Rolf Öhlén

Den blodtörstige jägaren - dag 2

Det blev sent igår.
Jag vaknar.
Undrar vad klockan kan vara?
04:02.
Jag kastar mig ur soffan.
Jag har en klar minnebild att det stod att larmet skulle sättas igång KL 4, om sex och en halv timme. Har jag månne stängt av larmet i sömnen?

Upp och ta frukost.
Nytt varmvatten i termosen.
Packa matsäcken i ryggsäcken.
På med kläder.
Hämta vapen, ammunition och övrig utrustning.
Iväg.

Dimman ligger tät i Ådalen. Så tät att det är först när jag är i jämnhöjd med byarna som jag ser var jag är. Med denna dåliga sikt är det inte att tänka på att köra i högsta tillåtna hastighet.
Strax innan Överlännäs lättar det ett tag men sedan tätnar dimman igen.

Desto närmare Nolaskogs jag kommer, desto mer lättar dimman. Efter Gålsjöbruk är det endast över sjöarna som det svävar lätta dimslöjor. Jag svänger in på grusvägen. Uppe på en höjd ser jag ner mot en bergås där enstaka träd avtecknar sig som svarta siluetter mot en röd gryningsrand.

Sista biten är inte lika slirig som igår men det gäller att parera med ratten för att hålla bilen i färdriktningen. Förutom jaktlagets på stället bofaste jägare är jag först på plats. Solen som sakta höjer sig över bergkammarna får lövträden att lysa av ett gyllene skimmer. När alla är samlade lottas passen ut. Jag får ett fint pass ute på en myr.

Bilen skumpar upp för den ojämna bilvägen som slutar vid en vändplan med bitvis högt gräs. Jag försöker vara så tyst som möjligt ifall det redan skulle vara några älgar på plats. Jag tar mig försiktigt genom midjehögt sly för att ta mig ner till myrkanten. Inte en älg så långt ögat kan nå.

Jag klafsar ut till passet och sätter mig. Det första jag gör är att försöka bedöma avstånd. Bakom vilka landmärken ska jag inte skjuta om det skulle komma älg? I det här fallet är det enkelt. En skärm av träd markerar var jag kan och inte kan skjuta åt båda håll.

Solen hänger över bergkammarna i öster. Skjutstolen står på en udde av ljung med enstaka träd. Stora fläckar med gula och röda växter breder ut sig mellan holmar av ljung och låga träd. I norr reser sig en avverkad sluttning med två- tre avsatser. I nordost och nordväst sluttar den neråt. Ser ut som limpa fast med större fallhöjd.

I öster en liten ås och i sydost ytterligare en bergkam. Bakom mig har jag skogen och en svag stigning upp på bergfast grund. I väster myrens förlängning mellan bergen. Runt omkring flyger fåglar. De kvittar och flaxar. En hackspett trummar på ett träd. Jorden vrider sig sakta runt sin axel. Solen blir varmare.

En hund skäller. Det låter som den drar sig bortåt. Jag väntar. Insekter svävar genomlysta av solen över myren. Bladen på lövträden lyser klarare gröngula i solljuset. Jorden vrider sig sakta runt sin axel.

Jag hör inte hunden längre.
En insekt brummar förbi.
Efter tag får vi veta att det var en grävling hunden hade skällt på.
Solen vrider sig sakta runt sin axel.

Det blir varmare.
En dum mygga landar på ett jackveck på mitt högra bröst.
Där har den ingen chans att suga blod.
Jag höjer handen för att slå till den.
Den lättar.
Jag lägger ner armen igen.
Den landar på jackärmen.
På ett veck där den inte har en chans att komma åt blod.
Jorden vrider sig sakta runt sin axel.
Ögonlocken blir tunga.

- - -

Det är här min fina plan spricker.
Anledningen till att jag ville skriva denna logg över jakten 2013 var att visa den ärade läsaren / läsarinnan min bild. Dag ut och dag in i hällande regn, i gassande sol, i svinkalla morgnar när jag nästan fryser tårna av mig utan att något händer, utan att se skymten
av någon älg eller ens höra en hund, hur sällan det blir som jag får så att säga komma till skott. Det gick inte riktigt som jag tänkt.

Jag öppnar ögonen. Det har mulnat på. En älg kommer i sakta trav med bredsidan mot mig strax inom den bortre skjutgränsen. Jag osäkrar geväret, tar sikte och trycker av. Det är första gången jag skjuter mot en levande älg i rörelse. Älgen stannar. Jag siktar och skjuter igen. Älgen knäar i skottet men reser sig och står stilla. Hjärtat är i halsgropen. Träffade jag? Tänk om den sätter av i fyrsprång in i skogen?

Jag tar sikte, trycker av. Den slänger med huvudet och lägger sig. Reser sig. Jag skjuter. Jag ser hur skottet tar i bogen och älgen faller. Den lägger sig. Jag sliter av mig hörselkåporna. Den reser sig igen. Men - hur svårt kan det vara? Jag är arg på mig själv. Jag har satt en ära i att om jag skjuter mot en älg ska skottet vara dödande. Jag tar sikte, trycker av. Visst ja, hörselkåporna. Jag tar på mig dem igen. Älgen ligger. Jag står med bultande hjärta och ser hur den slänger med huvudet. Jag är beredd att skjuta igen om den verkar vilja ge sig av.

Hunden som drev älgen kommer fram och börjar skälla. Via comradion får jag veta att hundföraren är en bra bit bort. En av de närmsta passgrannarna som är hundförare men som idag sitter på pass på andra sidan kullen lovar att komma över och hjälpa mig. Om älgen skulle försöka resa sig och springa iväg kommer det inte på fråga att jag kan skjuta igen med hunden är så nära älgen. Nu är det bara en erfaren jägare som kan komma och skjuta avfångningsskottet. Hur lång tid kan det ta? Hur länge ska älgstackarn ligga och plågas? Kallsvetten som brutit fram fuktar pannan.

Så slutar hunden skälla. Den går fram och börjar ragga pälsen. Det är ett säkert tecken på att älgen är död. Jag sätter mig ner och torkar av tinningen. Jag bannar mig själv för att jag på det avståndet och med den måltavlan behövde fem skott för att ha ihjäl stackaren.

Stolt? Nej. Lycklig? Nej. Glad? Närmast lättad. Det var hunden som gjorde jobbet, det enda jag gjorde var att trycka av. Men jag är tacksam över att älgen blev kvar på skottplatsen, att det inte blev något besvärligt eftersök och att ingen annan behövde avliva den åt mig.

När passgrannen kommer fram gratulerar han mig. Vi går fram till älgen. Han vill ta en bild av mig vid hornet. Kan han väl få. Den där triumfatoriska bilden med det nedlagda bytet. Jag vet inte varför andra ser så glada ut på sådana kort. För min del är det en lättnad över att lidandet för älgen inte blev så långt.

Vad betraktaren av bilden inte ser är de tidiga morgnarna. De ser inte hundägarnas träning med sina fyrbenta vänner och spårproven. De ser inte snårig skog och blöta myrar, branta, steniga sluttningarna. De ser inte vattentyngda grenar som släpper sin börda över den framträngande hundförarna. De ser inte alla förberedelser och alla ansträngningar, de ser inte älgarna som går mellan passkyttarna och försvinner ut ur området. De ser inte alla jakter där det inte skjuts något skott.

Vad betraktaren av kortet inte heller ser är vad som händer efter skottet. De ser inte när älgen ska tas ur, något som min jaktkamrat hjälper mig med vilket jag är tacksam för. Buken sprättas upp, magsäck och tarmar lyfts bort, blod som stänker upp i ansiktet och på kläder. Armar och händer som sträcks in i klafsande, illaluktande inälvor. Kläder som blir söliga av kroppsvätskor som kallnar och stelnar.

Inte heller syns det när älgen skall hämtas och tas till slakteriet. Och det var här min andra fina plan sprack. Beskrivningen av hur älgens flås, hur doften av blod och rått kött sticker i näsan, hur skinnet dras undan och saltas ner, hur köttet putsas och blod tappas ur skottsåren. Hur älgkroppen delas på mitten och hängs in för att möras innan det ska in i kylen och hänga ytterligare en tid innan det styckas.

Allt detta besparas läsaren/läsarinnan då jaktlaget beslutar sälja älgkroppen. Men den leende jägaren med den fällda älgen är den minsta delen av jakten. En stunds lättnad efter många förberedelser, åtskilliga strapatser och många timmars väntan innan det mödosamma arbetet med att ta hand om älgen tar vid. Efter tolv års jakt har jag ökat antalet avlossade skott med över 100%, från fyra stycken till nio. Jag har skjutit fyra älgar nu. Det är en älg vart tredje år på uppskattningsvis 15 jaktdagar per år. Det är 180 dagar. Så det är många dagar då jag inte ens får se en älg.

Hunden är ovillig att lämna älgen. Passgrannen går tillbaks till sitt pass. Hundföraren kommer och hämtar hunden. Också han vill ta en bild av mig, älgen och hunden vilket han får. Sedan kommer tre stycken med älgtracen. Den här älgen är lätt att hämta. Inga branta sluttningar, inga stenar och rötter som kommer ekipaget att kränga åt än det ena, än det andra hållet och nästan mangla "burkslavarna" som försöker hålla tracen på rätt köl mot trädstammar och stenar. Jag som kommer efter snubblar och faller pladask i myren.

Vi kör ner till samlingsplatsen. Gör upp eld och fikar. Laget beslutar sälja älgen. Via en annan av hundförarna får jag kontakt med en person som kan hjälpa mig ta hand om hornet. Nej, jag är ingen troféjägare men det är inte varje dag jag skjuter en 18-taggare. Frågan är om det någon gång kommer att hända igen.

Väl hemma kompletterar jag ammunitionsförrådet fast hemma med mina nyinköpta skott visar det sig att jag hade mer på lager. Dessutom råkade jag köpa en annan sort än den jag redan hade men med samma kultyngd och samma krutladdning.

Men fem skott på en älg på perfekt avstånd med perfekt läge.
Skäms på mig.
Å andra sidan blev den kvar på skottplatsen och ingen behövde skjuta något avfångningsskott.
Men tanken med loggen om de många händelselösa timmarna på pass under älgjakten sprack liksom redan andra dagen.
Suck.
2013-09-03 20:12.


Kommentarer till blogginlägget


Ingen eld med rök denna gång? Älgen är ett så ståtligt djur så det känns synd att den skjuts. Men jag vet att man måste hålla beståndet på rimlig nivå. Då blev det ingen älgstek för dig eftersom den såldes?
2013-09-03



Inte den här gången.
2013-09-03



Wow, en 18 taggare! Men jag känner igen mig i "att det ska det vara med så litet lidande som möjligt",att ha respekt för det levande även om man behöver köttet till mat..

Mycket bra beskrivning av alla vedermödor med jakten men samtidigt tjusningen med naturupplevelsen.. och spänningen.

2013-09-03