Anders S

Swedish alpine ultra 105 km, Nikkaluokta-Abisko, Sista delen!

Tjäktja - Alesjaurestugan (12,5 km) 780 m ö h

Denna sträcka blev en kamp. Dels på grund av tidigare nämnda felbedömning av avstånd och dels eftersom jag väntar lite för länge med att stanna och plocka ut en sten i skon som skaver (dödssynd för ultralöpare) vilket gör att jag får smärta under ena foten resten av loppet när jag trampar på rötter eller vassa stenar. Då, när jag ändå stannar och tömmer skon tycker jag det är lite kallt så jag tar på mössa och vantar men ser ingen anledning att klä på mig mer. Samtidigt ökar vinden och regnandet, och när jag till slut når Alesjauresstugan och kommer innanför stugdörren börjar jag skaka av köld. Jag blir totalt överraskad av detta, då jag inte alls känt av nedkylningen utan tyckte det räckte bra med vantarna och mössan.
Ser ett förälskat par bada i det turkosa vattnet nedanför stugan vilket få mig att skaka ännu mer.

Stugvärden är varmt välkomnande och hon berättar att de tre framför mig nyligen gett sig av. Hon plockar fram kaffe och bulle och utropar glatt att det bjuder vi gärna "er hjältar" på. Det värmer visserligen gott att höra dessa ord men någon hjälte känner jag mig inte som för tillfället. Utöver att jag är rejält nedkyld är jag också påtagligt skitnödig och det lockar inte att ta sig till utedassen tvärs över gårdsplanen direkt. Istället drar jag av mig de blöta kläderna och drar på mig ullunderstället, byter strumpor och sätter på mig den regn och vindtäta jackan. En liten grabb ser (med all rätt) smått chockad ut över min totala avsaknad av blygsel när jag byter om.
Jag plockar fram varma-koppen påsen som jag av en snilleblixt köpte i affären i Nikkaluokta. Svante berättade nämligen innan start om allt gott han hade köpt som skulle vänta på honom i Abisko. (om sanningen skall fram var det inte nog inte särskilt gott förutom ölen men ändå...)
Jag hade inte köpt ett skit. Min vana trogen hade jag inte tänkte en centimeter bakom målsnöret. Som tur var kunde jag handla både läsk, choklad och lite annat i butiken innan start. Jag skall erkänna att jag köpte en karta också eftersom jag glömt min hemma. Sen försökte jag handla en handduk då jag plötsligt tänkte att fan va skönt det vore med en varm dusch efter 11 mil på fjället! Men det hade de ingen, som tur var hade Jorma en extra som nu låg och väntade i Abisko.

Men men, jag är inte i mål än utan nedkyld i Alesjauresstugan. Jag fyller på med varmt te och köper läsk och godis som jag försöker trycka i mig. Några kommer in och frågar om bastun och jag har nog aldrig varit så sugen på att basta som då men trycker undan de tankarna och fokuserar bara på en sak, att slappna av så att jag kan sluta frysa. Åtminstone frysa lite mindre så att jag kan förmå mig att uppsöka dasset.

Efter en knapp timme känner jag att det är dags att besöka toaletten och det går bra även om jag huttrar lite, väl tillbaka i stugan laddar jag för att på nytt erövra Kungsleden genom att fortsätta på västra sidan om sjön och ta mig ner mot Abiskojaure, som i sin tur är sista utposten innan målet i Abisko. De 35 km som är kvar är långa, men jag har ändå avverkat en bra bit mer än hälften och det skall väl vara hyfsat lätt och mycket utför.

Alesjaurestugan-Abiskojaure (20 km) 490 m ö h

Denna etapp börjar otroligt vackert! Jag lufsar längs sjön med höga fjäll på alla sidor, det blir till och med några löpsteg på strandkanten.
I samelägret på andra sidan drar en båtmotor igång och en snabbgående öppen båt kör ett par passagerare till sjöns norra ände, samma destination som jag tar mig till springandes. Det är mycket spång i början längs sjön och jag springer på bra. Så bra att jag ganska snabbt blir varm och svettig. Jag har ju ullunderstället och den täta jackan nu och stannar och packar ner jackan för att inte blöta ner tröjan inifrån.

Efter ett tag börjar det regna men jag känner mig inte kall så jag kör på. Dessutom tänker jag att ull håller värmen även om det är vått så det skall nog gå bra. Stigen blir sämre vilket känns tungt. Detta är den längsta etappen, (20 km), på hela sträckan och när jag dessutom får ont i ena foten så fort jag sätter ner den på en rot eller sten, misströstar jag en hel del. Nu springer jag snart bara på spångarna och om det är slät och fin stig vilket händer allt mera sällan.

Den positiva känslan på spängerna strax efter Alesjaures, att jag går som tåget och säkert tar in på löparna framför, är som bortblåst någon timme senare, mitt på sträckan mellan Alesjaures och Abiskojaure.

Jag tittar en del på mobilen för att se att jag är på rätt spår och pricken flyttar sig osannolikt långsamt mot Abiskojaure. Det börjar regna och blåsa allt mer och jag vet inte hur det är möjligt men jag gör misstaget än en gång att inte sätta på mig jackan i tid. Jag får syn på två personer långt bort i fjärran vid ett renbetesstängsel och fokuserar på att komma ikapp dem. Det känns osannolikt att det skall vara de andra löparna, färgen på regnjackorna stämmer inte och jag ser att de har stavar i händerna. I och för sig hade Franklin stavar men inte någon mer? De går med en ruskig fart och eftersom jag inte kan springa där det är för knöligt närmar jag mig dem oerhört sakta.
Det är först när vi skråar brant ner genom björkskogen mot Abiskojaure som jag kommer riktigt nära. Här är stigen riktigt usel och jag är egentligen inte säker på hur usel den är. Det kan också handla om att jag tagit mig 9 mil och är rejält trött, men det blir i alla fall inte många löpsteg.

Sista biten över forsen och ner mot bron som leder över till stugorna för jag en inre strid med mig själv. Jag fryser verkligen nu. Sista milen har jag bara druckit några klunkar vatten. Jag har inte förmått mig att sticka ner mina iskalla händer i jokkarna för att fylla på vatten eller försöka mig på att få sportdryckspulver i flaskan. Jag gör ett försök att få upp en energibar, men lyckas knappt fumla fram den. När jag väl får fram den klarar jag inte att öppna den med fingrarna så jag stoppar in den i fickan igen. Jag vill inte stanna och ta av mig ryggsäcken. 15 jävla kilometer! Hur svårt kan det vara? Inte ens ett Göteborgsvarv. Jag vill bara komma fram. Eller skall jag ta mig in i Abiskojaurestugorna? Jag inser att går jag innan för stugdörrn är det helkört att nå fram under 24 timmar. Aldrig att jag klarar att lämna stugan utan att få upp värmen och få på mig torra käder.
Här har det gått över 15 timmar och jag tar beslutet att fortsätta. Jag ber en stilla bön att det skall vara springbart så att jag får upp värmen igen!

Abiskojaure-Abisko turiststation (15 km) 385 m ö h

Jag vet inte riktigt hur det går till men plötsligt har jag de snabba vandrarna bakom mig. Antagligen har de rekognoserat efter tältplats då jag sprungit om. När jag viker av mot Abisko istället för att fortsätta mot stugorna hör eller ser jag dem inte längre, vilket känns jobbigt. Det kändes tryggt att inte vara helt ensam, nu är klockan en bit efter midnatt, det är mulet men ljust som en tidig sommarkväll.

Leden från Abiskojaure till Abisko är rejält vattensjuk. Till och med spängerna sjunker ner i det iskalla vattnet när jag springer på dem och det tilltagande regnet verkar ha fått fart på jokkarna vilket gör att de första utmanande vaden på hela sträckan kommer först här. Hade jag inte varit så kall hade jag bara kutat genom vattenpölarna men nu försöker jag trippa runt dem.

Till slut fryser jag så mycket att jag hellre går eftersom fartvinden kyler mig när jag springer och jag upplever det som att jag fryser lite mindre när jag går.
Dessutom har jag fått i mig väldigt lite energi och vätska efter Alesjaure så jag tänker att det är bättre att gå snabbt så att energin räcker ända fram. Jag kan verkligen inte förmå mig till att stanna och försöka få fram ngt att äta, ännu mindre att försöka fånga vatten i en iskall jokk. Vill bara framåt. Önskar att jag studerat kartan mer så att jag visste om jag skall springa längs forsen hela vägen till Abisko och när jag viker in i skogen undrar jag hur långt det är kvar. Känns som att jag tappat all känsla för tid, tänker bara framåt, framåt!

Passerar några tält här och var. Tänker på vad jag skulle göra i riktig krissituation. Väcka ett sovande par och be att få krypa in mellan deras sovsäckar för att klara livhanken. Det känns iofs tryggt att se tält för det innebär ju att det finns människor om jag skulle ramla och inte kunna gå. De två snabbvandrarna är faktiskt de enda människor jag sett sen Alesjaure, alltså på de senaste sex timmarna.
Ser en skylt som det står Abisko och något mer på men minns Rolands ord om att jag inte skall ta den vägen utan fortsätta på leden. Vi skulle ringa Roland när vi fick täckning men inte en chans att jag försöker ta fram mobilen, inte en chans!

Så får jag syn på linbanan som jag vet utgår från Abisko. Det är skönt att se men jag får negativa tankar att den kanske är en bit från turiststationen och hur långt bort är egentligen linbanan?

Plötsligt står den där, porten till Kungsleden. Jag minns Rolands ord om att jag skall ner till vänster och ta under vägen och sen upp igen. Trots att jag är så nära mål kan jag inte skaka fram ett leende. När jag kommer fram till turiststationen kommer Roland ut och fotograferar mig.

I mål, 18 timmar och 20 minuter.
Nästan 6 timmar under maxtiden och nästan två timmar under min uppsatta måltid gör att jag är mycket nöjd även om jag "bara" blir fyra av femma av de som ställer upp detta år.

Svante som gått i mål som förste man drygt 3 timmar tidigare sitter i en fåtölj på tursitstationen och jag sjunker ner i en stol mittemot honom. Jag får en Red Bull av Roland men mina fingrar klarar inte att öppna den. Roland öppnar den, eventuellt tar jag en klunk och sätter den sen på golvet. Någon går och hämtar min väska och jag tar lite choklad och öppnar en fanta. Får knappt ner någonting.

Jag har svårt att gå men vill så fort det är möjligt komma till duschen för att få upp värmen. Svante hjälper mig dit och jag sätter mig på golvet under duschen. Och somnar. Som tur är måste man hela tiden trycka för att mer vatten skall komma vilket gör att jag vaknar till hela tiden. Jag märker hur nedkyld jag är i händer och fötter eftersom jag inte alls känner hur varmt vattnet är i dem.

Svante kommer och hör efter hur det är med mig och jag pallrar mig ifrån duschen efter att tillbringat en lååååång stund med att ta på mig nya torra kläder.
Det är fullt i Rolands bokade rum så jag lägger mig på en soffa i biblioteket och enligt Svante somnar jag på två sekunder. Jag vaknar av att någon damsuger runt soffan. Klockan är väl omkring 8 på morgonen och jag sms:ar Roland som kommer och äter frukost ihop med mig.

Även dagen efter är jag stel, vilket inte blir bättre av att sitta 12 timmar på ett tåg till Kramfors under söndagen. Men det blir bättre och bättre för varje dag och hade jag inte försökt åka vattenskidor på tisdagen och skadat ryggen, så kanske jag varit återställd lite snabbare. Känseln i mina fötter fick jag helt och fullt tillbaka efter ett par veckor. En månad efter så är även smällen på knät och skadan under foten under kontroll.

Skall jag springa igen? Om någon frågade mig en dag efter loppet hade jag svarat blankt nej. Även efter ett par veckor kanske jag skulle ha tvekat, men nu, en dryg månad efter har jag mest positiva minnen av loppet. Klart att det väcker en del att återberätta de tuffa delarna, men det var trots allt det häftigaste lopp jag genomfört.

Det räcker för mig att ta fram karten och titta på sträckan Nikkaluokta-Abisko så kommer leendet smygande. Vilka vyer, vilken natur, en sån stillhet och jag är ganska säker på att Swedish alpine ultra skiljer sig mycket från fjällräven Classic med sina tusentals startande.
Vi var fem. Fem tappra. Jorma gick i mål efter 39 timmar. I ett mail berättar han om att han bytte kläder i snöfall, vädret blev alltså ännu sämre bakom mig.

Så idag svarar jag JA. Jag kommer förhoppningsvis stå där igen nästa år och jag hoppas att loppet växer något, kanske till 20-25 löpare i alla fall. Jag vill tillbaka och vara bättre tränad överlag men framförallt bättre "trailtränad" och kunna springa en större delen av sträckan. Det kommer bli en ny upplevelse att känna igen sig och kanske inte vara lika orolig för att vara på rätt stig. Jag vill tillbaka och nästa gång skall jag inte tillbringa en timme i stugvärmen i Alesjaure utan istället lägga den tiden på leden.
Jag vill framförallt tillbaka för att återigen få uppleva denna fantastiska miljö och känna mig så där riktigt liten intill Sveriges hösta bergstoppar.

Tack för att ni läst ända hit!

(Ser att mitt minne sviker mig när jag sa att jag inte kunde få fram ett leende, det syns ju tydligt på bilden att jag hade roligt ända n i kaklet)


2013-08-22 15:36.


Kommentarer till blogginlägget


starkt jobbat!! jag gick fjällräven classic på 22 timmar och fantiserar lite om en alpine ultra... vet inte varför, det är ju bara sten där ute men känslan efteråt är häftig! :-)
2013-08-22



ja jädra vilken resa, nästan så man vill testa. För övrigt mycket bra skrivet.

2013-08-22



Vilken dramatik. Det blir nog inte lika äventyrligt i Växjö...
2013-08-23



Jodå, man kan ju både skita på sig och slå pers!
2013-08-23



Välj ett av alternativen!
2013-08-29



Otroligt välskrivet. Jag satt och huttrade här av frossa medan jag läste din blogg. Vill inte påstå att jag längtar till att göra den här tävlingen igen....men man ska aldrig säga aldrig.....
2013-09-09



Tack alla! :-)
2013-09-09



Grymt bra racerapport, efter mitt race 2011 var jag överväldigad av intrycken. Har ej varit taggad att göra loppet igen, men nu blir jag sugen igen. Vore kul att persa och få en annan resa.
2014-04-09



Härlig läsning, nu när jag läser detta inför mitt eget lopp i augusti. Lite stressad över att du behövde drygt 18 timmar, med tanke på att min maxtid är 20 timmar...
Får ge mig ut i skogen snart...
2014-06-11



Som sagt vi kan ses och titta på kartan om du vill, tror till och med jag har en extra karta. Ang tiden så satt jag iofs drygt en timme i en stuga som du kan lägga på leden. Men med Tarfalla är 20 timmar riktigt hårt för motionärer :-)
2014-06-17



Jag ska inte upp i Tarfala. Verkligen inte! Jag är en glad motionär. Men jag ses gärna någon gång innan augusti och pratar lopp.

2014-06-17