Anna Karin D

En kul grej

Idén verkade absolut lagom tokig och galen för att kännas rätt. Som en guldkant på en trist fredagskväll i januari, istället för den nedsuttna soffan, det trötta oengagerade gloendet på PåSpåret/Skavlan, den halvdöda känslan av fysisk och mental härdsmälta efter ännu en vecka på jobbet. Efter ännu en vecka i livet.

Per kom med idén: sextio meter! DM. VETERAN-DM. Som går av stapeln just en fredagskväll i januari vartenda år, i IFK-hallen vid Bollhuset. Brukar vara ett gäng sprintspecialister där, folk som bevarat spänst och explosivitet genom åren och med ett tillskott av nya talanger som upptäckt sin snabbhet på senare år. En handfull människor. Inte mer.

Per skulle vara med - med ett risigt knä går det inte att satsa på alltför långa sträckor. Sextio meter är inte så långt, knät skulle hålla.
Per brydde sig inte så mycket om hur snabbt det skulle gå, han såg det som en kul grej. En upplevelse!
En kul grej! Shoot! Yess! Jag kände mig absolut upplagd för kul grej även jag så jag anmälde mig via en högst skeptisk coach för någon vecka sedan.
Kanske ska man inte göra just den här typen av kuliga grejer när man är en seriös löpare? En seriös löpare som just nu försöker träna till ett marathon dessutom.
(Nu är ju det där marathonet också "en kul grej" i och för sig. Hade jag tänkt. Ljusår från blodigt allvar.)

Sedan kom jag på det där med klubbrekord.
Det ser inte ut som om någon gammal dam i min ålder
(min nya åldersklass. En nära-döden-klass. Usch och fy. Men Majvi är ju där och hon är i högsta grad ung och levande. Men ändå. Ett steg ner på ålderstrappan. Mot... nä, nu får jag sluta! Men ni förstår min ÅNGEST, eller hur?) sprungit så väldigt kort på tid så om jag klarar hela sträckan så får jag ett klubbrekord och det känns ju finemang. Att stå inskriven i klubbens historiebok. Åtminstone ett år. Jo, det sitter gott.

Jag kan absolut stå ut med att komma sist känner jag. Jag kommer i mål. Jag hittar rätt. Jodå, det bör lyckas.

Pers på sträckan har jag - när jag var 11 år sprang vi 60 meter på skolgårdens asfaltbana på gympan. I sock-i-plast. Tror jag lyckades med strax över 9 sek. men den var kanske inte kontrollmätt?
Vid 12 års ålder började förfallet. Pubertet, inaktivitet, jordnötter och tio i topp. Och sedan, efter några år: löpning, längre och längre och längre. Inte en enda explosiv fiber i denna kropp skapas
des! Bara sega sega uthålliga. Långsamma. Tunna slanor.
Jag har noll förutsättningar för snabblöpning och just därför så....

Vi övade lite i tisdags, Per och jag. Försökte begripa oss på startblock, men blev aldrig kompis med dem. Sprang ändå hyggligt snabbt på de intervaller vi gjorde, körde en hel hoper stegringslopp i fin stil. Kändes helt ok.

Väl på plats på Bollhuset, joggande i ett allt ymnigare snöfall på en svart snötäckt IP, fina spår i nysnön, började projektet kännas aningen tveksamt. Skaderisken! Tänkte jag. Tänk om jag drar av någonting. Skulle inte förlåta mig själv då.
Inne i hallen var alla banor fulla av folk som antingen sprang eller tittade på, eller mätte tiden, eller funktionerade.

Det fanns ingen plats för några stegringar! Ingen plats att sparka igång den trögstartade maskin som är min kropp. Ingen plats att vänja leder, muskler, fästen, hjärna, hjärta....vid höghastighet.
Jag blev....lite feg.
Skulle inte förlåta mig själv om....

Och när jag ser Bertil i M65 halvvägs in i loppet rasa omkull på banan med en bristning i låret blir jag rent rädd.

Och DÄR går starten och så är det över. Jag kommer sist så in i h..... men jag går inte sönder, för jag springer oerhört försiktigt, drabbad av stora skälvan.

...och det är jag naturligtvis glad över, lättad rent av och dessutom är jag ett klubbrekord rikare.....

....men jag vet inte.
Kanske är jag inte så bra på kul grejer? Kanske är det inte bara löpning på sprintsträckor som inte är min grej här i livet, kanske är kuliga-grejer-bara-för-att-liksom inte heller min starka sida?


Kanske trivs jag inte riktigt i pajasrollen.

Kanske känns det aningen löjligt med silvermedalj. Jag var ju aldrig med i striden. Och sextio meter är för kort för att ge mig en endorfinkick.
Jag blev blåst på min belöning där, den hembakta kanelsnurran hjälpte inte fullt ut.

Nu sitter jag här ett dygn senare och tänker. Jag skäms (över min usla prestation) samtidigt som jag skäms över att jag är omogen nog att skämmas. Över en sådan här otroligt banal sak! En sån petitess, en minimal droppe i Niagara, något så erbarmligt menlöst som ett dåligt sprunget 60-meterslopp..elva sekunder av ett liv......herregud, människa! Du visste ju detta!! Det VAR ju en kul grej..
Emellanåt tänker jag att det är just sånt här som gör livet mer levande. Just sådant här som....
..tja. Jag slog ju i allafall Folke. Han är 85.

(Men inte Kerstin, 70+).

(Pinsamt.)

(Men Kerstin, 70+, är ett under av explosivitet och kraft, en kvinna att beundra.)

Ok. Snart, mycket snart kommer jag att inse att det var just -
- en mycket kul grej.

(Nu, närmare bestämt, för nu har jag kutat mina tre mil och fått den endorfinkick jag är smått beroende av och är MYCKET nöjd med mitt tilltag på fredagskvällen. Tack för dina goda idéer, Per!)
2014-01-19 14:30.


Kommentarer till blogginlägget


jag tävlade ju på 60m ifjol. Men hamnade efter två andra explosiva veteraner i starten, de är ju iväg innan man hinner blinka. 60m är svårt när man är inexplosiv.
2014-01-19



Inexplosiv! Bra ord! Klart antiexplosiv och reaktionsströg som ett tuggat tuggummi...
2014-01-19



Precis, PANG! och alla andra är iväg som skjutna ur en kanon.
2014-01-19



..och där står man kvar och lurar på om man inte skulle ta och ge sig iväg?
2014-01-19



Eller oexplosiv, det var jag i starten :-) Hela jag stod som fastvuxen i underlaget när de andra var tio meter mot målet.
Tack för att du delar med dig av dina fantastiska funderingar och känslor av olika slag. Själv är jag glad jag kom med idéen, jag ångrar ingenting, och det kändes underbart att åter få stå på en startlinje igen. Åtta månader sedan senast. :-)
Träningen i tisdags var snäppet roligare. Och då kändes 60m längre kostigt nog. Här small skottet och sedan vips var dom andra i mål. Efter ett tag kom jag också i mål :-)
2014-01-19



Kerstin är grym!
Och det är du också - som vågar, och utmanar dig själv både fysiskt och mentalt.
Fövrigt skulle jag kunna ge nästan vad som helst för en video med Coachs ansiktsuttryck när du berättade att du ville anmäla dig :-)
2014-01-19