G-man Edenro

ASICS GREATER MANCHESTER MARATHON

Här kommer en race rapport från söndagens maratonäventyr i Manchester. Den kommer nog att bli ganska lång eftersom jag vill få ner så mycket som möjligt av mina tankar och känslor, för framtida referens. Håll tillgodo!

Inför höstmaran i München förra året bestämde jag mig för att på riktigt ge maraton en chans, ge mig själv en ärlig chans att prestera. Istället för att börja om varje höst och träna 10-12v riktat mot en höstmara, skulle jag istället bygga på den grund jag lagt till höstloppet, för att prestera till våren, eller nästa höst. Helt enkelt lägga ner det jobbet som behövs för att bli en ”riktig” maratonlöpare. Gjorde en nystart och testade helt nytt upplägg. Köpte Marius Bakkens 100-dagars plan och följde den inför Münchenmaran. Det som tilltalade mig var att det var väldigt mycket mängd, men i låg fart. Jag avverkade hundratals kilometer i 5’20-5’30/km. Såg det här som ett program att lägga grunden för fortsättningen. Maran avverkades på 2:53:55 efter mycket bihåleproblem under sista delen av träningsfasen.

Efter München valde jag att investera 400kr i ett program från Jack Daniels run S.M.A.R.T upplägg. Delvis för att få variation och för att testa nytt. Den största orsaken till att jag ville köpa ett program var byggt på egna erfarenheter. Jag förstår alla komponenter i träningen och jag kan göra egna program. Problemet för mig har varit att jag tränar för hårt. När man kommer i form vill man mer och ökar fart och intensitet. Inte bra eftersom det leder till att man presterar sämre än vad man egentligen har kapacitet för. Med ett genomtänkt program, byggt på Vdot systemet försäkrade jag mig om att jag höll mig på rätt sida om överträningsgränsen, höll mig relativt sjukdomsfri och gradvis byggde upp mig mot mitt drömmål.

Arton veckor senare hade jag avverkat programmet, snittat 75-80k/v under 18v med toppar på ca 100-110km. Tröskelpass som dag ett bokstavligen skrämt skiten ur mig var inte så jobbiga när jag väl kom dit och hade följt den uppsatta progressionen. Under dessa 18v hade jag 1,5v som blev lite vingklippta pga av konferensresa till USA, samt en förkylning. I övrigt hade allt gått riktigt bra. För första gången hade jag med mig farten, även efter jag var färdig med all maratonträning.

Anlände till Manchester på lördag förmiddag. Min kära fru, Anne skulle också springa loppet, som ett led i uppladdningen för ultravasan. Eftersom hon jobbar mycket i England, åkte hon iväg redan på fredagen. Jag äntrar brittiska ön med en bra känsla. Lugn och harmonisk med vetskap om att jag är i bra form, men också ödmjuk inför uppgiften. Man skall aldrig ta något för givet inför ett maratonlopp. Många saker kan hända. Och det höll på att ta slut redan innan det börjat, på lördagen när jag anlände med tåget till Manchester Picadilly från flygplatsen. Den sköna känslan byttes mot en adrenalinchock som gjorde att jag skakade i nästan en timme efter händelsen. När jag går av tåget, som förövrigt skulle vidare till Newcastle, och går på perrongen har jag en skum känsla i kroppen. Något är fel. Fortsätter att gå 100m till men känslan ger inte med sig. Då slås jag av en insikt och på en mikrosekund får jag ett adrenalinpåslag utan dess like! Vänder mitt i steget och rusar tillbaks på perrongen, som nu är tom på folk eftersom tåget snart skall gå. Kommer fram till ungefär den vagnen jag satt i, sticker in huvudet, men nej. Fortsätter sprinta förbi någon vagn till, sedan rusar jag in på tåget, kastar mig fram och rycker ner min svarta väska från hatthyllan. Rusar av tåget, går 50m och sedan sätter jag mig ner och skakar okontrollerat. En konduktör kommer fram och frågar om jag är okey. Jag nickar tacksamt på huvudet och går för att möta Anne. Bannar mig själv för min dumhet och bestämmer mig för att släppa det. Jag har min väska, allt är bra. Fokuserar på det som komma skall, inte på att du är dum i huvudet och inte kommer ihåg väskan med all packning.

Lördagen spenderas med att softa och vi besöker en närliggande outlet. I denna fanns det en Cadburys chockladoutlet! Lycka! Köpte flera kilo choklad som vi mumsade på. Kände mig fortfarande lugn och trygg och såg verkligen fram emot att få springa.

Det visade sig att jag hade gjort en fullträff i hotellbokningen. Hotellet låg 200m promenad från startfållan. Ganska spartanskt, men med skön flowerpowerkänsla i en gammal lagerbyggnad. Vi hämtar våra nummerlappar och allt är frid och fröjd. Känner mig lite orolig för vinden. Det blåser 6-8m/s. Anne säger åt mig att sluta fokusera på sånt trams eftersom man inte kan göra nåt åt sådana saker. ”Imorgon är vädret som det är och du springer som fan, du klarar det”. Bestämmer mig för att vara kyligt taktiskt imorgon. Första 20k går söderut, i motvind. Sedan gör man en loop och springer i nordlig riktning, i medvind. Fokus blir att springa bakom någon tills halvan är passerad. Bra så.

Äter en bautamiddag eftersom jag inte kommer vara intresserad av att äta frukost innan loppet, som startar 09:00. Vi går och lägger oss tidigt och jag somnar som ett litet barn kl. 22:00. Klockan 06:00 går reveljen och det är dags att gå upp. Maratondagen är här. Racetajm!

Börjar med att äta en banan och dricka kaffe. Vi går ut vid 08:20, promenerar till starten, men inser att det inte är någon brådska. Går tillbaks till hotellet och väntar lite till. 08:45 går vi till startfållorna igen och önskar varandra lycka till innan vi skiljs åt och jag tar plats i startgrupp A. Står i startfållan och känner mig superladdad och pepp inför att springa. Jag vet att jag är i god form och om jag inte gör något dumdristigt så kommer jag leverera. Då känner jag mig trygg eftersom jag är ganska bra på att veta min förmåga och jag underskattar aldrig maratondistansen (det slutade jag med efter andra gången jag sprang, 2005). Har en inre dialog med mig själv. Går igenom styrkor. Springer jämnt –check. Aldrig kramp –check. Inga skador –check. Får inga muskelproblem –check. Rejsplan –check. Var beredd på brytpunkten och tvinga dig att hålla farten direkt –check. Den där är lite skum. Ni som springer vet vad jag menar. Där ungefär vid 22-25k. När det känns som man ligger i samma fart som tidigare, tills man inser att man inte gör det. När uthållighetsfibrerna tagit slut och kroppen börjar använda de förhatliga snabba fibrerna som är patetiska sillmjölkar i jämförelse med sina storebröder.

”Five minutes to start” ropar speakern. “We have a record of 8000 registered runners today, good luck to you all”. Yes! Nu gör vi det här.

Känns lite stort att det är Mr Ron Hill himself som pangar pistolen. Hurra, äntligen på väg. Det är inte trångt och jag kommer iväg bra. Det är det jag gillar med dessa lopp som är lite halvstora, upp till ca 10000 löpare. Inget bök och stök. Jag hittar en bra rytm och försöker flyta. Sneglar lite på klockan, som visar 3’53-fart ungefär. Bra. Inga 3’40-öppningar, det är förkastligt. Flyter med och tänker på planen. Innan 7:e kilometern skall jag hitta en klunga inför motvindslöpningen på ca 15km. Efter ca 500m löpning frågar Mr Blue mig om vad jag har för plan. Svarar att jag siktar på att göra under 2.50 och i drömscenario gör jag även 2:48:47. Tänker passera halva på 1.24-1.24.30. Han säger att han hade tänkt passera halva på 1.25, med ett pers på 2.52. Han undrar om vi skall försöka hjälpas åt. Visst. Vill du anpassa dig till mig så varsågod. Det skulle senare visa sig att det var en mycket bra löpare att springa med.

Efter 1km löpning hör jag ett ”bonk” och killen bakom mig hojtar ”you lost your gel”. Ämen, vad faaan också! Fattar ett snabbt beslut. Stannar, springer tillbaks 50m, plockar upp den och springer vidare. Med lite för mycket adrenalin i kroppen är jag ikapp Mr Blue på några hundra meter. Okey. Lugna ner dig nu och hitta flytet intalar jag mig. Jag och Mr blue kör på i ca 3’55-fart. Hamnar ganska naturligt där. Bannar mig själv lite och sänker farten så jag stabiliserar mig på 3’58-4’01 fart. Efter 3-4km är vi lite i ingenmansland och ca 50m framför har vi en klunga på 10 pers, varav en lång kille springer i knallorange linne. Tänker att den där Mr orange är bra att komma i fatt och den där klungan skall vi ligga i innan 7km passerats. Vi jobbar oss i fatt och vid 6km är vi alla 12 ihop. Snackar lite med Mr blue och säger till honom att sluta tramsrycka hela tiden och spara energi. Han tackar för påpekandet och lägger sig bakom mig. Mr orange springer brevid mig och frågar vad jag siktar på. 2.50. Du då? Vet inte, min första mara, men sub 3 hade jag tänkt. Har tränat bra. Tjena… Skänker honom en sympatisk tanke då jag inser att han kommer få det jobbigt. Jag hade fel. Engelska löpare är väldigt olika svenska. Medans många svenska löpare ägnar sig åt alla genvägar som finns och slutligen kommer fram till, att rent teoretiskt borde dom springa sub 3 genom att ställa ut skorna, så är engelska löpare mer i kontakt med verkligheten. Säger man att man tränat bra och tror sig klara sub 3, så ligger det något i det.

Våran grupp spricker upp lite och består nu av mig, Mr blue, Mr orange, och BP-killen (han har ett brommapöjkslinne). Vi kom ikapp BP-killen och jag lade mig bakom honom. Mr Blue undrar lite, jag säger till honom att inte ta vind, utan utnyttja BP-killen nån km. Dom andra har vi lämnat bakom oss. Det blåser en del och kilometrarna varierar lite mellan 3’53-4’02 beroende på kastvindarnas förskaffning. Vi kommer ifatt 2 personer och lägger oss bakom dem. Den ene är bajare, helt klart. Det ser man på linnet. Den andra är Mr yellowelsh. Det står något obegripligt på walesiska på ryggen och jag spenderar säkert 5min med att försöka uttala det, innan jag ger upp. Undrar varför Mr yellowelsh och bajaren är så dumma och springer sida vid sida istället för att turas om. Jag synar dom lite mer ingående och ser att bajaren antagligen har full koll på vad han sysslar med. Han är ca 50 år och väldigt senig. Tyst, och svarar inte när Mr orange och Mr blue frågar honom om hans plan. Vi har nu sprungit ca 9km och farten har trissats upp något. Gör en genomgång av mig själv. Inser att jag inte är mer ansträngd än vad jag skall vara och det är bättre att springa i 3’53/k i skydd än att springa själv i 4’05 och göra av med lika mycket energi. Kom igen Goran. Fram till Altrincham (20k) sen är det med/sidvind. Stanna bakom bajaren. Skit i vad Mr Blue och Mr orange gör. Så får det bli. Vi passerar 10k på 39:30 ungefär. Bra. Vi fortsätter att trumma på och jag drar inte en meter. Bajaren vill inte ha kontakt med någon, han är nöjd med att göra sitt eget lopp. Han och Mr yellowelsh ligger som en mur framför mig. Det är ungefär här jag bestämmer att jag skall strunta helt i min egen klocka och bara fokusera på att ligga bakom bajaren. Han verkar inte han något emot att ha folk i ryggen, han springer klokt och något säger mig att hans plan är 4-fart fram till 20miles, sedan kommer han att öka. Jag skall stanna bakom honom så länge jag kan, det är det enda jag skall koncentrera mig på. Min klocka piper varje km. Farten ligger stadigt runt 3’53-3’58. Lägger ingen värdering i det. Jag bara flyter med. Vid 17km kommer vi i fatt flåskvinnan som har legat i ingenmansland 50m före oss, i flera kilometer. Jag tänker att det är helt sjukt vilken hög ansträngning många damer klarar att hålla. Hon låter som man gör i ett 5km lopp. Vi plockar även upp Mr vinröd. Den här konstellationen håller i sig ett bra tag. Mr blue går upp sida vid sida med Mr yellowelsh och bajaren. Efter nån km backar han tillbaks till mig och säger att han vill lägga sig bakom eftersom det var för hårt att dra. Säger till honom att göra så och sluta tramsa, igen. Planen är att ligga här, bakom bajaren. Allt annat är dåligt. Mr orange brummar medhållande och säger att det tänker iaf han göra. Mr blue rättar in sig i ledet.

Halvan passeras på 1:23:25. Allt känns bra. Tänker att jag har en minut snabbare än planerat, men det gör inget, ansträngningen är bra och inga tendenser till svackor. Efter halvamarapassering frågar Mr orange (som aldrig sprungit maraton tidigare) vad vi andra gör för halvmaratider för att gå för sub 2.50 på maran. Mr Blue: 1:17, flåskvinnan: 1:17, bajaren: ingen kontakt, Mr vinröd: 1:18, men han lägger till ett ”I think I’m fading, my PR is 3:05”. Mr yellowelsh: hmrgrlff, vilket antagligen betyder håll käft, jag är trött. BP-killen har dragit ifrån, och ligger 50m framför oss, själv. osmart! för tidigt. Dig plockar vi snart. El G: 1:21. Mr orange blir mycket glad över detta när han hör att mitt pers är 2:51. Jag säger att min styrka är uthållighet, inte fart. Han säger att han har skött sin träning, så det skall gå bra. Efter konversationen proklamerar Mr Blue att nu gör vi det här! Nu håller vi ihop gruppen så länge det går. Det hörs lite spridda Ay! här och där. Jag bestämmer mig för att det nu är slutsnackat. Nu gäller det att koncentrera sig på sig själv och på bajarens ryggtavla. Det börjar sakta bli lite jobbigare att hålla farten, men nu tittar jag inte på klockan. All energi går åt till att koncentrera sig på bajaren. Hamnar lite i löpkoma här och vaknar upp igen vid ca 30km. Märker att Mr Blue har börjat dra ifrån. Han är 50m framför, tillsammans med flåskvinnan. Jag är helt själv med bajaren. Vänder mig om och kollar och ser att Mr orange och Mr vinröd ligger ca 100m bakom och en bit bakom dom skymtar jag BP-killen. Mr yellowelsh har försvunnit bakåt.

Inser att jag börjar bli trött. Passerar 30k skylten, sneglar på klockan och ser att jag ligger före tidsplan. Bannar mig själv över klockfixeringen och säger till mig själv att allt du skall göra är att ligga i bajarens rygg. Kom igen nu Goran, det är nu det gäller. Vad hände med den utomordentliga planen med att prata med smärtan och säga till den att ni skall jobba tillsammans? Fnittrar lite och svarar mig själv: ehh, kämpa Goran, du är fan helt psycho. Stoppar mig själv mitt i en tanke och säger till mig själv att sluta flumma iväg, nu är det viktigt. Skapa en plan. Planen är delmål. Nästa mål är 20miles, jag klarar hålla ryggen dit. Vi passerar 20miles och jag är med. Nytt mål Goran, nytt mål! Huuu, jävlar. Jag dör. Håll käft! Spring! Ahhh. Faaaan. Uuuh! Okey, 35km. Så. Fokus. Nu. Mot 35k. Biter i hårt för att klara hänga med. Precis innan 35km skylten börjar bajaren dra ifrån. Eller nä, han håller fortfarande 4-fart. Det är jag som tappar. När jag passerar 35km skylten kollar jag på klockan och försöker räkna. Tjeena… Efter några minuter har jag kommit fram till att jag går under 2.50 om jag håller ca 4:20-fart härifrån in i mål. Krigar hårt och kilometrarna blippar in på 4:10-4:11-4:11-4:10-4:12. Kääämpaaaaa!!! Herregud vad trött jag är. Kom igen, kom igen. Bit i, bit i. En mileskylt (24mi). Hur långt är det då? Aja, skit i det. Vad är planen? Såhär: hålla farten till mile 25. Gnnnrrrmmppff vad lång den var. Gaaaah! Ja, där är den. Blip. 4:14. Bra Goran, inte så illa pinkat. Hurra, där framme är Old Trafford, där är målet. När skall vi svänga? KÄMPA! Ja, ja, JAAAAA där framme svänger flåskvinnan. Men va faaan vad långt det är dit. Huu. Äntligen, svängen. Där är målet! Bara 200m kvar. Nu spurtar du G, seså. Jaaaa!!!!!! 2.48.03. TVÅFYRTIOÅTTANOLLTRE!!!

Stannar direkt efter målgång och kaskadspyr 5 gånger över hela målområdet. Tänker att äh, det gör inget, det är bara vatten. En funktionär kommer fram: ”are you okey” Jag svarar ”yes, thank you, just need to get rid of some water”. Han smilar och nu är jag färdig med spyeriet och mår som en kung! Jag gjorde det. Jag gjorde verkligen det. Aldrig ge upp Goran. Aldrig. Sån är lagen.

Letar mig in i målområdet. Träffar Mr Blue och ger honom en bamsekram. Frågar hur det gick? ”Just under 2:47, but my godness, I so regret leaving the group! I thought I would die, I should’ve stayed with you guys” Jag, bara: du är ju knäpp ju! Du sprang övergrymt! Strålar ihop med Mr orange och även Mr vinröd kommer fram. Vi klappar om varandra och enas om att det där var en riktigt bra grupp och vi hade aldrig klarat det utan varandra. Mr orange säger att han trodde sista 5km var som 21km. I första maran gör han just över 2.50. Starkt. Mr vinröd persar med 13min och kommer i mål på 2.52. Mr orange flickvän tar en gruppbild på oss. Och sedan bryter vi upp. Jag får massage och jag ligger där och njuter och är glad. Jag är inte sådär sprudlande glad som jag trodde att jag skulle vara om jag någon gång skulle klara att springa på 2.48, det är mer en djuplodande glädje. Efter några minuter identifierar jag känslan.

Stolthet.

Jag är stolt över mig själv och min prestation. Känslan är väldigt stark och känns i hela kroppen. Allt slit, alla mil, allt, allt är värt det. Aldrig ge upp. Aldrig.

Stolt.

Statistik: 2.48:03 (1:23:25/1:24:38). Total placering: 58. Placering i M40: 7

2014-04-09 14:48.


Kommentarer till blogginlägget


Grymt bra kutat och en jäkligt läsvärd racereport. Jag älskar långa race-reports från lopp som gått bra :)

2014-04-09



Grymt bra kutat och en jäkligt läsvärd racereport. Jag älskar långa race-reports från lopp som gått bra :)

2014-04-09



Härlig läsning och grymt lopp.

Tar till mig en hel del då jag är sugen på att göra en riktig mara-satsning för första gången i mitt liv nu när Triathlon och annat krams skall sättas åt sidan :)
2014-04-09



Grattis till storartad insats. Rätt in på Mackans lista!
Dessutom välskrivet och roligt att du delade med dig om träningen innan. Det finns inga genvägar till en bra maratontid!
2014-04-09



Du får berätta mer i kväll. Rapporten var för kort ;)
2014-04-09



Lät ju riktigt kul, får gratulera till en j-a bra tid också!
2014-04-09



Starkt!!!
2014-04-09



Så j-a skönt! Mycket trevlig läsning. GRATTIS Goran!
2014-04-09



För he---te G! Vi kan inte ha det så här! Nu gråter jag ju IGEN!!!
2014-04-09



En race rapport kan aldrig bli för lång. Härlig läsning!
2014-04-09



Grymt bra på alla sätt! Inspirerande!
2014-04-09



Riktigt bra G. Skoj att läsa med en lyckad träning och genomfört lopp!
2014-04-09



Rolig läsning! Grattis
2014-04-09



Vad glad jag blev när du äntligen fick till det ordentligt! Roligt att läsa berättelsen också.
2014-04-09



Tack alla! Jag är verkligen glad och stolt över min prestation.
2014-04-10



Grattis.
Vilken underbar läsning.
2014-04-10



Grattis en en gang och kul lasning med en harlig rapport. Harligt pannben att halla anda in i mal. Lycka till med fortsatt traning. Halsningar Ulf
2014-04-10



Tack skall ni ha! :-)
2014-04-10



Coach Alle tar dig till 2:40 nästa år ;)
2014-04-10



Har varit lite "off" på funbeat på sistone, men desto roligare att hoppa in o se att du persat på maran. GRYMT jobbar Goran. // Jonas
2014-05-06