Jessie starlady

Post op. - vecka 11

Nu var det ett tag sen jag skrev något om min "framdrift på rehabplanet". Kanske för att det ibland känns som att det inte ÄR någon framdrift, men sen när jag kikar bakåt så inser jag ju att det är det visst!De två senaste veckorna har varit jobbiga för höften, ffa för att både jag och HanDennaDär flyttar i dagarna. Jag har iofs förmånen att kunna flytta i slowmotion från mitt förråd till nya lyan. Men så var inte fallet när pojkvännen skulle byta ut hyreslägenheten mot sin nyinköpta, så hela helgen har vi burit och kånkat och flyttat omkring på möbler och kartonger i det Hela Havet Stormar-kaos som jag kallar KartongHelvetet. Ni vet, det där som liksom alltid tycks infalla efter en flytt innan man fått ordning på vart allt ska hamna.

En av de jobbigare grejjerna med denna flytt är nog att han har ett vindsförråd och inte ett källardito, så många vändor upp och nedför trappen har det varit (4 våningar upp). PLUS för att jag inte fick ont av just trappspringandet, då var det värre med att flytta omkring sängen i sovrummet för att hitta rätt läge och såna saker. Böja sig ner djupt och lyfta tungt är INTE vad min höft behöver, det kan jag ju bara kallt konstatera...En annan sak som inte är så bra med att flytta och pyssla i egna lägenheten etc etc är att det är svårt att liksom "hinna med" sin rehab. Visst, jag försöker göra övningarna på morgonen innan jag startar den vanliga morgonrutinen, men ibland har jag varit så slut både morgon och kväll och så fantastiskt upptagen däremellan att det liksom bara inte har blivit av. Det får jag då direkt betala för i form av stelhet och lite mer smärta i leden nästa dag som rehaben faktiskt blir av. KVITTO på det, liksom? *hepp!*Just nu är det känslomässigt rätt jobbigt med hästen också... jag vill inte riktigt åka dit och pyssla med honom för OM det här inte går vägen så måste jag ju sälja och då vill jag helst ha hunnit distansera mig från honom så gott det går (låtsas nu att det går att göra över huvud taget...). Medryttarna och stallvärdarna sköter honom jättebra, så jag behöver inte oroa mig för honom alls, men det blir en väldigt skum känsla att liksom ha häst, men ändå inte på något vis... =SFramsteg i min rehab:*Jag kan gå fortare och längre nu utan att känna av det i höften eller ländryggen (vid SI-leden).

*På jobbet och nu i samband med flytten har jag börjat gå mycket i trappor = inga problem. Visst, jag kanske får träningsvärk, men DET är ju ingenting som är dåligt.*Plankan börjar kännas lättare nu. Inte så att jag vill lägga till mer tid riktigt än, men det har iaf slutat att darra som Mästarnas Mästare efter 7 minuter i jägarvila om armarna nu (ja, det är ARMARNA som tar stryk först när JAG gör plankan - magen hinner inte ens börja gnälla innan armarna dör...)Nästa vända till IKEA ska jag passa på att gå förbi Hööks och testa på sadelbocken om jag kan sitta upp på den med eller utan sadel nu. Ser fram emot det testet med skräckblandad förtjusning. Förra gången gick det utan sadel, men inte med. Hoppas VERKLIGEN på förbättring nu, för annars börjar det se mörkt ut med ridning inför framtiden...

I övrigt väntar jag nu mycket på mitt återbesök hos kirurgen som kommer i augusti. Då ska vi diskutera när jag kan börja träna lite mer "som vanligt folk" (låtsas nu att vanligt folk faktiskt tränar på riktigt... :P ) vilket översatt till mitt liv betyder - När får jag börja springa? Ja, eller iaf lufsa fram i sakta mak... *låtsas nu att det skiljer sig från hur jag tränade löpning FÖRE operationen* *skrattar*

2014-07-02 22:19.


Kommentarer till blogginlägget


Fortsätt kämpa! För en utomstående ser det ut som om du gör allt rätt. Go girl!
2014-07-03