Rolf Öhlén

I fäders spår för framtids plågor

Starten i Oxberg i år framflyttad till kl 9.

Kom dit ca 8:15. Funderade på att följa med bussen tillbaks till Mora, något som väckte muntration bland mina medpassagerare längst bak i bussen.

När jag väl krånglat in ytterjackan i skidfodralet kom jag på att jag hade "klädpåsen" i jackfickan. Då jag fått allt på plats i påse och väska lämnade jag in den till lastbilen och gick till startfållan.

 Ännu en nymodighet: istället för att ställa mig längst bak till höger - snigelspåret - ställde jag mig längst bak till vänster. Eftersom insläppet är där jag brukar stå trängs och kliver folk över mina skidor. Denna startposition är bra mycket bättre.

Det föll snö. Blöt snö. Vallarådet är violett fästvalla.Jag har grundat med grön och ytterst blå. Enligt sekretariatet kommer det att gå många pistmaskiner som fräser upp spåren under loppets gång. Jag såg ca sex stycken, en som fräste upp höger spår, annars var det de två vänstra som de drog om.

 Men så långt har vi inte kommit än. Starten gick fast linan längst till vänster stannade upp så de som startade där måste böja sig för att komma under. Själv skidade jag över till högra spåret och körde sakta framåt. Jag stannade och väntade för att de framförvarande skulle hinna undan.

 Det gick rätt bra. Som vanligt hann nästa startgrupp upp mig strax innan kontrollen i Oxberg  Många hade problem med snö under skidorna. Mitt problem var att jag inte såg de förunderliga vyerna för snöfallet.

 Jag var glad om jag tog mig till Hökberg. Innan Stadiums vätskekontroll vid Gopshus hejade några karlar på mig. Jag stannade till och sade "Hellre lyss till den stav som brast än aldrig valIa en skida". De skrattade.

 Utförslöpan strax efter där jag brukar ha problem tog jag mig faktiskt enkelt ner. Men det gick inte lika lätt att glida nerför flacka partier som det brukar göra. Vissa partier var väldigt isiga. Ryggen värkte, benen, särskilt det vänstra, gjorde sig påmint ibland.

Spåren försvann efter hand. Skidorna spretade åt alla håll.Jag tog det lugnt. Hade jag 1 mil i benen innan detta lopp? Däremot hade jag tränat på gym. Det var inte lika mycket folk som körde om som det brukade vara. Vissa stannade mitt i spåret för att skrapa av snö under skidan.

I Hökberg vilade jag och fyllde jag på med bullar och blåbärssoppa. Medan jag stod still fastnade det snö under skidorna. Jagförsökte dra skidan fram och tillbaks men snön lossnade inte. Jag fick stanna och ta av mig laggarna för att dra av snön.

 Jag fortsatte. I en utförsbacke bromsade jag och försökte hålla till höger. En kille bakom säger åt mig att hålla vänster. Jag ropade bakåt att långsam trafik ska hålla till höger och en annan snett bakom sade att jag hade helt rätt.

 I Volkwagens depå fyllde jag på med två chokladbollar och en apelsinklyfta som sköljdes ner med vatten. Orkade jag ta mig till Eldris? Jodå, till sist kom jag fram. Skulle jag bryta? Jag övervägde det allvarligt men grabben och frun väntade förhoppningsfullt vid målet. Bullar, blåbärssoppa och toa besök där jag fick vila benen gjorde att jag mot bättre vetande fortsatte.

Nedförsbacken efter Eldris var isig på krönet och sedan rodelbana. Jag försökte bromsa nerför men skidorna slant och for så farten ökade, skidorna skar och jag gjorde en praktvurpa. Jag tappade luften och slog mig rejält. Jag ligger och ropar "aj aj aj" så en vänlig själ vände och kom tillbaks. Jag orkade inte resa mig utan lade mig som jag fallit. Jag klarade inte ens av att dra mig längre åt höger.

 Några efterföljande tar av sig skidorna och ropar efter sjukvårdare. En flicka som passerade frågade jag om brutit något. "Bara min självkänsla svarade jag. Jag lyckades kravla mig längre åt höger där jag kunde ligga och pusta ut. En vän som startade i andra ledet kommer i kapp och frågade hur det var. En sjukvårdare kom springande precis som jag hämtade mig och kunde ta mig upp för att fortsätta.

 Nu kändes det tungt Inga spår, några skejtade uppför så det var hårt och isigt i mitten och bredvid var det sänkor så skidorna fick dåligt fäste. Vid nästa större utförslöpa tog jag till skam och sägandes av mig skidorna och gick ner. Det gjorde jag flera gånger till, bland annat den vid övergången innan åkarna kommer in på upploppet. Inga spår och folk som trängde sig, jag tog det säkra före det osäkra.

 Måhända kanske några tänker illa därom som jag brukade göra men eftersom jag inte har stålkantade skidor och de lilla spår som fanns gick åt olika håll travade jag på. Vid sista stigningen innan målgång hörde jag att speakern efterlyste snygga målgester. När jag gled in under målportalen på rekordtid - sämsta tiden någonsin - sträcktejag händerna i luften och vrålade "ja" för så kändes det, något somspeakern kommenterade i stil med "det segervrålet kom från Rolf Öhlén, Skorpeds sportklubb."

 Dåligt förberedd vad gäller skidåkning och kondition, obefintliga spår där skidorna for åt alla håll, en praktvurpa - i år var det en bragd att ta sig i mål. Under åtskilliga tillfällen under loppet tänkte jag "aldrig mer"! I omklädningen tänkte jag "nästa år!". Boende bokat.

 Det är alltid som en del av en själv som blir kvar i skidspåret mellan Oxberg och Mora.

I det här fallet ett par skidhandskar. Visserligen gamla och slitna men man ska inte skräpa ner i naturen. Med andra ord; inte bara en utan bägge handskarna är kastade.

2014-02-21 21:12.


Kommentarer till blogginlägget


Ja, i år var det tufft. Ramlade också och hade mycket snö under skidorna. Men i mål kom jag, känns som en bedrift detta år.
2014-02-21



Grattis och tack för en spännande rapport! Jag har blandade känslor inför Öppet spår på söndag kan jag säga...
2014-02-21



Trevlig läsning som alltid och mycket bra kämpat. Snyggt att du tog dig i mål. :-) Hur känns det efter vurpan?
2014-02-21



Skidor är så. Yttre omständigheter påverkar så mycket. Rodebanor till skidspår är inge kul. Du reste dig och kom igen! Trotts att du nog var väldigt trött. Du är helt enkelt en kämpe :-)

2014-02-22