Anna Karin D

Femte rapporten från träsket

Skadeträsket, alltså.

Sitter och spanar på Turning Torso som står där som ett utropstecken i horisontlinjen, sitter längst ut på jättelånga bryggan i Bjärred, har just tagit ett salt, men ganska svalt och sjögräsimpregnerat havsdopp.

Himlen är ännu klarblå, tillvaron känns lätt, det är morgon.

Filosoferar. Har tid till det. Semester.

Till och med för att fortfarande ha kvar ett ben (eller fot) i ett skadeträsk känns tillvaron ok. En bidragande orsak till det är förstås att det är sommar. En tidig sommar med nästan allting kvar, då är det som bäst och den känslan är rätt oslagbar. 

Och så ljuset. 

Det blir nog inga fler rapporter från skadeträsket tänker jag där på bryggan, vinden i ryggen, solen på foten: det börjar bli uttjatat, jag vill vidare.

Fast jag vet ju. Bakslag! Besvikelser! Elände, pest, blod och tårar! Kan det bli om man drabbas av hybris och bli övermodig och tror att man är i hamn fast man inte alls är det utan kajkar runt i en ranglig eka på stormigt vatten.

(Det vill gärna bli överspända metaforer med anknytning till vatten i dessa tider.)

Men, filosoferar jag - en öm fot....vad är det egentligen. Det är ju en småsak, inget att hetsa upp sig och gråta blod över. Inget att skriva spaltkilometer om, det finns så mycket annat, viktigare...

Nåväl. Vad har nu hänt? Jo, jag kan väl börja så här:

Det är ganska dyrt att vara i skadeträsket. Det kostar att vara skadad! Man köper nya racercyklar. Man måste faktiskt köpa racercykel, eftersom cyklandet (tidig morgon....ingen trafik....fåglarna...fälten... vallmoblommorna i motljus...fukten i luften och dofterna...) har via lånecykel visat sig vara ett livelixir, en nödvändig medicin. Själva cykeln i sig tvingar fram köp av matchande tröja, cykelbyxor, hjälm och skor. Märkligt, men så är det i (männens? - förlåt förlåt) cykelvärld. Och inte mej emot! Plötsligt glömmer jag min återhållsamhet med konsumtion och hållbarhetstänket och kan inte alls tänka mig att cykla i grön löpartröja till min vitblå cykel. Speciellt inte om strumporna är rosa.

Sjukt. Pinsamt. Men ok, jag erkänner min svaghet i karaktären.

Simglasögon och säsongskort på badet har jag också skaffat. Jodå. Såg mig själv fila på min simning hela sommaren, kanske tom lära mig crawl (det vore verkligen en utmaning med ett litet triathlon på ålderns höst).

(Att gå och simma är i sig verkligen ingen utmaning på på ålderns höst. Av alla huvuden som guppade runt i bassängen i går morse var mitt ett av de få som saknade grått hår).

Tanken med simglasögonen är att inte linserna ska fara ut, för då blir jag en famlande invalid. 

I simglasögon såg jag ut som en idiot, varken mer eller mindre, de sögs dessutom fast runt ögonen och gjorde påsarna under ögonen gigantiska i ett dygn efteråt, det var inte kul och jag vet inte om jag vill vara med om det någon mer gång! Traumatiskt. Simmandet är förresten rätt traumatiskt all over, hemskt tråkigt och enahanda. 

Ja, och sedan ett par besök hos idrottsjukgymnast (meningslöst), ett par nya skoinlägg (som är väldigt obekväma) samt ett besök hos naprapat för stötvåg (oerhört misslyckat, se tidigare blogg.)

Men bättre är det. Jag kan springa en halvmil ett par gånger i veckan. (Än så länge..) Jag har gjort några intervallförsök. Det var kul. 

Foten är inte smärtfri, å nej. Men jag kan leva med den. Den är ok. Den är bra. Den har lärt mig en massa. Tvingat mig att bromsa, stanna upp, tänka nytt, reflektera. Fått mig att hitta nya vägar!

Tvedöra...Skarnberga....Alberta...Toppeladugård....Tottarp.. och så detta svårbemästrade väginferno: Staffanstorp.

Så tänker jag där på träbryggan i juni: med Bron mot Världen vid horisonten i söder, kärnkraftverket i norr, Öresund i väster och morgonsolen i ansiktet när jag går mot öster, mot land, mot en ny dag.

2014-06-27 13:32.


Kommentarer till blogginlägget


Ja, ingen vill ju på ett sätt att det ska bli dussinet ”rapporter från skadeträsket”. Men på ett annat sätt vill vi alla att bloggarna ska bli hur många som helst. Där du skriver om hur ljuvligt det är att vara tillbaka i löparspåret, där i skogen, där bland alla dofterna, fåglarna och färgtonerna.
Tack för att du åter lät dina skrivglada fingrar dansa över tangentbordet och gav oss läsare denna underbart roande blogg.

2014-06-27



Njuter som vanligt av dina bloggar.
2014-06-28