Rolf Öhlén

Hroduwulafars underbara resa genom Sverige - Skåne

Skåne. En egen enklav klämd mellan danskar och svenskar. Bördiga slätter varvad med skogsklädda åsar och branta klippor. I Ångermanland talas det om Höga kusten med här finns Sveriges högst belägna fyr, Kullens fyr, på en klippa som stupar brant ner mot havet.

Ett speciellt framträdande drag i Skåne är dess många horstar (åsar). De följer en sydost-nordvästlig linje och utgör en gräns mellan den skandinaviska och den kontinentala plattorna. Det märks i synnerhet vid Söderåsen och i sprickdalen Skäralid.

Större delen av landskapet täcks av skog, främst i norra Skåne och i en kil söderut genom Linderödsåsen. I söder och väst samt runt Kristianstad domineras landskapet av de storskaliga slätterna. Jordbruket bedrivs här i en enorm skala på leråkrar som värderas till bland de bästa jordarna i hela världen. Istiden förde med sig många leravlagringar över hela landskapet.

Berggrunden består här till övervägande delar av kalk vilket bildat basen för en omfattande tegel- och byggnadsmaterialsindustri som skiljt sig till stora delar från övrig svensk byggnadsverksamhet. Bristen på trä i slättlandskapet gjorde att man i stor utsträckning eldade med intorkad djurspillning eller torv.

Mellan skogs- och slättbygderna ligger risbygden. Den kännetecknas av lövskogar med inspränga granplanteringar, ofta är det magrare sandjord eller rent av morän. Jordbruket är här mycket småskaligt.

Skåne ligger till större delen inom den så kallade södra lövskogsområdet, vilket innebär att gran saknas (utom där den planterats). Det vanligaste skogsträdet är istället bok. Övriga lövträd som är vanliga i skog är ek, ask, al (ofta vid vattendrag) samt alm. Av sydliga trädsorter har bl.a. kastanj (som skall skiljas från den vanliga hästkastanjen ), avenbok och valnöt sin nordgräns i Skåne. Lind och hästkastanj är vanliga i stadsparker, men det kanke mest typiska skånska trädet är pilar som tidigt beskärs och planteras i alléer längs mindre vägar.

Skåne är det svenska landskap som är i särklass mest uppodlat. Omkring 70% av landskapet är antingen odlad åker eller ängsmark. Däremot är inslagen av mindre skogsdungar stort. Samtliga fyra sädesslagen och potatis odlas liksom den för landskapet typiska rapsen, som under några veckor i maj bildar gulfärgade åkrar som sprider en tämligen behaglig söt doft. 90 % av Sveriges sockerbetor odlas i Skåne. Användandet av höstsådd är vanlig till exempel för råg och vete, varför många åkrar ligger gröna istället för svarta under januari - februari (utom vid snöfall förstås).

Sillhandel och fartygstullar gav goda inkomster vilket gjorde området intressant för skatteindrivare. Nederländerna, England och Frankrike såg helst att Skåne var svenskt så att Danmark så Öresund var delat mellan två fientliga länder vilket försvårade kontrollen av sjöfarten genom sundet.

Gamla jordbruksbygder varvas med orörd natur. Sagor, sägner och legender har fötts ur den skånska myllan. Medan skåningar sökte sig upp till norrländska skogar för att söka arbete sökte sig norrlänningar neråt för säsongsjobb på betesfälten.

Från 900-talet var Skåne en del av den danska intressesfären. Under 1300-talet var Skåne pantsatt till greve Johan i Holstein (norra Tyskland). Det var ett hårt styre som skapade missnöje. Tillsammans med ärkebiskopen i Lund kontaktade skånska stormän kungen av Sverige och Norge, Magnus Eriksson, som 1332 valdes till Skånes kung.

1360 anföll den danske kungen, Valdemar Atterdag, och återerövrade Skåne. I samband med Kalmarunionens upplösning kom Skåne att drabbas av både inre och yttre strider under lång tid framöver.

I samband med reformationen lade kungamakten beslag på den katolska kyrkans gods, bl a det lundensiska ärkebiskopsdömets och de många rika skånska klostrens gods. Kung Fredrik den II ville själv samla så många kronogods som möjligt på Själland och bytte därför gärna bort kronans gods i Skåne till adeln. År 1650 ägde därför adeln över hälften av alla gårdar i Skåne.

Från att under medeltiden ägt ganska små jordområden, så skapade godsägarna under både 1500- och 1600-talet stora odlingsområden under sina gods. Marsvinsholm och Krageholm var de största godsen. Där ägde godsherren 20 gånger större areal odlingsmark än en normal bondgård. Under den här tiden byggdes en mängd slott i Danmark, särskilt på Fyn och i Skåne.

Att skapa större odlingsområden var en trend i Europa. Befolkningen ökade i Västeuropa och man behövde därför mer brödsäd och kött. Städerna växte, arméer utrustades och alla behövde de mat. Adeln och kungamakten fick bra betalt för lantbrukets produkter.

I samband med Det Trettioåriga kriget (1618–1648) kunde Sverige 1643 angripa Med sin stora armé på kontinenten kunde Sverige angripa Danmark från söder 1643 och 1644 gå in med trupper i Skåne från norr. En av många orsaker till Sveriges anfall mot Danmark var den tredubbling av Öresundstullen som Christian IV hade genomfört på 1630-talet.

I Skåne kallas kriget Horns krig efter den svenske befälhavaren Gustaf Horn. Det pågick fram till mitten av augusti 1645, då fred slöts vid Brömsebro, som var två små broar, på vägen till Kalmar, över den bäck som var riksgräns mellan länderna och mellan Småland och Blekinge. Mellan broarna låg en holme och vid gränsstenen på den slöts freden.
En avgörande betydelse för att Danmark överlevde som oberoende stat var också att Nederländerna ställde upp på dansk sida. Man var angelägen om maktbalansen i Norden och handeln i Östersjön. Det var Frankrike och Nederländerna som 1645 dikterade fredsvillkoren i Brömsebro. Nederländerna, Frankrike och England var stora sjömakter som menade att det var bäst om de nordiska rikena var jämnstarka. Deras handelsintressen skulle inte gynnas av en alltför stor svensk dominans. Sverige gavs tullfrihet i Öresund och Danmark fick avstå Jämtland, Härjedalen, öarna Gotland och Ösel, dessutom Halland på 30 år till Sverige.

1657 befann sig Sverige i krig med Polen, Ryssland och Brandenburg. Danmark såg en möjlighet att försöka ta tillbaka Halland som hade förlorats vid freden i Brömsebro. Det slutade med en katastrof för Danmark när den svenske kungen Karl X tågade med sin armé genom Jylland och i den mycket kalla månaden februari 1658 på isen över Lilla och Stora Bält. Det blev en panikfred i Roskilde den 26 februari 1658. Danmark förlorade inte bara Skåne – samtliga landskap öster om Öresund gick förlorade.

På kort tid hade Danmark förlorat en tredjedel av sitt område och sin befolkning.

Den 29 juni 1676, landsteg danska trupper vid Råå. Kung Christian V började återerövringen av vad som tidigare förlorats. Han hade 14500 soldater på skånsk jord. Kriget 1676–79 har gått till historien som det Skånska kriget. Under det här kriget, men även tidigare, stred ”snapphanar” mot svenskarna. Stad efter stad återerövrades av Danmark. Det såg länge ut som om både Skåne och Blekinge åter skulle bli danskt. Men i Halland led den danska armén i augusti 1676 ett nederlag. Svenskarna samlade ihop förstärkningar. Den 4:e december 1676 vann svenskarna en knapp seger i det blodiga och kaotiska slaget vid Lund.

Återigen blandade sig en europeisk stormakt i den nordiska striden. Frankrike hade slutit fred med sina främsta motståndare 1678 och tvingade nu Danmark, som var en av landets fiender, till att avsluta kriget i Skåne. Ett krig som ännu inte var avgjort. Men den första tidens danska krigslycka hade vänt och det såg ut som om svenskarna var på väg att ta tillbaka landskapet.

Freden slöts först i Fontainebleu i Frankrike, och sedan i Lund 1679. Inga landavträdelser gjordes från något håll. Ingen hade vunnit på kriget, båda sidor hade förlorat. Tusentals människor hade dött, landskapet hade skövlats och stod nu inför en ny omvälvning. Nu skulle Skåne bli svenskt.

Det finns mycket mer att berätta om detta omväxlande, vackra och bördiga landskap. För den som vill veta mer om Skånes historia och ta del av spännande berättelser från landskapet rekommenderar jag www.ts.skane.se varifrån jag hämtade mycket av ovanstående material.

Källor: wikipedia och www.ts.skane.se
2013-09-30 17:47.


Kommentarer till blogginlägget