Anna Karin D

Synd om mig?

I måndags morse gick min allra bästa kollega och vän hem från jobbet fastän hon knappt kommit dit. Vit i ansiktet av smärta...troligen ett diskbråck. Det gör alldeles hemskt vidrigt ont,  jag vet, för jag har testat. Men hennes är nog värre. Det innebär att vi nu är en person mindre, det innebär att vi kvarvarande får dra ett tyngre lass, stressa mer, springa mer...vara på fler ställen. 

(På mitt jobb har man alltid dåligt samvete när man är sjuk eller ledig).

Nu har jag ont i hälen, en klassisk plantar fasciit som dök upp ganska akut på ett intervallpass. Det gör inte speciellt ont när jag går, nästan inte alls faktiskt, men det funkar inte att springa.

Från en kunnig idrottsskadekunnig sjukgymnast har jag fått info: fotvila ett par veckor. Alltså total fotvila, inte ens gå.....för annars blir det långdraget. Det innebär att jag måste sjukskriva mig. Jag kan inte jobba utan att gå....

Överväger jag ens detta alternativ? 

Naturligtvis inte. Ni förstår säkert varför. Och vad skulle jag ge för orsak? Jag kan gå utan smärta. Men inte springa....visst är det synd om mig? Visst tycker ni att jag bör vara hemma då så att jag får springa igen snart, för det gillar jag? Visst kan ni övriga pressa er ännu lite till, jobba över ännu mer...

Nä. Så blir det inte. Så....om ett år eller så är jag tillbaka. Då springer jag igen! För då har inflammationen självläkt.

Och det är väl egentligen inte hela världen. Jag har inte ont. Jag är inte sjuk. Jag har definitivt inte några elaka obeskrivligt jobbiga nervsmärtor, som vid diskbråck. Och jag har ju sprungit min mara.

Kram och krya på dig, bästa finaste kollega!

2014-03-18 20:37.


Kommentarer till blogginlägget


Be back soon
2014-03-18



:-( Skulle kunna skriva mycket mer än så, men klockan är mycket och tankegången mindre stringent än önskvärt. Återkommer med mejl.
2014-03-18



Ibland hjälper det att sätta sin skada i sitt totala perspektiv.
Då blir den genast bättre.
Sympati för din kollega L.
2014-03-19