lite larvigt där mot slutet eftersom jag alltjämt cyklade om folk i en farlig (nåja…) fart för att sedan stå i diket å dra ner tightsen.

Ja va mer ska man säga om den där cyklingen? Man liksom gör den bara… Det e inte mer med det. Jag håller rejäl koll på min cykeldator så jag inte sitter och slappar till utan håller sig minst på det tänkta snittet, jag kollar (inte sällan avundsjukt) på andras coola cyklar, jag dricker mest hela tiden (aeroflaska fram mellan tri-bars en grym höjdare när det gäller att få i sig vätska kontinuerligt), jag leker hjärn-lekar. Och; jag tittar på bergen! Samt fokar som en tok när det går 75 km/h utförs.

Ca 13:30

Och sen… Bara så där… Så står det plötsligt 160 och ngt på km-visaren. Ha! Bara två mil kvar. Och det är ganska snabba mil! Jag hinner tänka lite taktiskt på sista rakan in att det är bättre att stanna i motvinden och pinka för mig själv än att behöva göra det inne i växelzonen på en baja-maja. Oj! Jag sparar säkert 15 sekunder! Eeeh… Gött nöjd med mig själv över detta beslut, tills jag inser fjuttigheten i detta en så lång dag och skrattar lite för mig själv.

In mot Klagenfurt och folk överallt! Mångdubbla led även nu på andra varvet. Och känslan att inte göra en 180-gradare och ge sig ut ett varv till utan veta att nu jävlar ska det kutas är underbar. Jag ser på klockan att jag ligger riktigt bra till (för att va mig asså) och börjar redan i slutet av cykeln räkna hur mkt tid jag har för att fixa ”dröm-tiden” 11:30. Hoho! Alldeles ”för mycket”! Jag kan bonka på löpningen och ändå gå in långt under 12. Men det fina e ju att jag inte alls känner för att bonka. Jag e ju gött fräsch i benen. I det här läget har jag, i den sköna fartvinden, dock inte riktigt insett hur jävla varmt det e! Men mer om även det senare.

Ca 14:15

In i T2, dvs andra växlingen. Jag har även här tänkt ta det rätt lugnt och verkligen gå igenom allt så jag inte haltar ut på löpningen i en cykelsko eller så. Benen känns ok redan i löpningen med cykeln även om de där cykeldojjerna gör att man vaggar som en antabus-anka och klapprar som alla löständer på Ekbackens ålderdomshem tillsammans.

Började känna av utsidan höger knä lite mot slutet av cyklingen. Inget allvarligt. Men nog för att jag skulle fundera lite kring om det var ngt jag skulle känna på löpningen. Känns fint att inse att det försvinner helt när jag börjar kuta. Va nog bara knäet som tyckte att det började bli trist att trampa runt, runt och ville göra annat.

Cykeln tillbaka i stället. Har memorerat helt ok. Tror jag alltså… När jag senare på kvällen hämtar ut min cykel visar det sig att jag inte alls ställt den i den sektionen som var avsedd för nummer 2130-2150. Utan helt sonika lämpat av den i sektionen bredvid. Nåja. Det spelar ju ingen som helst roll eftersom växlezonerna är byggda så att det blir lika långt att springa vilket nummer du än har. Men möjligen var jag inte så on top of my game som jag trodde jag va just då J

Lullar glatt vidare mot löpar-säcken. Som jag hittar fint. In i tältet. Bryr mig inte heller denna gång om att sätta mig på ngn bänk utan tömmer ut grejerna direkt på asfalten på en egen liten plätt. Rätt mycket trängre nu. Har ju cyklat om 800 pers så e med god marginal på den övre halvan av fältet. Vilket känns gött eftersom jag är ganska övertygad om att väldigt få i den här delen av fältet kutar snabbare än vad jag gör. (Vilket senare, till min glädje, skulle bevisas, då jag kutade förbi 700 till på den avslutande maran).

Tömmer även ryggfickorna och inser att jag fått i mig sju gels och två bars. Inte alls nära de 12+3 jag hade med mig. Men hänger inte så mkt läpp för det. Jag har ju druckit bra. Bars hoppar jag på löpningen. För att säga som så; min mage gillar inte alltför mkt fast föda när den ska springa. Ni som känner min mage vet vad jag snackar om. Så gels it is. Ner med de fem som var kvar och två till. Sju gels plus en här och nu i transition måste räcka.

Av med extra cykelbrallerna. Jag kollar lite oroligt runt mig för att se om ngn hardcore-triathlet ska så och peka på mig och skratta. Men nej! Ingen gör narr av mig. Folk verkar ha fullt upp med sig själva minsann. Så pillrar av mig dessa extrabraller, och skänker dem en varm tanke, för att sedan ta mig an nästa inte alldeles hardcore-triathlon-aktivitet. Jag byter strumpor hör och häpna. Detta drag anser jag själv ha varit en grym vinnare även om jag är rätt säker på att legenden Faris al Sultan och vinnaren Ivan Rana inte riktigt ägnade sig åt denna sysselsättning i T2. Men i och med att risken fanns för skurar på cyklingen har jag (eftersom jag gick igenom vad jag skulle ha i mina påsar ca tre miljoner gånger i huvvet) lagt ner ett par extra löparstrumpor. Och jävel i det va gött att efter de två tokiga störskurarna på cyklingen få av sig sina dyngblöta sockar!

Sen på med skor, skärm å samma solglajjer. Här känner jag att det är dags för att i en passus att nämna just dessa solglasögon. Det slog mig nämligen efter racet att jag inte en enda gång, inte en enda, behövde rätta till glajjerna. Det e ju närmast sjukt! Rörde dem i T1 och T2 för att ta av och på, men sen va jag inte ens där å behövde peta det minsta på dom. Jisses. Möjligen väl nördiga fakta… Men ni som kutar och cyklar långt vet värdet av att inte behöva ägna tankar åt om glajjerna sitter som dom ska eller inte.

Ca 14:25

Jaha… Och så va det då det där med att kuta en mara också. Så här i efterhand erkänner jag att jag måste tänka till rejält för att minnas exakt hur banan såg ut ur transition. Blandningen av att vara rätt hög på endorfiner av att ha fixat cykling och simning bra och det faktum att det e ett jävla liv på publiken när man kutar ut ur växlingsområdet och ut mot löpslingan gör att jag nog blir lite mer tagen än jag först trodde. Och det i kombination med att benen känns bra gör att jag får en go kick direkt.

Men det var ju bara början. En mara efter så många timmars hård ansträngning är ju förbannat långt. Men det oroar mig just då inte så mycket. Jag känner mig pigg och jag är inställd på att det kommer att göra ont som fan mot slutet av dagen. Så är det bara och det är ju så jag vill ha det.

Bena känns kanon och jag går ut i 5 min/km fart. Det är egentligen 10-15 sekunder snabbare än min plan (som alltså är att snitta 5:15/km för att landa in maran på 3:40 (vilket är rätt friskt satsat på glad amatörnivå, men är det i ngn del jag ska sätta lite press på mig själv är det ju på löpningen)). Jag känner dock mina ben så pass bra att det är lika bra att utnyttja att de känns bra i 10-15 km och sen ha en liten buffert. Det ska mycket till att jag går på mig kramp på en så här flack löpsträcka i farter runt 5-5:30/km trots att man har en massa bagage med sig.

Men sen slår det mig. Det är inte benen som kommer att bestämma mara-tiden idag. Det är värmen. Helt plötsligt inser jag att det är 28-29 grader i skuggan. Jag har därför ganska tidigt en inre konversation med min mage. Den säger: ”nu får det fan va slut med gels å sportdryck. Det smakar rava och det lever rövare. Drick vatten för fan. ”Jag säger: ”snälla ge inte upp på mig nu! Utan gels och sportdryck får jag kramp i låren.” Magen verkar ha en av sina snällare dagar och jag antar att den på ngt sätt gjort upp med låren inför framtida äventyr (när jag minst anar det) och låter mig fortsätta trycka gels och sportdryck hela vägen. Ingen kramp! Och heller inget mag-ras, men dock en känsla av att ha den söta smaken av gel ända upp i gomseglet den sista timmen eller så.

Nåväl: värmen va det ja. Efter 16-17 km är det bara att inse att 5:05-fart är för mkt i hettan. Benen alltjämt pigga men motorn börjar kännas trög. Det är vid den här tiden i racet omöjligt att tillföra lika mkt energi som jag har gjort av med och det känns lite som att det är ett veck på dieselslangen. Men inte värre än att jag kan hantera det. Jag sänker farten till de från början tänkta 5:15 (vilket fortfarande skulle ge mig en tid runt 3:35) och det känns alldeles väldigt hanterbart faktiskt. Fan va gött…

Ca 16:15

Passerar 21,1 och ser Linda och Sixten igen (som jag inte sett sen ca en tredjedel in i cyklingen) som glatt ropar att ”vafan nu e det ju bara en halvmara kvar!” Och så är det ju! En halvmara e ju ingenting. Men… Icke desto mindre har jag i detta läge lite inre bryderier kring huruvida en halvmara är just långt eller kort. Ett litet tag har känslan av att det är oändligt långt övertaget och jag känner mig rätt illa till mods. Faktiskt. Det är inte ofta jag gör det under lopp men just nu känns 21,1 km långt så in i helvete.

Men så tänker jag en gång till. Jag har bra ben. Jag springer förbi folk hela tiden och inte en jävel har kutat förbi mig. För varje kilometer löpning blir jag relativt sett bättre än många av mina medtävlare (även om också jag nu börjar känna av värmen). Och så kommer jag ihåg att jag ju älskar att kuta och att jag gillar som fan när det tar emot lite. Och vips har jag kommit några km till.

Det som får mig att ta mig alla dessa löpta km i relativt sett god fart är inte bara gels och sportdryck utan även arrangörens synnerligen goda idé att varannan km (ja faktiskt varannan km) tillsammans med sagda energi servera svampar indränkta i kallvatten. Dubbla svampar varje station. Oooooiiiii va gött när vattnet rinner ner längs mage å rygg. Och oooooiiii va skönt att jag inte har tillstymmelse till skav eller infanterield i mina nedre regioner! Då hade rinnande vatten ner längs ryggen och en bit till inte alls varit lika skönt.

Så jag lullar vidare. Banan är smart lagd. Den går dryga fem km ut, dryga fem km tillbaka, dryga fem km ut åt andra hållet och dryga fem km tillbaka. Och så allt det en gång till. Det är smart såtillvida att det är publik nästan hela vägen! Och man möter dessutom lite kända ansikten då och då. Säkert oftare än jag hinner uppfatta eftersom mina gula Saucony Ride mot slutet utgör mitt allra vanligaste blickfång. Gamnacken kommer förr eller senare en så här lång och varm dag. Men hinner möta Daniel ett par gånger och även Jonas. Vi försöker antagligen alla se piggare ut än vad vi är och ropar till varandra att ”fan va stark du ser ut”. Lite snällt får man ljuga för varandra i det här stadiet av kroppsligt förfall.

Ca 17:10

Ni som sprungit en mara vet hur lång sista 10-12 km kan kännas. På en IM-mara infinner sig den känslan än tidigare. Vid sisådär 25 km kände jag att jävel va långt det va då! Och fan va varmt! Och inte hade jag smörjt in mig nog heller. Kändes som om huden kokade. Mer svampar. Men farten håller bra. En sån här lång dag handlar sista milen om att ta hem det med huvvet kvar på halsen och inte under armen. Att pressa 10 sekunder/km sista milen ger bara drygt en och en halv minut bättre sluttid. Men ökar risken för kramp markant. Så jag hittar mitt förnuft någonstans djupt inne i skallen och drar ner på tempot lite till sista säg 12 km. Det har börjat rycka lite bekant i baksida lår och jag är, även med sista milen i ca 5:25-fart, på väg mot en tid långt bättre än jag ens vågat drömma om.

Ca 17:40

Sista tre-fyra km är en närmast bisarr mix av den underbara känslan av att veta att man grejar det och ”kan inte det här ta slut nån gång”. Jag använder nog nu lika mycket pannben som lårben. Det är lätt att frestas att göra som nästan alla andra. Gå bara en liten bit. Det vore ju så sköööönt. Men icke. Jag har fortfarande bra ben (njaaa… bra och bra…) och jag har bestämt mig för att kuta hela vägen (förutom om jag skulle känna att ngt va på tok).

Så i med en växel till och öka liiiite snyggt sista två km. Bara för att man kan. Vafan jag har ju krafter till det hinner jag tänka. Ett tag. Tills jag inser att jag kommer att orka just dessa två sista km men inte mer i den här nya farten sub-5/km. Jävla tur att jag inte fick för mig att öka tidigare tänker jag när jag svänger in på rakan som leder upp mot den sista svängen in på upploppet. Då hade man ju inte sett fager ut på målfotona.

Ca 18:00

Rundar ett par-tre snubbar som springer med slagsida sista 3-400 metrarna och ler lite för mig själv när jag inser att de var med i den ”utvalda gruppen” som startade en kvart före mig. Tjo! Förbi dom så det ryker bara.

Och sen… Sen va det… Slut… Jamen jävlar. Jag glömde liksom att riktigt njuta av stunden får jag för mig. Jag stirrade så längtansfullt på den där målbågen att jag inte tog in publikens jubel bara för mig (hmmm…?). Jag sprang så på moln att jag inte kom ihåg att stanna på mållinjen och vinka till kung och fosterland. Men sen slår det mig. Det var ju just det som var känslan! Den där känslan att kuta längs upploppet och ha koll på tiden, koll på målet och känna att benen bär bra trots 11 timmar där ute. Det är känslan! Att knyta nävarna till sig själv. Vinka till publiken får andra göra.

Men sen blir det faktiskt lite tomt. Jag står där. Tittar en gång till på klockan. 11:05! Va i helvete!? Va jag så snabb. En funktionär frågar oss tre, fyra som står där om vi är ok. Vi är mer än ok! Men sen då? Tja… Man går bort från själva målet. Får en dusch av en vattenslangförsedd tjej. Kollar lite på de andra som gått i mål och tänker att vissa skulle man inte vilja byta med. Andra ser oförskämt pigga ut.

Sen hör jag Linda och Sixten och Daniela och Michael som tjoar och vevar (och skäller). Som har missat målgången eftersom jag ju va där alldeles för tidigt. Men det gör inte så mkt. För nu får jag en öl! Alkoholfri för säkerhets skull.

Och sen, säg tre-fyra minuter efter målgång så kommer verkligheten ikapp mig. På flera sätt. Dels då Linda faktiskt påpekar hur jävla bra 11:05 e, dels då man hunnit landa lite. Men mest eftersom benen helt plötsligt inte är ben längre utan två stoooora trästockar. Om någon ber mig att springa tio meter till nu så går det inte tänker jag. Hur fan ska jag ta mig till stora tältet och få ut mina kläder? Hur ska jag duscha? Tänk om jag tappar schampoflaskan? Inte en chans att jag klarar att böja mig efter den. Och hur får man på sig kläder när man är så här stel?

Efter halva biran känner jag att nu är det nog dags att sätta sig ner. Värmen har definitiv kommit ikapp mig. Så det blir att stappla in i stora tältet där det serveras mat och dryck och sätta sig med en pasta och en cola. Magen e väl inte helt på strejk men den e sannerligen heller inte över sig i ivern att behöva jobba med vanlig föda så här efter en hel dag med gels (tryckte i mig alla sju under löpningen så 14 stycken sammanlagt) och  litervis av sportdryck, men lite går ner.

När jag sedan ger mig i kast med dagens största utmaning; trappsteget på ca 40 cm upp (och inte minst ner) till duscharna kan jag inte annat än le åt tokigheten i att älska att utsätta sig för sånt här. Och det känns tryggt att se sig om och se alla andras ansikten som oxå försöker hantera att uttrycka sån härlig glädje samtidigt som varje steg gör så ont. Det blir många lustiga grimaser. Leenden som plötsligt blir halvkvävda skratt när krampen plötsligt kommer och det ganska lustiga i att man faktiskt nästan inte kommer in i duschkabinen trots att man just klarat av att simma 3,8 km, cykla 180 km och springa 42,2 km.

Nästa (även den alkoholfria för säkerhets skull) öl i sällskap med Linda, Daniela, Michael och Sixten smakar hur jävla bra som helst! Och jag tänker inte ett dugg på hur i hela helvete jag ska kunna förflytta mig upp till växlingsområdet för att hämta min cykel… Det tar vi senare tänker jag…

2014-08-01 00:00.


Kommentarer till blogginlägget


Grattis till bra lopp!
Och grymt kul skriven rapport, "som en mungo på speed"...
2014-07-18



Skön säljande text.
Blandningen av ont och klara sig.
2014-07-18



Kul att läsa rapporten, och tack för alla tips. Fakkups gör man andå, men jag får väl hitta på mina egna.
2014-07-20



Tackar allihop! Ja det e ju en dag som gör sig bra för högt och lågt. Både i känslor och i hur man levererar. Haha. Men det va faktiskt rätt kul att ta sig ordentligt med tid och gå igenom loppet och "skriva av sig lite". En hel del grejer som plötsligt slog mig från dagen som kanske annars fallit i orättvis glömska hos mig själv...
2014-07-20



Bra simmat. cyklat och löpt. Det må vara, det gör många, men du har skrivit en alldeles förträffligt bra text, underhållande på alla sätt och vis.
2014-07-23



:) Tack Lars! Det värmer att höra att det var uppskattat!!
2014-07-28



Kul läsning! Känner igen en hel del av det du skriver själv :-) Men 75 blås på cykel står jag över...
2014-08-01



Grattis!imponerande bedrift, håller på med min första klassiker och har bara Lidingöloppet kvar(som jag sprungit förut en gång), så det känns som jag fixat klassikern(iinte säga hej förrän..)därför har jag börjat snegla mot utmaningen att genomföra en halvironman,och så snubblar jag över din racereport o sitter klistrad och kan inte sluta läsa,bra skrivet!
2014-08-01



Niclas! Livet är för kort, kör IM direkt! :-)
2014-08-01