Mikael Forsström

20-milajakt, och slakt - del 2

Hoppade av tåget på torsdagskvällen och gick den korta sträckan från Skövde C till Hotell Prisma där Bertil Palmqvist redan boat in det hotellrum vi delade på. Några minuter senare kom Jan-Erik Ramström skuttande i sin bil (jo, helgen till ära hade bilen valt att skutta sig fram vid lägre hastigheter).

En god natts sömn är avgörande för en lyckad 24-timmars. Jag sov bra på Restaurang Wallermans generöst tilltagna Fish & Chips nedsköljd med en Stor Stark. Ultrafestivalens 24/48H startar 12:00 vilket är föredömligt sent. Man hinner äta frukost och ta sig till arenan utan stress. Vi var dessutom där extra tidigt eftersom Jan-Erik som skjutsade oss ville sätta upp tält och ordna alla sina prylar med god framförhållning. Själv hade jag inte med mer än en luftmadrass, en kylväska med mat och dricka samt en plastback fylld med kläder och skor. Min depå tog inte mer än 5 minuter att rigga.

Upp till nummerlappsutdelningen och drabbades där av ett första bakslag - jag fick nr 13! De gånger jag fått det förut så har tävlingen gått åt skogen. Hade någon av mina konkurrenter mutat tävlingsledningen? Dock var jag inte rådlös. Gott råd har jag tidigare fått av Maria Thomsen (MarathonMia) som kom upp med den lika enkla som eleganta lösningen att vända uppochned på nummerlappen och därmed göra 13 till ett turnummer.

External image

Som vanligt på plats inför en ultra så blir det många kära återseenden så tiden fram till start gick snabbt. Vi var bortåt 45 st som radade upp oss på innerplanen för att starta utan att störa rundningselektroniken.

Det går inte fort i början på en ultrastart och ännu långsammare går det för mig som min vana trogen lägger mig sist i fältet. Jämn fart är mitt signum och jag körde på exakt samma schema som i Espoo och i Trollhättan. Man ska kanske se det som en affärshemlighet men det är ju ingen rocket science så jag avslöjar mitt upplägg här för den som är intresserad:

External image

Det bygger alltså helt på jämn fart och med en kalkylerad totalsumma av alla pauser. Om jag av någon anledning tvingas ta längre stopp så kan jag snabbt korrigera det genom att lägga mig på en något högre snittfart i löpmomenten. På så sätt neutraliserar jag alla risker att drabbas av stress och börja springa för fort vilket skulle vara förödande.

Ovanpå det här schemat ligger mitt standardupplägg med regelbundet vätskeintag, mat varannan timme och några taktiska stopp för naturbehov och ev. klädbyten. Det är så invant så jag skriver aldrig ner det.

En väl utförd 24-timmars blir alltså en övning i att ligga på bromsen från start och sedan låta kilometrar och mil trilla på. Spännande blir det först när planen inte håller av ett eller annat skäl. Och i Skövde drabbades jag av ett sådant annat skäl - orolig mage. Nu var det inte katastrofdåligt, men jag fick göra fler stopp än jag räknat med. För att hålla schemat fick jag stega upp farten ett par snäpp. Lite scary kändes det att trycka på men samtidigt försökte jag utnyttja stoppen maximal.

Det var varmt när vi startade på fredagen. Jag ville inte riskera att gå låg på vätska så jag körde taktiken att pumpa i mig lite i överkant. Det kostar fler stopp men de hade jag ju nu diskonterat i kalkylen. Jag tog det alltså lugnt och lät pulsen gå ner i vila i varje sådan paus. Folk som springer ultra brukar undvika att stanna helt eftersom benen stelnar och det blir tungt att komma igång igen. För mig som har så mycket mängd i bagaget kommer inte den där stelheten förrän efter 15 mil och då går det ändå mest på vilja.

Jag tuffade alltså på. Lyckades komma in i flow flera gånger och på det hela taget kändes löpningen helt kontrollerbar. Jag hade ingen koll alls på konkurrenterna men noterade en löpare som sprang i ett ursinnestempo för att vara 24-timmars. Jag var säker på att han hade ett annat mål än att köra på hela dygnet. Kanske ville han göra en bra tid på 100 km? Det skulle senare visa sig att Anders Tysk verkligen tänkte fullfölja hela 24H och trots vansinnesstarten stå som ohotad totalsegrare i Riksmästerskapet (för oss i det svagare könet alltså).

Här någonstans på kvällen dök Rune Larsson upp. Den Svenska Ultralegenden. Det hängde spänning i luften runt tävlingen, inte bara för Runes närvaro men framför allt för att många löpare gick på starkt, speciellt på damsidan. Från Varberg kom Åsa Hällstorp och Judith Hernandez. De siktade båda på att göra en bit över 200K på 24H och tryckte på otroligt starkt och jämnt och helt chanslöst för mig att följa. Stabilt och fort sprang också Torill Fonn och Sumie Inagaki från Japan men de kunde jag bättre hänga med eftersom de satsade på 48H. Sumie är ju annars inomhusvärldsmästarinna på 24H med 241 km.

External image

Bild från Sveriges Radio

Det här med möjligheten att få delta i Riksmästerskapet på 24H samtidigt som man är anmäld till och springer 48-timmarstävlingen är egentligen lite suspekt men det har några fördelar. Dels får man två tävlingar för priset av en. Riksmästerskapet har ingen stor men viss status och sådana medelmåttor som jag gynnas av att män och kvinnor tävlar i skilda klasser. Dessutom är ju RM en rent svensk angelägenhet och på den här tävlingen hade vi duktiga deltagare från Finland, Norge och Japan. Jag hade glädje av att kunna mörka min satsning på 24H genom att springa som 48-timmarsöpare. Därför kunde jag köra natten igenom på mitt schema mer eller mindre i trans utan att bli störd. Det var egentligen inte förrän det ljusnat som folk började notera mitt avancemang.

Jag närmade mig 161 km och började tänka distans. Jag ville fixa 100 miles under 19 timmar. Jag borde dra i mig lite salt så jag greppade min resorbflaska och drack ur halva i en slurk. Det skulle jag inte gjort för den var inte helt fräch. Flaskan hade stått i solen hela fredagen och förmodligen jäst på ordentligt. Det började bubbla i magen. Direkt efter 100 milespasseringen sprang jag rakt ut på muggen och kaskaderade upp det mesta av kroppens innanmäte kändes det som. Lite matt kom jag ut på banan igen och började tvinga i mig mat och vätska. Tankade upp mig på chips, cocacola och apelsiner. Det funkade bra och på det stora hela tror jag att den här Resorb-grejen gynnade mig genom en rejäl utrensning.

Löpningen flöt på bra nu men flashbacks dök upp från Espoo. Jag närmade migt 180 km och undrade om jag skulle rasa ihop på samma sätt igen. Vid det här laget hade ännu fler runt banan noterat mitt avancemang i resultatlistan och börjat heja på för varje varv. Inte minst Rune Larsson som förstod att jag skulle kunna greja 200 K.

Så här långt in i tävlingen börjar det bli intressant att följa de inbördes placeringarna. Första 10 timmarna ser man oftast flera unga löpare högt upp, sedan börjar de dala nedåt och efter 18-20 timmar i tävlingen så är det mest vi gamla sega gubbar som fortsätter att springa, övriga går eller stapplar framåt i väntan på slutskottet.

Ett markant undantag från det mönstret var 24:åriga Judith Henandez som jag nämnde tidigare. Hon fortsatte i sitt höga tempo och såg väldigt stabil ut. Jag var inte direkt förvånad eftersom jag sprang med Judith redan förra året i Trollhättan och då tänkte att vill hon bara fortsätta satsa på något så supekt som långa tidsultror så kan det bli hur stort som helst. Och det skulle visa sig räcka till hela 234,146 km - nytt svensk rekord, totalbäst i RM och bara slagen med 5 km av Jari Tompoo från Finland på hela 24-timmars. Judith gjorde en helt fantastisk tävling.

External image

Bild på Judith från Trollhättan förra året

Som den humörlöpare jag är så kändes det bara bättre och bättre att springa efter att solen gått upp och börjat värma upp IP:n. De sista timmarna fick jag massor med glada tillrop och pepp på varje varv. Vi det här laget sprang jag nog bland de 2-3 snabbaste på banan, Judith och Jari gick fortfarande på hårt men Jari mådde dåligt och varvade gång med löp och att hänga över banans papperskorgar. Judith gick ned på ett mänskligare tempo som jag kunde hänga på och få draghjälp av.

Jag kastade en blick på resultatmonitorn vid rundningen. Kände på mig att jag och Jan-Erik borde ligga ganska lika efter Anders Tysk i RM. Det gjorde vi och ohotade dessutom. Garanterad pallplats alltså och jag hade 1 km upp på Jan-Erik. Tänkte att det avståndet ska jag hålla så ser det lite snyggare ut och så får jag en anledning att fokusera på något annat än att "bara" klara 200 km vilket nu kändes omöjligt att missa.

Så blev det också. De sista varven gick i lyckorus. Ivrigt påhejad passerade jag 200 km. Firade med kaffe och wienerbröd. Tog emot ovationer och sprang några ärevarv som säkrade andraplatsen i RM. Så var ett årsmål uppnått. Det kändes snarare som om jag nått ett livsmål. Når slutskottet gick för 24-timmars segnade jag ned på innerplanens mjuka varma gräs och njöt i fulla drag.

External image

Hmmm, här kanske vän av ordning undrar om jag inte skulle fortsätta direkt på 48-timmars andra dygn och göra ett kanonresultat där. Så blev det inte riktigt men den storyn kommer strax i avslutande del 3 som också innehåller lite analys av 24-timmarslöpet......
2013-09-09 06:21.


Kommentarer till blogginlägget


Det upp och ned vända livet? Har ju stött på Mikael ett antal gånger så lite vet jag.
Skulle vilja påstå att hans ofta lyckade bravader beror mest på det han har mellan öronen.
Han är sig själv på ett otroligt sätt.
Bravo, bravissimo.
PS. Kul att Trollhättan nämns.
2013-09-09



Imponerande prestation! Grattis.
2013-09-09



Raceromaner när den är som bäst. Grym lyrik Micke;)
2013-09-10



Helt otroligt! Blir alldeles matt och finner inga andra ord. Jo, grattis till 2:a-platsen!
2013-09-10



Jag är så galet imponerad!
Du är min största Ultra-förebild!
Grattis till en fantastisk 2:a plats!!
2013-09-12