Anders Lindgren

Race Report - bergs-halvmaran Welschlauf i vackra Südsteiermark

Welschlauf, bergs-halvmara i Südsteiermark i södra Österrike på gränsen till Slovenien.

Jisses va mkt bättre det där gick än jag hade trott. 21,3 km, 590 höjdmeter på 1:37 och en 70e(!) plats av 1200 deltagare. Jomantackar. Kutade samma, sjukt kuperade, sträcka 2012 på 1:41 och var galet nöjd med det. 600 höjdmeter på en sträcka på 21,3 km är väldans mycket det.

Lidingöloppet som det ju snackas en del om har 540 höjdmeter på 30 km. Så det råder inget tvivel om att Welschlauf är kuperat. Och det går upp å ner å upp å ner å upp å ner hela tiden. Inte en enda platt del känns det som. Och brant utförs är som bekant ingen höjdare när man har mkt bagage från uppförs i benen.

Nåväl… Åter till ordningen och de inledande orden. Varför gick då fyra minuter bättre än för två år sen. Detta är ju underligt ur många perspektiv. Dels blir göbben inte yngre. Dels har jag inte förbättrat en enda löptid de senaste två, tre åren. Mycket eftersom jag tränar mindre löpning nu än 2012 då jag ännu inte börjat med triathlon och således inte behövde offra löpträning för sim och cykel.

Min tes är tvåhövdad: 1) det var alldeles über-perfekt löparväder. 14 grader och mulet jfrt med Schnitzelstekarvärme för två år sen. Och de där 15 gradernas skillnad gör riktigt mkt i fart på hyfsat långa race. 2) jag har sannolikt blivit sämre på att kuta snabbt på flackt (vilket visade sig med all (o)önskvärd tydlighet på Wien marathon ifjol där jag missade målet på ca 3:12 med över sju minuter. MEN det verkar som att jag de senaste två-tre åren (efter nåra Swiss Alpine och lite Tour de Tirol och allt va det är) faktiskt blivit rätt bra på att hantera kuperad löpning. Och då inte minst hur man bäst lägger upp det rent effektivitetsmässigt samt att kuta utförs. Klarar av att hålla krampen borta både i fram- och baksida lår utförs riktigt bra. Gjorde de sista tre km i lördags, som är lätt utförs, på 3:45-3:55/km-tempo utan att få kramp. Vilket ju inte e så dumt för å va mig och efter 18-19 km.

Detta rimmar ytterst väl med mina tankar att hålla mig ifrån vanliga, flacka lopp där man kutar livet ur sig men ändå inte når upp till fornstora(?) dagar, utan får finna sig i att befinna sig i en ständigt nedåtgående trend, och istället ägna mig än mer åt antingen triathlon eller allt mer könstiga lopp som e barockt långa eller löjligt kuperade.

Detta är utmärkt för självförtroendet i så motto att jag i triathlon alltid och för evigt kan skylla en dålig tid på att jag simmar som en dränkt myrslok och att en tävling utan drunkningsolycka är en lyckad tävling. Vad gäller de långa och kuperade sträckorna kan jag skylla ev avmattning i hastighet inte på att jag börjar bli gammal och trött utan helt enkelt på nämnda avstånd och bergighet. Kalaaas.

Loppet som sådant. Tja… Det e ju inte så mkt mer att säga än att först går det upp som faaaan i fyra km. Sen går det ner lite grann (och alldeles för brant) och sen går det upp som faaaan igen. Och en går det, som tidigare påpekats, uppåneråuppåner mest hela tiden. Och sen på slutet rejält neeeer. Och det är dessa sista neråt-km det visar sig att det har varit rutinerat att gå lite försiktigt uppförs, med tanke på att ska du kuta riktigt fort utförs med ben som gått på hört uppförs kommer krampen rätt snabbt om du inte möjligheten heter Jonas Buud.

Det som kändes allra bäst var med vilket lugn och självklarhet jag numer kutar en rejält kuperad halvmara. Såg det som ett bra kvalitetspass och smög in i startledet ganska långt fram med 10 minuter kvar utan att stressa. Var inte en enda gång det minsta trött i hjärta och lungor. Säkert inte över 160 i puls en enda gång och hade inte en tanke på att ngn av backarna skulle va särskilt jobbiga. Sprang således högst avslappnat (vilket sannolikt bidrog till att det gick snabbare än jag vågat tro). Det som var mest jobbigt var helt enkelt att tvinga sig själv att hålla farten de sista sex-sju km där det var lätt utförs. Det är ganska lätt att slappna av då och tänka att man bara ska ta hem det hela. Men när tittar på det ser jag alltså att jag snittade 4:05/km vilket ju inte e så dumt för en glad gubbe på slutet av en halv-mara-distans.

Hur som haver: summan av hela denna kuperade övning är att jag överraskade mig själv löpningsmässigt och att det känns fint att kunna konstatera att cykla å simma inte har kostat mig så mkt när det gäller löpningen utan att denna sitter rätt ok i ryggmärgen. Samt att när det handlar om så pass kuperade lopp blir en motor tränad även under simning och cykling viktig.

Nästa race är halv Iron Man 17 juni. Huvva… Det har jag nästan glömt bort i allt fokus mot hel Iron Man i juni. En halv e ju också galet långt. Och redan i maj… Fifan. Men ser fram emot inte minst cyklingen där. Senaste (och enda) gången jag gjorde en halv Iron Man (i slutet av augusti i fjol) sprang jag nästan för bra… Eller ja… Det kändes som att jag inte skulle behöva så bra ben som jag hade=hade jag gått för vekt på cykeln? Kutade då halvmaran på 1:34 efter att ha cyklat 90 km. Frågan är om jag inte hade kunnat gå på hårdare på cykeln och vunnit säg 7-8 minuter där mot att gjort avslutande löpningen på säg 1:38 (vilket också e galet bra för å va mig efter så mkt cykling).

Tja… Va vet jag…? Men den här gången tänkte jag prova att satsa lite mer på cyklingen och se om jag ändå orkar hålla upp löpningen. Den gången hade jag alltså 2:43 på 90 km cykling (snitt på ca 33 km/h) och 1:34 på löpningen. Den här gången tänkte jag se om jag kan hitta 8 minuter på cyklingen (dvs ner på 2:35 och ett snitt på 34,8 km/h) och bara tappa säg fyra minuter på löpningen pga av detta och vips ha hittat de fyra minuter jag var norr om den ganska så magiska 5-timmars-gränsen.

Fullt medveten om att detta även mkt beror på de yttre omständigheterna just på tävlingsdagen. Blåser det? Är vägarna hala av regn? Är det 28 grader varmt på löpningen? Hur kuperat är det? Men det e alltid kul att nörda ner sig lite i sånt här :)

2014-05-12 00:00.


Kommentarer till blogginlägget