Rolf Öhlén

Hroduwulafars underbara resa genom Sverige vecka 19

Jag fortsätter framåt på den smala landsvägen som är omgiven av skog. Här lämnar jag Skåne bakom mig och färdas in i Halland som gränsar till Småland i öster, Västergötland i öster och norr medan Kattegatt tar vid i väster.

Namnet kan komma från Hovs hallar (hällar) i nordvästra Skåne väster om Båstad och skulle då betyda 'landskapet innanför hallarna'. Landskapets senaste hertig och hertiginna var Prins Bertil (1912-1997) och prinsessan Lilian (1976-2013).

Landskapet bär på fornminnen från alla tidsperioder efter istidens slut. 6 dösar och 5 gånggrifter och 49 hällkistor härrör från bondestenålder. Många lösa fynd finns från alla delar av Halland vilket visar att det försiggått mänsklig aktivitet överallt även om de flesta fynden gjorts i söder.  

 Under Bronsåldern kan det ha varit en period med goda materiella förhållanden. Det märks på de förnäma föremålen av brons och guld. Troligen ökade befolkningen.

 Det finns många bevarade fornlämningar från perioden, bland annat 752 rösen i främst den norra delen av landskapet och ett stort antal bronsåldershögar i den södra delen. Över 1100 gravhögar och rösen finns bevarade.

 I slutet av bronsåldern kan ett överutnyttjande av skogsresurserna ägt rum. I vilket fall som helst blev stora delar av Halland i likhet mer många andra landskap i det närmaste trädlöst. Möjligen var det en följd av en stor omorganisation av boskapsskötseln i en tid när det fanns stor efterfrågan på guld och brons hos lokala hövdingar och stormannafamiljer.

All import av brons och guld till södra Skandinavien upphörde i slutet av bronsåldern och i början av järnåldern. Det innebar att hantverkarna inte längre kunde tillverka föremål av brons i samma omfattning som tidigare. Sålunda slutade bronsåldern.  

 Under 400- och 500-talen byggdes storgårdar som efterhand blev större, men troligen färre. Ett exempel på en storgård från denna tiden är långhuset i Slöinge som blivit utgrävd i modern tid.

  Nya byar bildades medan gamla övergavs. Utifrån de områden som blev befolkningscentra under järnåldern skedde senare efterhand en utflyttning under medeltiden.

 Av uppgifter från en handelsman, Ottar som på 870-talet färdades mellan Skiringssal nära Oslofjorden och Hedeby på vid den nuvarande dansk-tyska gränsen, kan man dra slutsatsen att Halland då var ett danskt område och ingick i Danariket eller nuvarande Danmark.

  Under järnåldern förekom järnframställning i bland annat Hishult och Tvååker/Sibbarp (Järnmölle/Järnvirke), men i likhet med andra svenska järnframställningsplatser är de relativt små. Vid 1000-talets mitt tillhörde landskapet Danmark.

 Under medeltiden och framåt har Halland räknats som ett av Skånelandskapen, som omfattar landskapen Skåne, Blekinge, Halland och Bornholm, och i Halland användes skånelagen som landslag och landsting hölls i Getinge.

Sju halländska kungalev finns uppräknade i kung Valdemars Jordebok: Laholm, Halmstad, Faurås, Sjönevad, Vare, Grimeton och Tölö. Från 1200-talet och framåt kom Halland att bli skådeplats för ett stort antal krig mellan, i huvudsak, Sverige och Danmark.

 De många krigen kom att göra landskapet fattigt, dels då de orsakade omfattande förstörelse, dels då de medförde att invånarna inte såg det som lönt att genomföra större investeringar eftersom de ändå riskerade att bli förstörda i krigen.

  Landskapet kom att plundras tre gånger under 1200-talet, först 1256 av den norske kungen Håkon Håkonsson, senare 1277 av den svenske kungen Magnus Ladulås och slutligen 1294 av den danske kungen Erik Menved. Under det följande århundradet kom Halland att delas i två delar (med Ätran som gräns) och byta härskare ett stort antal gånger innan det åter blev danskt under Valdemar Atterdag. Det var också under denna period som Varbergs fästning anlades.

  Förvecklingarna mellan de tre nordiska länderna, ledde till att Norra Halland (da. Nørrehalland) och Södra Halland (da. Sønderhalland) var för sig bröts loss ur Danmark från 1280-talet till 1360-talet. Genom Kalmarunionen kom Halland att plötsligt ligga centralt placerat. Kungen skulle enligt unionsfördraget bli vald i Halmstad.

  Under Engelbrektsupproret 1434 kom landskapet att bli erövrat och bland annat brändes borgen i Falkenberg. Efter att fred slutits 1435 blev det åter stridigheter under första halvan av 1436 som medförde att Lagaholm erövrades av svenskarna.

  Även stridigheterna mellan svenskar och danskar i början av 1500-talet kom att påverka Halland. Det skedde bland annat 1519 då gränstrakterna skövlades av svenska soldater som hämnd för att Västergötland härjats av danska soldater. Även under grevefejden förekom strider i Halland. Från 1500-talet och fram till 1800-talet hade landskapet stora problem med flygsand, vilket främst orsakats av skogsskövling.

Under nordiska sjuårskriget och Kalmarkriget blev Halland återigen skådeplatsen för svenska-danska stridigheter, bland annat genom slaget vid Axtorna 1565.

Halland blev svenskt under trettio år, genom uppgörelsen vid freden i Brömsebro (1645) och permanent svenskt genom freden i Roskilde (1658).

 Det sista slaget på halländsk mark skedde vid slaget vid Fyllebro den 17 augusti 1676 under skånska kriget. Till en början styrdes den nya provinsen av en guvernör. 1658 utnämndes den första landshövdingen samtidigt med den första länsstyrelsen, enligt 1634 års regeringsform.

  Mellan 1658 och 1719, men med några års undantag, fanns ett eller ett par olika generalguvernement med överhöghet över de nya provinserna. 1683 infördes svensk lag. I 1719 års regeringsform avskaffades förvaltningsformen guvernement och generalguvernement i den inrikes förvaltningen och Halland blev då län i full bemärkelse.

  De fredligare förhållandena medförde att utvecklingen i landskapet kunde ta fart igen. Jordbruket effektiviserades och var i mitten av 1800-talet ett av landets mest effektiva. Samtidigt förblev landskapet i mångt och mycket väldigt provinsiellt och fattigt, särskilt de inre skogsbygderna.

 Erosion och sandhedar m.m. gjorde att även stora delar längs kusterna var oattraktiva och utflyttningen var påtaglig långt in på 1900-talet.

  Efter andra världskriget har landskapet genomgått en remarkabel förändring. Från 150 000 invånare år 1945 till över 300 000 år 2005 och från att ha varit en agrar provins till ett industrialiserat landskap.

 Framförallt är det norra Halland som haft den största utvecklingen då orter som Kungsbacka och Onsala blivit pendlingsorter till Göteborg. Hallands kuster lockar nu till sig mängder med turister på somrarna, i synnerhet Mellbystrand, Tylösand, Skrea strand samt Apelviken.

Halland har omkring 7 700 kända fornlämningar.

  Hallands regemente (I 16) sattes upp 1902 genom en flytt av Västgöta-Dals regemente från Vänersborg till Halmstad. Hallands regemente förlades i Halmstad där det var förlagt till dess nedläggning 2000. I regementets lokaler huserar idag Luftvärnsregementet. Rudolf Pettersson gjorde sin militärtjänst vid I 16 år 1916. De miljöer och personer han där lärde känna kom att ligga till grund för hela Sveriges beväring 91:an Karlsson.

  I söder avgränsas Halland av Hallandsås, i öster av det sydsvenska höglandet. I norr avgränsades det ursprungligen av Göta älv men gränsen kom att förskjutas något söderut under 1200-talet då befolkningen i Västergötland ökade. Landskapet är omkring 155 kilometer i nord-sydlig riktning och har en bredd varierande mellan 15 och 50 kilometer.

  De halländska åarna, Viskan, Ätran, Nissan och Lagan är kända. Det finns en ramsa, för att komma ihåg dessa, vi ska äta, ni ska laga, alternativt laga ni, äta vi. Den första varianten räknar upp åarna norrifrån, den andra söderifrån.

 Utöver dessa finns bland annat Fylleån, Suseån, Löftaån, Rolfsån och Kungsbackaån. Balgö är landskapets största ö och innehar en yta på omkring 250 hektar och ligger strax norr om Varberg.

  Halland ligger i utkanten av den fennoskandiska urbergsskölden. Berggrunden består i huvudsak av olika former av gnejs. Söder om Viskan dominerar röd till rödgrå gnejs. Norr om Viskan, samt i delar av inlandet dominerar grå, ofta åderrik, gnejs. Spritt över landskapet finns förekomster av metabasiter, främst amfibolit. Under krita skedde tre översvämningar, men med undantag för ett område vid Laholmsbukten finns det inga större förekomster av krita.

  Nära Varberg finns charnockiten, som är Hallands landskapssten. Den finns även i mindre omfattning på ett dussintal platser i resten av landskapet. Vid Derome har brytning av kvarts och röd kalifältspat skett ur den pegmatit som finns där. Vid den norra gränsen mot Västergötland och i Varbergstrakten finns diabasgångar.

Högsta kustlinjen är i norra Halland ungefär 90-100 meter över havet, medan den i sydligaste Halland är på ungefär 55 meter över havet. Den ligger i allmänhet 10-20 kilometer från kusten. Norr om Varberg dominerar kalt berg och leror. I de inre delarna förekommer där också många mindre torvmarker. Söder därom domineras kusten av sandslätter av sand och grovmo, medan morän domineras i inlandet tillsammans med isälvsavlagringar och sediment längs ådalar och dräneringsstråk. Det finns även relativt mycket myrar i inlandet.

Under den senaste nedisning blev Halland istäckt för omkring 70-60 000 år sedan. Istäcket kom då från nordväst. Därefter dröjde det till för omkring 13 500 år sedan innan Halland åter blev isfritt, isen drog sig då tillbaka i nordöstlig riktning.

  Halland har på grund av sitt kustläge ett för Sverige milt klimat, framförallt vintertid. Läget vid Sydsvenska höglandet gör att nederbörden är hög. Klimatet uppvisar små skillnader i nord-sydlig riktning, men däremot relativt stora skillnader i öst-västlig riktning, beroende på variationen i höjd över havet, vilket ökar med avståndet till det. Nederbörden är ganska jämnt fördelad över året, något lägre under våren och högre på hösten.

  Halland kan med avseende på flora och fauna delas in i tre regioner, med varierande avstånd från kusten: kustslätten, övergångsbygden och skogsbygden. Området upp till Värötrakten och närmast kusten, tillhör kustslätten. Det är till stor del uppodlat och har en hög befolkningstäthet. Dess övriga yta har en stor artrikedom. Jorden är främst sandiga/moiga och leriga sedimentjordar.

  Övergångsbygden består till ungefär lika delar av odlad mark och skog. Här finns även de mesta av landskapets lövskogar. Bygden omfattar Hallandsåsens nordslutning, en remsa mellan kustslätten och skogsbygden upp till värötrakten samt större delen av området norrutöver.

  Skogsbygden omfattar de östligaste delarna av landskapet. Den domineras av barrskog. I de sydliggare och mellersta delarna finns många myrar. Jordmånen är relativt näringsfattig. Omkring 60 procent av Hallands yta är skog, där granen dominerar. Tidigare fanns betydande ljunghedar, samtidigt som mängden skog var mindre. Fram till 1800-talet var sandflykt ett relativt stort problem.

 Göstorpshult Skogen öppnar sig. Ängar och åkrar breder ut sig. Strax efter avtagsvägen till Långalt sluter sig skogen igen. Så öppnar den sig och jag passerar en hästgård.

 Vid Hishult kommer jag ut på Knäredsvägen. Den är inte mycket bredare än den jag lämnar bakom mig. Jag besöker Konsthallen Hishult med skulpturpark innan jag fortsätter. 

Vägen är flack, omgiven av blandskog. På höger sida passerar jag Gårdsjön som utgör en  del av Lagans huvudavrinningsområde. Passande nog ligger det en gård där.

2014-03-07 21:02.


Kommentarer till blogginlägget