Rolf Öhlén

Den blodtörstige jägaren - dag 5

Du som förslösar din tid med att följa mina enkla rader känner redan till det sedvanliga mantrat;
Väckaren går igång kl 04:00, frukost, packa, klär mig, ut.
Tar på mig skorna på bron.

En ensam stjärna tränger sig igenom dimman och gatlyktornas konstlade gula sken.
Det luktar bränt i bilen.
Kände det redan igår.
Jag provar med att lägga en tom matförpackning av plast med svedda kanter jag plockade upp från matplatsen i går i bagageluckan.
Sätter mig i bilen och fläkten ger upp. Jaha. Den har låtit konstigt stundtals rätt länge och nu gav den upp.

Vad har det med jakt att göra undrar den otålige irriterat.
Det har jag bara behandlat sporadiskt, färden till och från jakten är också en del av själva upplevelsen.
Böljande dimma, nedsatt sikt. I en svacka blir det klar sikt neråt och rakt fram men strax ovanför bilen hänger dimman som ett tak över mig.

Jag kommer till korsningen där jag ska möta dagens passgranne. Vi ska göra sällskap eftersom våra pass ligger i slutet av jaktlinjen. Vi vill ha så få bilar i rörelse genom området. Jag tar ut slutstycket och lägger det i fickan för att det inte ska skramla när jag går. Ammunitionen har jag stoppat i en vante för att inte patronerna ska klirra mot varandra.

På väg upp till den vändplan vi ska lämna bilen ser vi en älg som går över vägen och in i det område vi ska jaga på. Det är inte bra, för då vet älgen var vi är. Vi parkerar bilen och tar ut vår utrustning. Sedan börjar vi gå. Först upp för en sluttning med sten och grus, sedan in i skogen mellan gran, fur och björk.

Stigen går mellan lavbeklädda stammar och grön mossa, blåbärsris, stockar och stenar.Det går neråt. Ledningsgatan börjar skymta mellan träden. När vi kommer fram till skogbrynet stannar vi och spanar försiktigt ut mellan grenarna. Inte en älg så långt ögat kan nå. Vi lämnar skogskanten och följer den genom slingrande snår. Vi kliver över mossbeväxta, murkna stockar.

Det sluttar neråt. Hundratals små skira, vita spindelnät lyser på marken mellan bärris och gräs.Här och där lyser vita fläckar av lav. Vi passerar en bäck, så bär det uppåt genom det färgskimrande landskapet. Vi kommer fram till det första tornet där min jaktkamrat ska sitta.

Jag fortsätter längs med ledningsgatan. Det går lätt uppför. Stigen jag följer sneddar över till andra kanten. Jag går förbi en ledningsstolpe invid vilket det står ett jakttorn. Där kan vi inte sitta. Då skulle vi kunna skjuta på varandra.

Jag kommer till krönet på kullen, sedan bär det tvärt neråt. Jag går genom knähögt sly och gult gräs till dess jag passerar ett myrdrag. Lågväxande mjölkört och enrissnår växer här och var. Det bär uppåt igen. Där står tornet som jag ska sitta i. Försöka. När jag klättar upp knakar det oroväckande. Golvet är murket. Här får jag inte röra mig för mycket.

I öster går solen opp och belyser genom sakta mot septemberhimlen stigande dimbankar min högra sida. Det gula gräset skimrar vilket förstärks av daggdropparna som sitter som pärlband längs med stråna.

På andra sidan sänkan ligger slänten jag nyss vandrade nerför.
Rakt fram har jag ledningsgatan innan skogskanten tar vid ett tjugotal meter bort. Mest tall och gran med enstaka björkar i framkanten.

Till vänster ett tiotal meter från mig har jag en liten kulle som stiger upp från skogsbrynet bakom mig och sträcker sig till mitten på bredden av ledningsgatan där den sakta sluttar sig ner mot skogskanten på andra sidan.

Bortom kullen går marken brant ner mot en dalgång vars botten jag inte ser, däremot bergsluttningarna på andra sidan, våg efter våg av stelnad magma. Elstolparna klättrar upp och ner för de skogsklädda bergssidorna.

Ledningarna ovanför forslar el till tusen och en vardagliga, festliga, livsnödvändiga, illegala och moraliskt tveksamma göromål medan jag sitter här på en kulle som formats i historiens gryning i ett gistet torn som är lika skröpligt och i dålig kondition som jag. Det påminner om tidens gång och människans förgänglighet, den urkraft som formade varat i tidens gryning.

Bakom mig har jag skogskanten som följer ledningsgatan.

Jag tycker mig höra en hund skälla. Det kan vara önsketänkande. Eller inte. Solen som sakta stiger har lyst över dinosaurierna. Den har sett pyramiderna byggas. Släkten komma och gå. Nu syns den som en rund skiva mellan drivande bankar av svävande droppar. Droppar som passerat växter och djur. Droppar som kan ha legat vid nordpolen. Som kan ha burit Columbus skepp. Som kan ha strömmat in i Titanic. Som nu svävar mot högre höjder, driver bort, faller ner - och fortsätter sin resa genom tid och rum.

Nedanför tornet finns en eldplats. En och annan tallplanta sticker upp ur det gult höstgräs och rödgrönt bärris bland grå stubbar och lavklädda stenar. Snett bakom mig ligger fällda stammar ut i gatan. Nu är solen helt skymd. Åsen på kullen till höger sluttar snett ner mot vänster. Slänten ner mot sänkan jag passerade lyser rödgrön av blad med öar av mörkare gröna enbuskar. Närmast skogskanten till höger anar jag den slingrande stigen genom det gula gräset som jag vandrade nerför på väg hit. Solskivan skymtar fram mellan trasiga molnslöjor innan de tätnar och gömmer solen igen.

Mellan ledningarna skymtar något som ser ut som hantlar. Jag undrar i mitt stilla sinne om de sitter där för att hindra ledningarna från att slå mot varandra så det blir kortslutning? Jag känner mig nödig men vill inte göra mig onödig, dels av rädsla att sprida vittring, dels att golvet ska braka om jag rör mig för mycket.

Jag spanar av skogskanten från vänster till höger och tar ut skjutavstånd. Till vänster är det inga problem, till höger är det lätt att lockas till att skjuta på för långt avstånd beroende på var älgen väljer att gå. Jag har de sedvanliga fåglarna bakom ryggen. Nu som då talar det i kommunikationsradion men det gäller inte mig. Ett flygplan hörs.

Tröttheten kommer. Jag kniper ihop ögonen och öppnar den igen.
Ruskar lite på mig.
Ändrar ställning.
Avlyssnar radion.
Spanar.
Ändrar ställning.
Jag hör ett avlägset ljud. Låter som ett utdraget, ljust "ooo, ooo". Fågel? Hund? Fisk? Mittemellan? Flygande hundfisk?
Vad begär ni av en trött jägare på pass, Kvalitetshumor?

Det känns som dimman tätnar. Den kan komma drivande från lägre belägna myr- och vattendrag. I väster, till vänster, ser det ut som den lättar, i varje fall lyser solen på sluttningarna där borta medan molnen ännu döljer den här. Grannlaget verkar också vara ute. Ett skott smäller. Det låter som det är bakom ryggen på mig. Var det någon i vårt lag som sköt får jag snart nog veta det.

Minuterna går.
Kvartarna.
Timmarna.
Jag kunde skriva att ingenting händer men det skulle inte vara med sanningen överensstämmande.
Björkarnas grenar vajar i vinden.
Molnen skiftande tjocklek kommer ljus och skuggor att skifta i ett ständigt växlande färgspel.
Fåglar flyger över ledningsgatan.
Jag lägger märke till en grå stubbe bakom en björk.
En sten snett fram är täckt med ljusa lavar. På sidorna och bakom sticker det upp brunröd ljung. Det ser ut som ett huvud i en hög krage.

Det klarnar i väster.
Bergkam efter bergkam träder fram.
Solen står snett bakom mig och skyms av trädtopparna. Molntäcket spricker upp allt mer. Små vita tippexfläckar på blått papper. Ljuset avslöjar fler detaljer jag inte lagt märke till förut.
Stammarna inne i skogen på andra sidan.
Ena golvplankan knakar till när jag byter ställning.
Solen lyser framför mig.
Själv sitter jag i skugga.
Det är lite småkyligt.

En mycket hög mast på ett berg långt i väster skymtar fram genom diset. Vinden friskar i. Till slut når solens strålar fram till mig. Då vet jag vad som kommer att hända. Mycket riktigt. Vi avbryter jakten. Bägge hundarna vi gått med i dag har dragit ur såten. En är kopplad, den andra är ännu borta. Ingen älg i dag heller.

På vägen tillbaks snubblar jag bland lingon och blåbär. Jag kravlar mig upp och fortsätter. Vi samlas och fikar. Gör upp planer för morgondagen. Tar reda på min utrustning och far hem. På eftermiddagen ska jag ladda radion. Hittar den inte. Ringer han jag åkt med. Frågar om den är i hans bil. Han lovar titta efter. Jag går ut till min bil igen. Tittar i bagageluckan. Hittar radion. Den ligger bland veden. Ringer igen och säger att han inte behöver leta.

Det mest spännande för mig i dag var om golvet i tornet skulle hålla.
2013-09-06 18:56.


Kommentarer till blogginlägget


..förslösar min tid..?

Ta nu inte upplevelsen ifrån oss som gillar att läsa din blogg, hur du målar med orden.. alla små detaljer du ser, hör och anar bland ris och snår, berg och dalar, himmel och jord, djur och.. tur att golvet i tornet höll! :-)
2013-09-06