Erik Josefsson

Camp Dalsland on Tour

Sällan har jag sett fram emot en tävling som inför Håec2014. Jag kände att det kommer bli riktigt kul att prova på multisport och speciellt loppet i Åre. Vid ankomst känner jag mig som hemma direkt trots att jag aldrig varit där. Ett fantastiskt ställe som jag är säker på att jag kommer besöka många gånger framöver. Efter ett pass på Åresjön på torsdag förmiddag (som kändes bra) så börjar egot växa och jag känner mig både stark och snabb - iaf på vattnet :-). Följde upp med en kvällstur på mtb för att reka slutet på banan och kroppen svarar riktigt bra med ett rejält tryck i benen i stigningarna. Tyvärr har Crister feber och får ligga till sängs vilket kändes illavarslande.. Jag och Crister ställer upp i duo herr och nivån på paddelkunskaperna gissar vi är ganska låg i den klassen. Vi kör var sin motionskajak och har tränat på tuffa förhållanden under våren så vi känner att vi kommer väl förberedda och att det kommer gå undan. Ca 30 mil i kajak och hyfsad styrketräning under vintern gör att vi ledigt kan paddla en bit över 10 km/h i gynnsamma förhållanden vilket troligtvis gör att vi kan ligga långt fram utan att bränna mycket energi. Löpningen som är vår akilleshäl ska vi bara ta oss igenom för att sedan klara oss hyfsat på cykel. Topp 20 har vi som mål.

Pilla, tvätta, pilla, byta nåt, pilla på cykeln..

På fredagen tar vi det lugnt med familjeaktiviteter och nördiga förberedelser. Hämtar ut startkuvert och inhandlar det sista, bl a visselpipor för det skulle man visst ha. På fredagkvällen är vi bjudna på lite mingel med ett gött gäng från bl a Fastighetbyrån där alla som ska tävla får presentera sig. Vi är på vårt allra ödmjukaste humör och deklarerar nyktert att vi nog är bra på allt och inte dåliga på något samt att vi minst kommer ligga topp 10 efter paddelsträckan.  Lördag morgon och precis som vanligt så påbörjas en kamp med mig i ena ringhörnan och frukosten i den andra. Ingen vill ha med den andre att göra och allt slutar som det brukar - jag går från bordet utan att ha fått i mig särskilt mycket. Vi går ner till starten och vädret är bra med lagom mycket vind, soligt men kallt. 30 min kvar och jag börjar värma upp och känna lite på sjön som redan börjat få lite vågor en bit ut men inget farligt. 10 min kvar och nu händer något. På ett ögonblick förändras allt och östanvinden tar i ordentligt. Helvete! I min ganska ranka kajak har jag genast stora problem att hålla balansen i de stökiga sidvågorna (vi ska korsa sjön för att sedan gå österut). Tar en lång extratur för att driva på snedden mot startlinjen och planerar sedan följa med vågorna och ta en rejäl omväg vid första bojen för att inte välta i sidvågorna. Tyvärr är Crister för långt bort för att jag ska kunna kommunicera detta. 

Lugnt på Åresjön 30 min innan start.. 

Starten går och det skriks om tjuvstart och omstart men hela fältet drar iväg ändå. Jag tvingas stötta mig mot en surfski som glidit upp vid sidan om mig och får en mycket barnförbjuden ramsa som reaktion. Klarar mig över sjön men min omväg gör att jag halkar efter täten rejält vid rundningen då jag rundar längre in mot land och minst 50 m längre västerut. Crister rundar bojen som 3:e kajak men tvingas vänta på att jag ska komma ikapp och jag ser att han inte har en aning om var jag är. Jag trycker på i motvinden som nu känns helt absurd. Var faaan kom stormen ifrån? Skönt iaf att vi nu kan gå rakt mot vinden vilket är riktigt tungt men tryggt. Jag paddlar ganska omgående förbi ett 30-tal kajaker men bränner engeri i motvinden. Kommer efter nån kilometer upp precis bakom Crister och ropar "Jag är ikapp!". OK! ropar Crister och lägger i nästa växel. Satan, tappade direkt 20 m och försöker ropa till honom att hålla igen lite. Det blåser så att ingen hör något och det är bara att bita ihop och hålla samma fart. Nästa vändning där vi ska korsa sjön och sen medvindspaddla blir hårig med en ny extrakryss för att minimera sidvågorna, hamnar efter lite igen och Crister får vila och dricka lite under tiden. När jag vänt och har vinden i ryggen så känns det som att nu jävlar klarar jag allt! Efterföljande medvindssurf är det grymmaste jag gjort och det går sjukt fort utan att man behöver ta i det minsta. Till första lyftet flyger vi fram och växlar som 2:a i vår klass.  Vi lägger i igen och ska bara ut lite i sjön för att få riktigt bra linje när vi ska in mot den smala älvdelen av loppet. Den hårda vinden (hörde att det var 22 m/s i byarna!!) över den grunda sjön gjorde att vågorna snabbt steg och bara 100 m efter lyftet så går jag plötsligt runt. NEEEEJ! Blåser ut på Åresjön utan att kunna styra in mot land för att tömma kajaken. Efter lång tid får jag hjälp av en båt. Tömmer, drar vidare och ber Crister om ursäkt. Kommer några hundra meter till och kajaken styr åt alla möjliga håll när fören dyker och rodret står i vädret - plask, neeeej.. 

När jag går runt blåser kajaken snabbt ifrån mig och med kapellet hängade runt knäna och med paddel i ena handen kommer jag inte ikapp. Crister är helt fenomenal och stoppar upp den men de driver ifrån mig. Kämpar på en stund men det 8-gradiga vattnet och en kanske lite för liten flytväst börjar göra mig orolig och ångesten kryper sig på. Etfter ytterligare en stund utan att komma ikapp trots Cristers tappra balanserande och paddlande med en hand (hur fan bär han sig åt tänker jag) beslutar jag att dumpa kapellet som sitter runt kroppen och kastar paddeln framför mig för att kunna simma fortare emot. Det fungerar och jag kommer ikapp. En räddningsbåt kommer snart därefter och Crister kan paddla vidare lite före. 

Jag tömmer och drar vidare men så fort jag hamnat i kajaken och adrenalinet sjunkit börjar jag skaka och frysa. Mår riktigt dåligt i både kropp och själ, Åresjön är en helveteskittel och jag har aldrig varit med om något liknande. Tar mig helskinnad de resterande kilometrarna upp till forsen och vänder där. Hela tiden för jag en inre kamp där allt jag kan tänka på är det som betyder något - Anneli, Max och Saga. Beordrar mig själv "Bit för helvete ihop! Du lever! Vi är två i laget och vi ska genomföra detta!"

Crister skuggar mig och försäkrar att vi paddlar precis som jag vill, efter land tillbaka om det är så jag vill ha det. Utan honom hade jag gett upp för länge sedan, han känns lika stabil som den väldiga Åreskutan framför oss. När vi ska tillbaka ut på Åresjön så har jag samlat mig lite igen och känner att jag fixar att korsa sjön. Känns bra till en början men en bit ut blåser det så jag vet inte om vi tar oss framåt över huvud taget. Kajaker välter till höger och vänster. Jag tittar på beachflaggorna vid stranden och känner att jag kommer klara det - plask!

SATAN! Hugger snabbt tag i kajaken för att ha något att flyta på. Vinden och vågorna gör att jag omedelbart inser att jag vackert får vänta tills det kommer en båt (som det var alldeles för få av!) och säger till Crister att paddla in till stranden. Halar fram visselpipan men bryr mig inte ens om att blåsa. Båtarna är för långt borta och har fullt upp. Spanar ut över vattnet och försöker bilda mig en uppfattning om vilka som är nödställda och börjar prioritera (yrkesskada som räddningsledare i räddningstjänsten) samtidigt som jag snabbt driver tillbaka i samma riktning jag kom ifrån. 

Jag ligger mitt i den linje som alla paddlar och de kommer förbi mig på bara nån meters håll. Några möter min blick men de flesta stirrar bara rakt fram. Två av 40 frågar om jag behöver hjälp men jag avböjer vänligt, vi vet båda att de har fullt upp med sig själva. När en av båtarna är tillräckligt nära visslar jag för full hals och pekar på en ensam stackare som legat i länge och tappat kajaken. Skriker åt dem: HÄMTA HONOM!! Får ögonkontakt med dem och de fattar vad jag menar. De plockar snabbt upp honom och kommer sen till mig. Nu har jag legat i riktigt länge och skakar okontrollerat och har svårt att prata eftersom tänderna skallrar så förbannat. I det här läget har musten gått ur mig tävlingsviljan följde med, allt jag ser nu när jag blundar är min familj. ”Vill du ha hjälp att tömma kajaken eller vill du åka med in?” frågar tävlingsledaren Natasha som finns i båten. Jag försöker få fram att jag bryter men det är svårt att prata och hon hör inte vad jag säger. Jag upprepar det igen – Jag måste bryta..

Jag får hjälpa räddningsbåten att plocka upp fler nödställda och innan vi kommit i land har vi även hunnit med att rädda en annan räddningsbåt som gick under vatten precis när vi kom fram. Natashas telefon ringer oavbrutet. Hon och skepparen kämpar mot vinden och jag hjälper henne att dra upp den ena efter den andra och på väg in håller hon om en nedkyld kille för att försöka få upp hans temperatur. Jag är den ende med bra paddelkläder på mig, alla andra var klädda för att gå direkt ut på löpsträckan. Jag kunde bara föreställa mig hur de hade det men jag är säker på att jag var fräschast av dem alla. Den tomma blicken på mannen i forsterställning med blå läppar visade tydligt vad som gällde för oss allihop. GAME OVER.

På land står Crister och spanar efter mig, jag antar att han också hunnit bli kall och även orolig. Så fort jag hoppar iland så tar jag min kajak och springer med honom till växlingen samtidigt som jag meddelar att jag brutit. Känner mig som världens största svikare samtidigt som jag bara vill se min familj. På väg upp mot växlingen står Anneli och tjuter glatt och hejjar på ovetande om vad som hänt (men förvånad att vi är en timme efter alla andra) men hon ser snart att allt inte står rätt till. Här slutar min tävling, nedkyld och tilltuffsad erkänner jag att Åresjön plockade upp mig, gav mig några örfilar och kastade ner mig i sjön igen med orden: Har du inte rätt grejer för att klara av att paddla vidare själv (läs surfski och bra kläder) så kom för fan inte hit!

Crister körde igenom hela ÅEC utom tävlan, men det är hans historia att berätta.