Anna Karin D

Skadeträsket, the never (?) ending story

Min hälsporre som retirerat på ett trevligt sätt den senaste månaden har plötsligt vaknat, utsövd och pigg.

Min hälsporre, som sovit snällt väldigt länge, är oberäknelig som en 3-åring i trotsålden. Som en tonåring hos vilken lagomläget inte finns. Eller varför inte som en...ähum....livserfaren kvinna i min egen ålder?

Nej nej det där stämmer inte . Kvinnor i min egen ålder är INTE oberäkneliga, det är bara omgivningen som är begränsad. Som saknar tankedjup och mental insiktsfullhet och....och....

Men det där hör ju inte alls hit, varför snöar jag in på det nu?

Åter till hälen.

Jag har cyklat, rehabat med trista rehabövningar, jag har styrketränat och jag har varit SÅ flitig och hållit mig till min plan, jag har inte sprungit. 

Mer än 700 meter i förra veckan. Ingenting har gjort ont, ingenting har känts, ingen smärta alls alltså, inte ens under provokation. Då tror man kanske kanske att man börjar kunna känna en viss segervittring?

DÅ vaknar sporren till liv helt utan anledning en morgon och PANG haltar man runt i lägenheten igen, provar skor, inga funkar, smärta vid varje steg.

Varför frågar man sig? De 700 metrarna sprang man för snart en vecka sedan, knappast kan man skylla på det. Cyklat har jag gjort hela tiden utan problem.....och jobbat, jo det också.

Gillar inte hälen Mikael Wiehe?

Nu tänker jag dock positivt som den...äähum...livserfarna äldre tonåring jag är. Hälen gör mitt liv spännande! Den överraskar, ingenting är förutsägbart! Jag får prova roliga leksaker, som svindyra racercyklar. Jag upptäcker gödselosande skånska hålor som jag inte visste fanns.

Jag får jättefina muskler (host host) av allt gymmande. Och minsann tror jag inte att vi ska börja simträna också! 

Min häl och jag. 

2014-06-01 08:36.


Kommentarer till blogginlägget


Kul läsning. Men högst märklig återkomst av det onda.
Jag utesluter dock Wiehe. Han är ingen ond människa.
2014-06-01



Förstår inte hur Mikael Wiehe kom in i bilden men å andra sidan förstår jag inte hälar eller människor i allmänhet heller. Men skador är trista fast det är inte bloggar av Anna D :-)
2014-06-01



Men jag tycker inte att detta är det minsta roligt att läsa! Skador och onda fötter är ett otyg!
2014-06-01



Jo, det enda jag gjorde igår som avvek från mina normala lördagsaktiviteter var att lyssna på en alldeles utmärkt spelning med M Wiehe. I Malmö.
Beträffande hälen så är jag inte så himla nedslagen. Det är som det är och jag mår fint. Har många träskrapporter kvar att skriva!
2014-06-01



Okey, är du inte nedslagen ska jag inte vara nedslagen! (annat än för min egen fot, förstås)
2014-06-01



Då måste jag fråga E (en av sambons farbröder) om han var där. Han har kompat Wiehe ett antal gånger :-)
Jag hoppas att hälen vaknade till bara för att testa din uthållighet, och att den lägger sig igen i en minst hundraårig sömn när den märker att du är minst lika envis som den.
Simträna med klubb, förresten?
2014-06-01



Helena: Nej inte med klubb! Inte cykla med klubb heller!
Wiehe ensam på scen, bara egen gitarr. Viktoriateatern.
Eva: du ska absolut inte vara bedrövad över MIN fot... :-)
2014-06-01



Dumma häl! Jag som började se fram emot att springa ihop med dig igen... Men vi kan ju cykla, eller simma. Simning är trots allt inte så tråkigt när man börjar få kläm på tekniken!
2014-06-01



Din envishes och klokhet kommer att ge resultat, var så säker! Du utvecklar andra förmågor, kul läsning med glimten i ögat;-)
2014-06-01