Robert Thor

Racerapport Stockholm marathon -14

Har följt ett träningsprogram från Marathon.se sen i november -13 så denna gång var jag väl förberedd.Målsättningen var att gå under 4h och det kändes möjligt med tanke på förberedande träning.

Bussresa upp med ÖAIK, nervositet och förväntan låg i luften.Bytte om, smörjde in väl valda delar men vaselin, gruppfoto med klubben och sedan knalla iväg till starten.Regnade lite och det var skönt att ha en plastsäck som överdrag innan start.Starten gick.

Rullade på i tänkt tempo. Trångt i början.Pinknödig, fan va onödigt. Missade att ta en sista nervöspinka innan start.Tänkte att det skulle gå över men det blev tvärtom mer och till slut så gjorde det ont.Stannade vid södramälarstrand och det kändes som jag stod i flera minuter. Skönt!

Kilometerna rullade på och jag höll det tänkta tempot och ½ maran gick på 1:59. Helt enligt plan.

Nu väntade Djurgården, där jag totalt kraschade förra året.Kände mig stark, kom till backen som jag började gå i förra året och tuffade på uppför.Hela djurgården var en seger. Lätta ben och lätt i sinnet.Tänker att jag håller den planerade farten fram till Västerbron för att sen öka sista milen.Springer ikapp ett par bekanta ben, Paula som var med på Mallis förra året. Vi växlade några ord men hon var riktigt sliten och släppte direkt.

Hade med mig egna gel i ryggfickorna och tog dom rätt så tätt tillsammans med vatten. Magen verkar tåla hur mycket som helst men denna gång så tog det emot på slutet. Gelen stod upp i halsen.

”Knicken” vid Västerbron var första gången jag fick gå några steg, väl uppe på bron så sprang jag igen.

Nu stumnade jag totalt!

Istället för att öka tempot sista milen så blev det en fråga om överlevnad.Vaderna småkrampade och ljumskarna likaså.

Tiden rann iväg och sub4 var inte längre aktuellt.

Behöll modet uppe och stapplade fram så gott det gick.Började gå vid vätskekontrollerna men hade inga problem att börja springa igen.

Plötsligt hugger det till i höger ljumske, förflyttar tyngdpunkten till vänster ben varav vänster vad börjar krampa.Skriker ut en ramsa svordomar om att det ska vara så jä..a svårt att hålla ihop hela sträckan. Det kändes lite som torrets syndrom, det bara kom en massa fula ord ur munnen :)

Stannade och stretchade, sprang, krampa, stretcha, osv...

Sista 12k tog 1h24 :(

Äntligen såg jag Stockholm stadium.

En sista stretch precis innan stadium så att det förhoppningsvis går att springa sista 400m utan kramp.

Målgång! Skönt!

Nöjd och besviken.

Nöjd med att kortat tiden med 29min jämfört med förra året.

Besviken på att jag inte höll ihop hela sträckan, det kändes ju så otroligt bra fram till 32k.

Funderingar, skulle krampen undvikas ifall jag hade sprungit något långsammare? Eller hade den kommit ändå?

Helt klart så har den strukturerade träningen via träningsprogramet gett resultat.

Bussresa hem med obligatoriskt matstopp, ur bussen kommer ”the living dead” stapplande på stela ben.

2014-06-01 10:32.


Kommentarer till blogginlägget