Mikael Forsström

20-milajakt, och slakt - del 3 - epilog

Höll på att glömma att publicera den här sista delen. Det var ju det där med 48-timmars som jag var anmäld till.

Efter att ha gått i mål på 24H, passerat 200 km och kommit tvåa på Riksmästerskapet så befann jag mig i Nirvana. Intressant not utgörs Nirvana av gräsmattan på Södermalms IP i Skövde i fall ni inte visste det förut.

Nåja, det blev ingen lugn stund i himmelriket. Ganska snart var Rune Larsson på mig och sa att här hade jag ett utmärkt tillfälle att nå 300 km på 48 timmar, säkert som i en liten ask - "upp på benen och rör dig framåt bara".

Jag hade vid det här laget varit vaken i 28 timmar i sträck och tröttheten kom som en slägga. De övriga 48-timmarslöparna som Jan-Erik, Japanerna, Torill, PerOla Axelsson, Niklas Grebäck och ett gäng till stretade på målmedvetet medan jag låg kvar där på gräset. Jag funderade på att testa några varv men kunde inte förmå mig till det. Jag vågade inte smita av banan utan att först checka av med Rune. Han okejade och sa, sov några timmar och kom tillbaka upp och spring. Det lät som guld i mina öron så jag kojade strax in på min dittills orörda luftmadrass i omklädningsrummet under läktaren och sov i 4 timmar.

Vaknade, tog god tid på mig och stapplade sedan ut på banan igen. Har man vilat såpass länge efter 24 timmar löpning och sedan försöker börja röra på sig så är det vansinnigt stelt men det har jag varit med om många gånger förr och det är bara att låta rundsmörjningen ta sin tid. Efter ett promenadvarv började jag springa men det gick väldigt långsamt. När jag tittar tillbaka på varvtiderna, som Peter Eriksson så förtjänstfullt tillhandahåller, så ser jag att jag som snabbast sprang i 7:15-tempo. Efter 1 timme misströstade jag och började promenera.

External image

Här är mina varvtider. Det röda strecket indikerar 24 timmar. Det blev alltså inte så många varv andra dygnet.

Jag tillhör dem som helst aldrig går. Dels tycker jag att på en löptävling ska man springa och dels tycker jag att det är urbota tråkigt att promenera. Jag vinglade runt i mer än en timme och sedan tog det stopp. Jag kollade på varvräknarmonitorn. Jag hade inte kommit längre än 14 km på 2,5 timmar. Där misströstade jag och beslutade mig för att kliva av.

Varför kan man fråga sig. Jag hade sovit, jag borde egentligen kunna springa på lite fortare, jag hade mitt PB på 48H inom behändigt räckhåll. Så här i efterhand är jag rätt säker på varför jag stoppade - jag hade ingen plan.

På alla mina ultratävlingar har jag haft en plan för hela loppet. Inte på den här. Inte den minsta lilla notering på ett papper. Hade jag haft en plan som sa "spring en timme i 6:45-tempo, vila två, upprepa fram till slutskottet" så hade jag förmodligen följt den och kommit en bra bit längre. En plan hade kunnat funka eftersom jag på intet sätt var deppig. Tvärtom var jag fortfarande lyckorusig över 24-timmarsresultatet.

När jag gjorde halt så serverades det köttbullar och potatismos. Jag åt en rejäl portion bytte till varma kläder och gick åter ner till depån i omklädningsrummet. Där fanns redan K-G Nyström som trasat sönder sina fötter genom att springa och gå 60 km barfota på det knaggliga tartanet. Vi hade en go pratstund där i några timmar innan jag somnade in.

External image

K-G Nyström och Bertil Palmqvist

Jag sov gott hela natten. Breaket varade i nästan 12 timmar. När jag gick ut för att äta frukost tänkte jag bara lufsa runt några varv och försöka hamna på 222,222 km. Det är Bertil Palmqvist som har lärt mig att om man inte har någon bättre idé kring en tidsultra så kan man åtminstone försöka pricka en distans som är lätt att komma ihåg. K-G och jag pratade om det och han föreslog 222,222 km.

Kollade dock på monitorn och noterade att Patrik Norberg låg på positionen bakom mig men klättrade uppåt. Han sprang på bra tillsammans med Torill. Sånt kan jag trigga på. Jag gick något varv med Bertil som ville komma över 200K. Han låg på 190 och sa att han skulle försöka springa nästa mil som ett 10000 meterslopp, 25 varv och började pinna iväg på det.

Ja, varför inte tänkte jag och drog av mig överdraget, tog en mugg cola och drog iväg som på vilken söndagsmorgonrunda som helst. Jag kom snabbt upp i 5:30-tempo och körde faktiskt mina 25 varv på 55 minuter. Denna 23:e och sista mil var faktiskt den snabbaste av alla jag gjorde den här helgen. Det kändes underbart att springa såpass fort att det fläktade lite i kalufsen.

External image

Mina miltider. Staplarna visar jämna mil. Den där sista snabbaste jag sprang bestod av 25 varv efter 220,400.

Därmed var placeringen ohotad. Nu skulle jag bara fundera ut en bra slutdistans. Varvräknaren sa 231 km. Ett par kilometer till skulle inte vara något problem så jag bestämde mig för att försöka pricka 234,567 km. Sprang de extra varven och stegade in ett område på bortre rakan. Strax före slutskottet stannade jag där och tog några steg extra framåt. Reima och Lasse kom med mäthjulet. Balanserades på ett främre ben och ett bakre i beredskap lyckades jag pricka distansen rätt.

Så 48H blev inte mer än så för mig. Inga 300K, inget pers men faktiskt en minnesvärd avslutning för tävlingen höll mycket hög klass. Jan-Erik vann totalt på fina 343 km. Han avslutade bra och höll ett spann jagande japaner bakom sig. Torill gjorde 312 km vilket imponerade efter hennes nordiska rekord på 341,5 km i Australien bara 4 veckor tidigare. Så årets 48H i Skövde fick hela fyra löpare över 300 km. Jag slutade på en 8:eplats av totalt 18 deltagare.
2013-09-17 12:22.


Kommentarer till blogginlägget