Anna Karin D

Tredje kapitlet: Från skadeträsket

Skadeträsket är aningen mindre träsklikt just idag. Just idag finns där små öar av sommaräng, torra tuvor där det växer hägg och syren.

Hur det ser ut i morgon vet ingen!

Därför ska det inte blis för glad och övermodig och det ska inte hojtas "hej" och det ska inte slås sig för bröstet alls.

Vad hände nu då? I förra kapitlet rådde misär och missväxt. Träsket var fullt av illaluktande gegga och alla ansatser till kliv gjorde ont, ont, ont. Deppigheten hängde tung.

Jag skulle gå till naprapaten, jag skulle få min andra stötvågsbehandling mot min tråkiga hälsporre, min plantara fasciit. 

Jag hade infernaliskt ont, fastän det gått en vecka sedan den första. Ondare än jag någonsin haft. 

Jag mailade förtvivlade mail till min naprapat, som inte bara svarade direkt utan också visade sig vara en klok och förståndig man. Han tyckte inte att min reaktion hörde till det "normala". Han hävdade inte att jag skulle försöka ännu en gång. Han påpekade inte att jag var en hypokondriker och hade inbillade smärtor.

Han föreslog istället nålbehandling. Dry needling. Jag svarade: ja visst, vi provar! Jättebra! Kul, fint, vi ses!!! 

Men sedan började jag tänka...varför svarade jag så? Var det för att jag verkligen ville prova ännu en smärtsam behandlingsmetod med tveksam nytta? Trodde jag på den? Trodde jag blint på min naprapat? 

Eller.

Var det för att jag ville vara en lydig och duktig och snäll patient, som gör sin behandlare glad (och lite lite rikare?). För att jag inte ville vara till besvär...vara till lags..?

Kom fram till att det nog faktiskt var så.

Min magkänsla sa: NEJ!!!! INGEN får sticka i din fot! Never ever! Du har alltid varit tveksam till sådant, du är det än mer nu. 

Mailade tillbaka: "förlåt men..."

Så nu har jag alltså tagit min fot i egna händer. Det känns bra. 

Jag har en strategi. Den innebär bland annat att jag accepterar. Det är som det är nu. Jag gillar det inte, men min fot pratar med mig, den har något att säja mig. Ok, jag lyssnar. Jag finner mig. Den har säkert rätt, det är en klok och fin fot innerst inne, den vill mig väl. Den ska inte amputeras. Den säjer att jag ska lugna mig. Se mig om. Livet innehåller mer än löpning och tävlingar (som dessutom stressade mig för mycket). Det finns annat som kan testas, andra spännande gränser att överskrida, stup att kasta sig ut för och nya skojiga träd att klättra upp till toppen på. 

Racercykeln till exempel - en vänskap att odla. Simning!? Tja varför inte?

Nya kuliga prylar att skaffa! Nya vägar, nya vatten!

Dessutom kör jagen egenkomponerad rehab innehållande det ena och det andra men väl underbyggt (jag har lyssnat på foten), den tror jag på. 

(Och en kort kur naproxen, det var absolut nödvändigt, foten var en värkande öm och ond inflammerad härd, omöjligt att gå, omöjligt att bara vara, omöjlig att stå ut med. Hela jag blev en ond inflammerad härd! Migrän och ledvärk...

Det har hjälpt. Kanske är det därför träsket innehåller de där vackra försommarblommorna just nu, de kanske vissnar och dör när jag slutar med detta preparat - men jag njuter ändå.)

2014-05-04 14:33.


Kommentarer till blogginlägget


Vad skönt att det verkar finnas strimmor av hopp och ljus i det som ett tag verkade vara ett kompakt mörker.
2014-05-04



Jag tror att mina "Gnälla-på-lopp-träsket" och "Ha-Ågren-inför-lopp-träsket" inte egentligen är några träsk. I alla fall inga bottenlösa träsk och på sin höjd bara lite småirriterande.
2014-05-04



Jag tror det är nyttigt att hamna i träsk ibland! Dels lär man sig hantera gyttjan och smutsen, dels lär man sig tänka i nya banor för att ta sig ur dem. Och så är de så oumbärliga som kontrast mot den fasta fina marken.
2014-05-04



Dom där nålarna hade ingen fått sätta i min fot heller.
Jag är varken orakel eller siare men visst växer hägg och syren även "imorgon". Övertygad om!
2014-05-04