I mars och april sprang jag snubblande nära 300km i månaden, och planen var att maj skulle bli ungefär lika lång.
Men det var förstås innan vaden tyckte jag var ett kräk och hotade att säga upp sig som muskel.
Knappt 60km har det blivit hittills, så med lite god vilja och tur blir det åtminstone över 100km.
Å andra sidan skiter jag i det egentligen, så länge jag kan springa. Statistiken är roligt, men inte så rolig att jag är beredd att riskera något för den. På den punkten är prioriteringarna glasklara för min del.
Vaden uppför sig, men jag litar inte på den. Hur länge det ska ta innan jag törs lita på den vet jag inte, men under tiden springer jag lite saktare, lite kortare och mycket försiktigare. Jag kör min styrka och masserar, stretchar, rehabtränar och håller tummarna.
Jag har ingen som helst erfarenhet av sånt här, så jag går på känn och chansar mig fram.
