Caroline Hammaräng

Get your shit together

Jag tror det började med att jag aldrig kom igång igen efter julförkylningen. Hade jag väntat så länge kunde jag vänta lite till. Varför göra idag det som kan skjutas upp till imorgon? Minsta motståndets väg.

Ju mindre jag gjorde desto mindre sa hjärnan till mig att jag orkade göra.

Meningslösheten smög sig på. Och tog över.

Det enda som egentligen funkade var jobbet, vilket ju kändes lite märkligt. Jag har uppenbarligen svårt med att få alla bitar i livspusslet att passa ihop samtidigt.

Kompenserade med mindre mat. Till slut åt jag inte alls efter klockan 14 på dagarna. Ständig yrsel. Numera bara nära jag reser mig upp. Men väldigt obehagligt.

Fick förra fredagen veta att den kollega som jag älskar mest av alla på jobb ska sluta. Flytta.

Gick och la mig tidigt på fredagen. Blev i sängen på lördagen. Utom en stund i soffan när jag åt upp julklappschokladen. Dagens enda föda.

På söndagen låg jag i sängen och fick i telefonluren återigen höra orden. ”Jag orkar inte mer”. Nej. Nej. Inte igen. Finns det ingen som kan leva med mig?????

Ska erkänna att tanken hemsökt mig men den slogs bort lika snabbt. Nej, inte han. Han är så tålmodig. Det ska väl inte kunna hända. Jo. Det kunde det.

En chans till. ”Det är klart att du ska få en chans till.” Prata, prata. Vara extremt tydlig med tankarna och känslorna. Försöka. Igen och igen.

Varit hemma en vecka och försökt hitta mig själv.
Till duschen en dag. Till affären nästa. Dammsugning den tredje. (Intill förnedring ansträngande.) Och så vidare. Patetiskt att känna stolthet över något sådant. Samtidigt hade det varit bra om jag kunnat uppleva någon sorts tillfredsställelse i det, för var ska jag annars börja?

Kroppen vet inte hur den ska bära sig åt vid rörelse längre. Det känns inte som när man varit sjuk och sängliggande länge. Då är det något ”naturligt” som kroppen själv rett upp och läkt ut. Detta har jag tvingat på min kropp, tryckt ner den i det och pressat så långt ner jag har förmått. Självskadebeteende på hög nivå.

Hur dåligt ni än måg, gör inte som jag. Lova det.

Varmt tack till alla ni som skrivit till mig, ni vet själva vilka ni är.

Lång väg tillbaka.
2014-01-25 19:25.


Kommentarer till blogginlägget


Kram
2014-01-26



Tack Jonisen.
2014-01-26



Stor styrkekram till dig. Tänker på dig
2014-01-27



Tack vännen.
2014-01-27