Rolf Öhlén

Den blodtörstige jägaren - dag 3

Larmet går.
Klockan är 04:00.
Den här gången har jag lagt väckaren en bit bort från soffan så jag måste kliva upp för att stänga av den.
Himlen ser ut som en trasmatta, breda molnränder mellan grönblå sky.
Jag har tur vid lottningen av pass ännu en gång. Jag ska sitta nere på en myr.
Det är snitslat från skogbilvägen ner till tornet.
Jag vandrar genom blåbärsris och över mossklädda stubbar och stenar.
Så öppnar sig träden och en liten myr breder ut sig.
Här och där växer ängsull.
Jag klättrar upp i tornet och sätter mig. Rakt fram skymtar några skogsklädda bergåsar strax ovanför trädtopparna, till höger anar jag några berg och till vänster är det en vägg av skog där myren slutar.

Mellan tornet och skogsbrynet står några glesa dungar med träd. Närmast skogsranden till vänster är det bortsett från några enstaka låga tallar bara myrgräs, ljung och ängsull. Trädtopparna är belysta av den uppgående solens trevande fingrar men på den markplättt på planeten Tellus yta som jag sitter vid dröjer sig gårdagens nattliga skuggor ännu kvar.

De sedvanliga fåglarna flyger runt och kvittrar.
Korpar kraxar.
En flygplan passerar.
En molnbank svävar sakta österut.
Sakta kryper ljusranden neråt. Jag får anrop på comradion att jag ska göra mig beredd.
Inget händer. Hunden har fått upp en älg men den vänder och går ur den såt vi jagar vid ett obesatt pass. Bakom mig på vägen dundrar timmerbil efter timmerbil. Vrider jag huvudet snett bakåt skymtar jag dem där de drar förbi.

Daggen på gräset glittrar i solen. Stråna vajar i den lätta brisen.
Skuggorna blir kortare.
Så skyms solen av molnen.
I väster klarnar det.
Nedanför tornet finns resterna av en brasa.

Solen kommer fram igen.
En mygga surrar.
Jag ser min och tornets skugga.
Ögonlocken blir tunga.


Jag spärrar upp ögonen, försöker hålla mig vaken.
En hund har gått ur området.
Den andra vägrar att lämna en älg som blivit fälld.
Jaktledaren anropar.
Jakten avbryts.
Jag möter upp vid en korsning för att hämta tracen och hämta älgen.

Vid en vägkorsning sitter tre ur jaktlaget och väntar.
Bilen skumpar in på en halvt igenvuxen väg.
Knähöga buskar mitt i vägbanan skrapar i underredet.
Gropar i vägen kommer bilen att skumpa.

Vi lastar av tracen och kör den upp för en brant sluttning.
Marken planar ut.
En ny stigning.
En kör, en sitter på, en går vid sidan och rycker in när det behövs för att väga upp.
En ny sluttning. Den lyser rödgrön av blåbärsris.
Vi kryssar mellan träd, mossbeklädda stubbar och lavtäckta stenar.
En bit upp ber jaktledaren mig att byta av honom som "burkslav".

Jag sätter mig bak på tracen för att tynga ner den. Knäna vilar mot den hårda metallen
Det är svårt att hitta en ställning som är bekväm och som ändå tillåter mig att snabbt väga upp åt ena eller andra sidan.

Ibland går det brant utför. Då glider jag framåt.
Jag reser mig till hälften, håller i mig i byglarna.
Jag försöker värja mig för grenar och kvistar som tycks greppa efter mig när jag kommer för nära.
Ett tag har jag svårt att se hur terrängen lutar för att snabbt korrigera. Det enda jag ser är jaktledarens kamouflagefärgade byxor när han för en stund står framför mig och hjälper till i ett besvärligt skogsparti.

En gång håller det på att välta. Skytten är snabbt framme och väger upp som motvikt.
Vi passerar lingonröda tuvor och fullbehängda blåbärsris. Hundföraren går före med gps:n, visar vägen, lyfter undan fallna trädstammar och bereder väg.

Jag känner att armar och ben mjuknar. Det blir svårare att koncentrera sig. Jag orkar inte parera lika mycket, hinner inte med på samma sätt.

Så öppnar sig skogen. Mil efter mil av blånande berg med grönskande träd i ett lätt middagsdis. En glittrande sjö som en spegelskärva nere i en dalgång. Det är vackert, mycket vackert. Det ser jag fast jag ligger på tracen med näsan nästan nere i backen. Det är inte långt borta att jag ska kunna öppna munnen och repa av några lingon med tänderna i bara farten.

Vi får på älgen och börjar den mödosamma färden tillbaka. Vi tar en annan väg genom skogen. Så öppnar sig träden igen och vi ser samma hänförande utsikt med berg, skogar, en sjö - och långt nere i nordost en liten klunga hus - traktens största samhälle. Här har vi en bra överblick över en del av våra jaktmarker.

Vi tar oss med viss möda ner till vägen och kör till samlingsplatsen.
Vi gör upp en eld och fikar.
Jag får hjälp med att lasta in hornen från gårdagens jakt i bilen och kör iväg till en som ska hjälpa mig göra i ordning dem. På väg till stora vägen flyger en orrtupp snett över vägen.
I kväll ska jag lägga mig tidigt.
Trodde jag.
2013-09-04 21:45.


Kommentarer till blogginlägget


Åh, så du målar med orden!! Jag känner, hör och ser allt framför mig, kraxen, daggen, stråna som vajar.. hur du far fram och tillbaka på tracen, nästan repar lingonen.. och allt det vackra så det gör ont i bröstet..

Tack!

För här sitter jag inne på kontor och önskar mig bort till blånande berg, glittrande sjöar och.. Suck!
2013-09-05